Matte, hjälp mig!

Jag tror att Nisse är lite felskapt. Förhållandevis ofta när han äter (oavsett om det är mat eller tuggben) fastnar det en bit längst in i vänsterkäken, mellan kinden och tänderna. Det händer aldrig Laban. Nisse börjar grimasera vildsint för att få bort matbiten, men han lyckas aldrig få bort den själv.

Vet ni vad han gör då? Han kommer till mig! Helt plötsligt står han framför mig och glor ihärdigt på mig, samtidigt som han "tuggar i luften". Då är det helt enkelt dags för mig att gräva in ett finger i käften på honom och pilla ut det som har fastnat. Sedan är han nöjd och glad, och jag går och tvättar händerna!

Jakten på den försvunna musen

I går kväll öppnade jag dörren till baksidan för att släppa ut hundarna. Samtidigt rusade Leo och Lovis in. Inget konstigt med det... förrän jag såg att de intresserat började krafsa och titta under min moraklocka. Och jodå, de hade haft med sig en riktigt stor skogsmus in som nu satt och tryckte därunder!

Katterna hade ingen möjlighet att komma åt den och den såg inte särskilt pigg ut på att ge sig av frivilligt från gömstället. Så vad göra?

Jesper lade sig på mage och lyste med en ficklampa samtidigt som han försökte tvinga ut den med en stång. Det enda resultat han uppnådde var att musen pep åt honom.

Jag gick och hämtade en lång blompinne till Jesper i stället. Det var lättare att komma åt med den - men vet ni vad museländet gjorde? Han började TUGGA på pinnen! Sedan sparkade han bort den! Jesper svor och jag skrattade så att jag fick magknip.

Samtidigt satt Lovis och väntade på att Jesper skulle peta ut musen till henne. Och när Leo närmade sig för att få vara med på kalaset knuffade hon bort honom. Bitch!

Efter en kvart stack musen ut huvudet för att se om kusten var klar. Så småningom vågade han sig ut och jag (som är snabbare än katterna tydligen) fångade in den och släppte ut den med ett God Jul!

God Jul och Gott Nytt År!

... och Lovis, Leo, Siri, Nisse och Laban förstås!

Snö!

Jag har inte bloggat här på länge, av icke hundrelaterade skäl. Men nu är det dags, för det har kommit en fruktansvärt massa snö! Och då inträffar två saker:

En svart hund går ut och kommer, sent omsider, med mycket lock och pock, in alldeles vit. Och lycklig! Nisse gör i stället något helt annat när han kommer ut. Han rusar fram till närmaste snödriva och tar en stor tugga. Sedan kräks han nästan eftersom det blir så kallt i magen... Varje gång!

Något annat som har hänt var att Lovis kom in, alldeles full med snöbollar på ben och mage. Hon kunde knappt gå! Jesper och jag skojade med Nisse och bad honom leta efter Lovis för att hjälpa henne tvätta sig. Nisse (och även Laban som kom rusande) studsade av upphetsning och började nosa febrilt på golvet där vi var. Vi fattade ingenting! Ju mer vi bad dem leta efter Lovis, ju ihärdigare blev de. Till slut gick det upp ett Liljeholmen! De hörde inte ordet "Lovis", de hörde "GODIS"!

Nisse och apelsiner

En av våra tidigare hundar älskade att äta clementiner. Nisse tycker om apelsiner. Men han äter dem inte. När jag tar en apelsin tigger han tills han får en liten bit. Den tar han försiktigt i munnen, lägger den på mattan och därefter RULLAR han sig på den, länge och njutningsfullt! Det finns ju i och för sig värre saker en hund kan rulla sig i...

Laban firar lite annorlunda...

När Laban fyllde år förra året "firade" han med sitt livs första öroninflammation. I år slog han till med sin första hotspot... Jag kanske ska beställa tid med en gång inför sexårsdagen?

Upptäckte i förrgår att hans svans var tovigare än vanligt och lyckades kamma bort 2/3 av svansen. I går låg han och slickade och bet, samt jämrade sig för att det gjorde ont. Jag fick en tid på djursjukhuset i förmiddags.

Veterinären konstaterade raskt att det var en hotspot i svansböjen (alltså ungefär mitt på svansen) och den hade dessutom spridit sig. Svansen rakades och tvättades (och Laban var sååå duktig!), sedan ordinerades antibiotika i 20 dagar plus ett återbesök om två veckor.

Hon sade dessutom att han är fin i hullet trots sina 35,5 kg - han är verkligen maffig!

När vi kom hem åkte paraboltratten på och han har tillbringat resten av dagen med att försöka förklara för mig att man faktiskt inte kan röra sig en meter med ett sådant åbäke på huvudet. Man kan bara sitta blick stilla (inte ens lägga sig ner) och se oerhört ömklig ut... Till slut lyckades jag locka in honom i sovrummet och fick honom att lägga sig ner med hjälp av lite ost...

Bollen

Laban fick roliga pipbollar i födelsedagspresent. Helt otippat visade det sig dock att det är Nisse som tycker mest om dem. Han springer omkring med dem i munnen, låter dem pipa som en galning (dödar dem?) och i går kom han på något riktigt roligt.

Han går fram till trappan ner till gillestugan med en boll i munnen och släpper den sedan. Därefter följer han den med blicken när den donk-donk-donk studsar nerför trappan till Jespers rum. Men tro inte att han hämtar den, nej - han går i stället och hämtar en ny boll som han gör likadant med. Påminner starkt om en liten unge som slänger saker i golvet hela tiden ...

Laban 5 år

Hurra för Laban som fyller fem år i dag! 

Han ska få bollar i present, det kan sysselsätta honom länge. Han slänger iväg bollen, slår efter den med tassarna och dribblar riktigt bra. Eller också lägger han sig lyckligt på rygg med bollen i munnen. Ända tills Nisse tar den ifrån honom ...

I knappt ett år har han (och vi andra) bott på ett nytt ställe och jag tror det var bra för honom. På förra stället var promenadvägarna synnerligen begränsade, vilket var extra dumt eftersom Laban blev skrämd på ett ställe där vi var tvungna att gå varje dag. Han är fortfarande lite rädd av sig, men här kan jag välja att gå på andra ställen vilket gör att platser inte blir lika starkt förknippade med obehagliga situationer. Han reagerar på barn på cyklar och ibland på bilar som kör med släp, men han är numera helt kontaktbar. Den enda gång han flippar ut fullständigt och får panik är när det svischar förbi rullskidåkare - som var det som skrämde honom första gången för länge sedan.

Hans ögon är ju också en del i det hela, det märks att han ser dåligt - och därför blir osäker - på långt håll. På nära håll verkar han inte ha några problem alls. Jag håller tummarna för att det inte blir värre.

Kastreringen verkar ha sänkt stressnivån hos honom, även om det inte är lika tydlig skillnad som hos Nisse. Men det är inget pipande dygnet runt under löpperioder och det är skönt! Aptiten har ökat och han får lite mindre portioner än förut. Han slukar maten på tre röda sekunder, medan han kan ligga och tugga på tuggben i evigheter. Nisse är precis tvärtom. Och Laban har finslipat förmågan att se ut som om han inte fått mat på flera dagar...

Lite andra egenheter är att han fortfarande ligger och muttrar och småskäller för sig själv när han har tråkigt eller känner sig ensam (i stället för att gå till det rum där vi andra är). Ibland skäller han rejält och det är ofta när han ser något "otäckt" (t.ex. en människa eller grävmaskin hos grannen) genom fönstret. Aldrig när han är ute, fegisen. Efter skallet ser han mycket förvånad ut: "Var kom det där ifrån"?

Nu när Jesper bor hemma igen söker han sig gärna till honom för att bli klappad. Alltid vid svansroten! Då spinner han nästan.

Laban är lugn, gosig, mysig och glad. Och vi tycker så mycket om honom!

En tupp i hönsgården

Nisse AVSKYR att bli fotograferad! När jag plockar fram mobilen och riktar den mot honom flyr han i regel all världens väg. Till att börja med tänkte jag visa vilken fantastiskt ullig och gosig päls han fått efter kastreringen (och han behövde verkligen mer päls, till skillnad från Laban). Fotograferingen gick sådär ...

Och i dag var jag och Jesper hos mamma och pappa. Mitt gamla hus (som ligger på granntomten) har fått nya ägare och de har dessutom utökat faunan i området med höns och tuppar. Nisse tyckte det var oerhört intressant att höra galandet därifrån och hade gärna undersökt det hela närmare om det inte varit ett stängsel mellan tomterna. Detta ville jag också fotografera, vilket fick följande resultat:

Till slut lyckades jag dock bättre (efter att ha ställt mig en bra bit bort och smugit med kameran):

Märkligt krafsande

Max två gånger av trettio krafsar Nisse i marken efter att han har bajsat (Laban gör det aldrig). Men i stället har Nisse börjat med något annat konstigt. Varje dag när vi är ute och går stannar han och kissar på en och samma plats. Och sedan krafsar han noga i marken ...

Varför gör han det? Det måste ju ha varit något/någon alldeles särskilt spännande som varit där innan, men vad/vem? Har svårt att tänka mig att det är en annan hund, för i så fall borde han ju göra samma sak på många andra ställen. En ekorre kanske - det är det enda andra djur som han är rent maniskt intresserad av. Mycket märkligt.

Katter på rad

Gissa vad som händer här?

Och för den som undrar så är skälet till att maten står på köksbänken helt enkelt att den är katternas - inte hundarnas!

Hundkemi och "hundiska"

När jag var ute med Nisse i dag (jag går med båda hundarna separat) kom jag att fundera på en sak. Vi mötte nämligen en hund som vi aldrig träffat förut, och Nisse började plötsligt råskälla på hundkraken (en amstaff), som såg rätt ointresserad ut.

Det märkliga är att Nisse så gott som aldrig börjar skälla på någon annan hund, så jag förmodar att hunden vi mötte hade något hunduttryck som Nisse bemötte.

Och jag funderade vidare på att vi brukar gå förbi en trädgård där en schnauzer brukar skälla som attan, men Nisse bevärdigar den knappt med en blick. Två trädgårdar längre bort bor det dock en tax som också skäller. Där brukar Nisse ibland, men inte alltid, besvara skällandet litegrann.

Mittemot oss bor det en vit boxer som Nisse skäller på när han går förbi, men han struntar i en annan grannes bjäbbiga hund.

Jag tror inte det handlar om skillnaden mellan hane och tik - det känns mera som att personkemin (hundkemin?) inte stämmer, eller att de säger saker till varandra som jag inte förstår.

Och nej, Laban skäller inte på någon annan hund, men han "pratar" med dem på sitt speciella sätt!

På promenad

Laban älskade ju att ligga på sin stora sten där vi bodde förut. Men han har tack och lov hittat två stycken ersättningsstenar som han ska upp på varenda gång vi går förbi dem på promenaden:

Här är den ena ...

... och här är den andra!

Och (kan inte låta bli att tjata):

NISSE GÅR MED SLAKT KOPPEL!!

Hungrig!

En vanlig bieffekt av kastrering är som bekant ökad aptit. Och jodå, det märks tydligt. På morgonen står framför allt Laban och trampar vid min säng och undrar om han inte ska få frukost snart. Nisse är inte riktigt lika angelägen. På kvällen kastar dock båda sig över matskålen. Och jag undrar om Laban över huvud taget tuggar sin mat, det tar inte många sekunder innan skålen är tom!

Veterinären varnade för att hundarna nu kan börja knycka mat, vilket ytterst sällan har hänt tidigare. Men jag undrar om risken är särskilt stor. Härom dagen skar jag upp lite falukorv som jag tänkte äta till middag. Hundarna satt under tiden bredvid och tittade bönfallande på mig för att tigga till sig en bit.

Jag var dock tvungen att lämna köket en stund för att kolla en sak. Tro då inte att hundarna passade på att äta upp korven som låg frestande öppet på köksbänken. Nä, i stället svansade de efter mig för att se om jag tänkte hitta på något kul (vilket jag inte gjorde)... IQ:n är inte alltid så hög!

En himla massa fällning

Hoho? Jag kommer upp till ytan en stund - den här sommaren är jag som vanligt begravd i arbete. Men med tanke på vädret gör det definitivt ingenting.

Förutom att jobba ägnar jag en massa tid åt att kamma hundar. I vanliga fall fäller de vår och höst och de envisas dessutom med att släppa lite i taget, vilket är mycket irriterande. Men för en vecka sedan släppte framför allt Nisse helt plötsligt ALL underull samtidigt! På sätt och vis rätt skönt för då är det lättare att kamma bort det. Även Laban verkar ha fällt ur det mesta - men det är svårare att se på honom. Han är heller inte särskilt pigg på att bli kammad. Jag får smyga på honom bakifrån med kammen gömd ...!

Jag undrar om denna plötsliga fällning kan bero på kastreringen? Som jag för övrigt fortfarande är så himla glad åt att jag har gjort. Tänk att jag kan gå en lång promenad med Nisse med slakt koppel! Det har jag aldrig varit med om under de sex år vi haft honom!

Laban och träbiten

I dag var det varmt och skönt, så jag lät altandörren vara öppen. För att den inte skulle blåsa igen, spärrade jag den som jag brukar med en träbit. Sedan satte jag mig och jobbade och lät hundarna gå ut och in som de ville.

Efter ett tag kom Laban och försökte tala om något. Jag reste mig och gick med för att se vad han ville. Jo, han ville visa att dörren hade åkt igen, så han kom ju inte ut! Mycket märkligt, hade jag glömt att spärra dörren, eller hade träbiten ramlat ned? Nej, den fanns faktiskt inte över huvud taget...

Ni som vet vad Laban brukar ägna sig åt på somrarna har säkert redan listat ut vad som hänt. Mycket riktigt, träbiten hade han burit ut och snyggt och prydligt lagt mitt på gräsmattan!

När han blir hen

För ett tag sedan gjorde jag något drastiskt. Som jag har skrivit innan har löptikarna, som avlöser varandra i området, drivit mig till vansinne. Jag tog ett snack med min veterinär som till att börja med konstaterade att hundarna var hur stressade som helst och dessutom triggade de varandra. Och att de praktiskt taget kommit i puberteten (igen) eftersom de inte var vana vid detta från där vi bodde innan. Så inte nog med att de levde med ständigt stresspåslag, de hade dessutom en konstant irriterad matte - situationen var ohållbar.

Så Nisse och Laban är numera kemiskt kastrerade ... Och jag vet att sådant här är kontroversiellt, men jag gjorde det för att jag och hundarna skulle få en bättre vardag. Jag har fått lära mig att det fungerar på följande sätt:

Man garanterar sterilitet i ett halvår (vilket för mig är irrelevant. Laban kommer aldrig att användas i avel. Nisse är iofs efterfrågad, vilket inte är viktigast just nu), men den mentala effekten kan sitta i upp emot 1,5 år! Har jag en himla tur har de dessutom glömt bort hur de reagerade tidigare, så jag kanske inte behöver upprepa processen heller. (Och för er som undrar: det går till så att man sätter in ett chip under huden i nacken.)

De kända bieffekterna är ju en ökad aptit och ökad pälsväxt. När det gäller det förstnämnda är det faktiskt en fördel. Jag ger dem inte mer mat än förut, men i stället är jag oerhört intressant på promenaderna när jag har godis med mig! Helt plötsligt har jag en hund som är mer intresserad av korv än att nosa överallt, och en annan hund som glömmer bort att vara rädd eftersom matte har ost i handen!

Labans päls var jag riktigt orolig för dock. Det är underullens produktion som ökar och han har ju tillräckligt med päls så att det räcker för en hund till redan ... Men om det skulle visa sig bli ett problem har jag möjlighet att tunna ur pälsen på honom. Vi får väl se hur det blir - det är inget som märks än.

Sammantaget har jag faktiskt fått två stycken betydligt mer harmoniska hundar, som är mer intresserade av matte än av allting runt omkring. De är betydligt lydigare, promenaderna är numera ett nöje i stället för ett krig och jag är faktiskt oerhört glad att jag till slut tog det här steget!

Tilläggsfakta är att jag vägde hundarna samtidigt. Laban hade gått ner ännu mer i vikt till 31,6 kg och Nisse väger 21,6 kilo. Det är skillnad på herrarna!

Avslutningsvis, två av mina killar ligger och njuter på altanen:

Nisse 6 år

Hurra, hurra för Nisse i dag! Tänk att den här lille parveln blivit hela sex år gammal ...

Valpsinnet har han dock kvar! Han leker och busar, både med mig och med Laban. Han vill precis som vanligt undersöka allting, överallt och samtidigt ute på promenaderna - men har ändå lugnat ner sig såpass att han numera är ganska så hanterlig i kopplet. Korv är fortfarande favoritmaten, men lax går bra det också ...

Han är definitivt en mattehund numera, när inte husse finns kvar i bilden längre. Han är sällan längre ifrån mig än någon meter - vet inte om det är för att han tycker så mycket om mig, eller om han är rädd att även jag ska försvinna? Gosig är han också, det är mysigt att krypa nära både i soffan och i sängen, även om han tröttnar efter en stund.

Grattis Nisse och alla dina syskon på 6-årsdagen!

Siri 10 år

I dag fyller Siri 10 år. Det känns som om det var i går jag tog med mig barnen på ett "spontant" besök till min moster. När vi kom in i hennes hus skuttade det fram ett gäng fantastiskt söta kattungar och barnen blev helt till sig!

Efter en stund kom inte oväntat bönerna om att vi skulle ta med oss en av kattungarna hem. "Javisst!", svarade jag och ungarna såg ut som de skulle svimma! Och som av en händelse hade jag en kattbur i bilen som de inte hade sett ... Jag älskar överraskningar och detta var en av de bästa!

Här är lille Jesper med lilla Siri!

Nisse och brevbäraren

En av de bästa sakerna med eurasier är att de nästan aldrig skäller. Mina hundar ger ifrån sig ett uppfordrande skall när de vill in, mycket mer än så är det inte. Förutom en sak.

Nisse skäller framför allt på två företeelser. Det ena är en vit boxerhane som bor mittemot, det andra är endast en av alla de bilar som passerar vårt hus varje dag. Nämligen brevbäraren! Det är väldigt konstigt, jag undrar vad det är med den bilen som stör honom? Det kan knappast vara den gula färgen (och är inte hundar färgblinda?), eftersom det är andra gula bilar som kör förbi ibland. Det kan inte vara att den kör långsammare än andra bilar, för i och med att jag bor i en korsning är det ingen större fart på bilarna som passerar. Och det kan inte vara att den stannar utanför oss, för den delen av gatan ser han inte.

Det påminner mig om uppfödaren till Tessla (vår första hund) som berättade att de hade så svårt att lära sina hundar att låta bli att skälla på brevbäraren. De lyckades ju nämligen skrämma bort honom varje gång!

Laban städar igen

Jag har tidigare skrivit om hur Laban "städar" här hemma (se här). Förutom att bära omkring på leksaker tycker han tydligen att det är slarvigt i badrummet. Eller nå't...

När jag har gått och lagt mig går han nämligen in i badrummet och hämtar använda pads i papperskorgen. De bär han sedan ut en i taget och lägger i sin hundkorg, där jag får samla ihop dem på morgonen för att slänga dem igen. Det är mycket märkligt - han tuggar inte på dem eller så, utan bara bär iväg med dem. Och han tar bara pads (som jag använder för att ta bort sminket med), inget annat som är slängt i papperskorgen. Borde väl antagligen ha lock på den, men det har inte blivit av.

På promenad i Västervik

Nackdelen med att numera vara ensam med två hundar är att utställningar inte längre känns särskilt lockande. Därför var det så roligt att få höra att Labans "mormor" Suzanne skulle komma till Västervik och att det då skulle bli en eurasierpromenad. Visserligen en bra bit från Nybro där jag bor, men helt klart värt resan!

Jag tog med mig pipgrisen och adhd-hunden och for dit i förmiddags. Och vi var inte ensamma, jag gissar att det var ett 20-tal eurasier i alla färger och storlekar där! Plus en massa trevliga ägare såklart (för det vet ju alla, eurasierägare ÄR trevliga!).

Tack och lov fick jag hjälp med att hålla Nisse när vi gick på promenad och det var skönt. Särskilt med tanke på att Laban passade på tillfället att bli kääääär och därefter inte kunde hålla klaffen i fem sekunder. Han pep, skällde (eurasier skäller inte, eller hur?), gnällde och gnydde och drev mig nästan till vansinne. Särskilt med tanke på att han gör likadant hemma just nu och väckte mig vid halv sex i morse med samma typ av ljud. Löptikar, suck ....

Förutom detta störningsmoment var det jättekul och jättetrevligt! Och lika fascinerande som vanligt att träffa Foxfire Jackpot (Vegas) som Nisse verkligen har fått sitt vackra ansikte från! Han är pappa upp i dagen, förutom att farsan är ett par storlekar större ...

På vägen hem hälsade vi på Fanny i Oskarshamn och där fick hundarna gå in i ett litet rum som helt plötsligt började röra på sig. Först då kom jag på att de aldrig åkt hiss förut! Det var mycket märkligt tyckte de ... Lika märkligt tyckte nog Fanny och Tobias katter att det var - de var förvisade till balkongen och satt där och betraktade huliganerna som tog över lägenheten. Eller "tog över" var kanske lite mycket sagt, de kollapsade på golvet efter att ha druckit en massa vatten.

Nu är vi hemma och alla är trötta! Här kommer lite bilder:

 Finns det något sötare än en eurasiervalp?

 

 Nisses pappa i mitten.

 Laban försöker se oemotståndlig ut.

 Nisse tog det faktiskt lite lugnare med tjejerna. Otippat!

Nisse är en gentleman!

Jag tröttnade på att jaga möss inomhus och spärrade till slut kattluckan så att den bara går att öppna utåt. Lovis har ju inget problem med att komma in i alla fall, eftersom hon helt sonika drar luckan åt sig med hjälp av tassen - men hon klarar det tack och lov inte med en mus i munnen. Siri och Leo har dock haft större problem, de sitter där utanför och krafsar och undrar varför luckan inte öppnas ...

När Jesper var här en kväll stod vi precis vid kattluckan och pratade. Siri stod utanför och krafsade desperat då Nisse gick fram till luckan och puttade upp den med tassen så att Siri skulle komma in! Snacka om att vi tappade hakorna! Dessutom gjorde han exakt samma sak en halvtimme senare, då hon skulle in igen (tror att hon börjar bli lite dement!).

Det roligaste hände dock när Leo stod och krafsade utanför luckan med Nisse på andra sidan. Han rörde inte en fena och när vi frågade om han inte skulle hjälpa även Leo att komma in, tittade han på oss med stora frågetecken i ögonen: "Varför i hela friden skulle jag göra det? Han är ju kille!". Gentlemannen himself!

För övrigt verkar det som om även Siri har knäckt koden med att öppna luckan utifrån, så nu är det bara Leo det är synd om ...

Glad påsk!

Labans självhäftande svans

Inte nog med att halva trädgården fastnar i Labans magnetiska kardborresvans (se förrförra inlägget). När jag var ut och gick med hundarna i dag var jag med om något helt nytt.

I vanliga fall är det tillräckligt krångligt att hålla ordning på två koppel som lätt virar sig runt mina ben, samtidigt som jag försöker hindra hundarna från att råka kissa på varandra.

I dag lyckades på något vis Laban sno in svansen i Nisses koppel så att den fastnade! Visserligen bara längst ut på svanstippen, men den luddiga pälsen satt fast som berget! Trodde knappt att jag skulle få loss den och funderade under tiden på hur i hela friden jag skulle ta mig hem i så fall, men till slut lyckades jag!

Mer om Labans ögon

I torsdags var jag hos ögonspecialisten med Laban. Ska försöka skriva ner allt som hon berättade och kom fram till ...

Att han har corneadystrofi bekräftade hon. Det finns samband med samojeder och även med keeshond - men ingen forskning som bevisar att det är genetiskt. Ögonlysningen visade ingen PRA (skönt!), däremot såg hon att han har ojämna hornhinnor i båda ögonen och detta har ingen koppling till dystrofin. Vad detta beror på visste hon inte, men hon gissade att det kan ha funnits redan från födseln. Det är inte heller säkert att det blir värre, men hon rekommenderade en ny undersökning om ett par år för säkerhets skull.

Dessutom togs blodprov på honom för att testa sköldkörtelvärden (cushings och diabetes kunde hon utesluta direkt). Båda värdena (T4 och fritt) visade sig ligga mycket lågt, dock inom gränsvärdena. T4 var 21 med gränsvärdet 18 och fritt var 0,8 med gränsvärdet 0,6. Det finns ingen anledning till åtgärd, dock ska jag hålla ögonen öppna efter tecken på ytterligare underproduktion. Förutom de klassiska symptomen med viktuppgång (och han hade faktiskt gått ner till 33,6 kg), slöhet (inte lätt när man har en lugn hund) och frusenhet (skojar du?), så kan man även se att pälsen mister sin glans och att hunden får upprepade infektioner.

Hon rekommenderade också att jag strör lite havrekli på hans mat för att sänka GI-värdet, något som eventuellt kan ha påverkan på de kolesterolkristaller som bildas i ögonen vid corneadystrofi. Känns ju som en enkel och tämligen ofarlig åtgärd.

Hurdan är hans syn då och hur kommer den att bli? Förmodligen märker han inget av corneadystrofin, såvida den inte breder ut sig väldigt mycket. Hornhinneförändringen kan dock innebära att han ser suddigare (hon beskrev det som om man fått en smetig fläck på glasögonen). Och jag kan ju inte låta bli att undra om det finns något samband med att han såpass lätt blir skrämd ... Allt måste ju kännas otäckare om man inte ser tydligt. Även om hundar tydligen aldrig ser lika skarpt som vi människor gör - något som jag inte visste.

Diverse bilder

Sprang omkring här hemma med kameran i högsta hugg. Här är resultatet:

Så här ser en hund ut som inte vill bli fotograferad.

 Så här ser en hund ut som undrar om inte matte är klar med fotograferingen snart.

 Så här ser en väldigt trött Nisse ut. 

Ser ni något konstigt på den här bilden?

 Min nya trädgård består av 99 % mossa och 1 % gräs. När Laban kommer in ser hans svans ut så här ... Och det är hopplöst att få bort!

 Glad Laban!

 Vriden katt ...

Tråkiga nyheter

I förra veckan upptäckte jag gråa fläckar i båda ögonen på Laban. I går var jag hos veterinären som gjorde en grundlig undersökning av honom. Veterinären var därefter ganska säker på att Laban har corneadystrofi ... Han förklarade en del för mig och jag googlade en massa när jag kom hem. Det går under olika stavningar och informationen är inte helt samstämmig - men följande kom jag i alla fall fram till:

Det är ofarligt och behöver inte betyda att hunden far illa. Det går dock inte att säga hur mycket det utvecklas (om det ens gör det). Blir det stora täta vita/gråa partier får hunden givetvis en synförsämring, däremot blir den inte blind.

Det finns inget botemedel och inget man kan göra för att för att hejda förloppet.

Man misstänker att detta är genetiskt, även om det inte finns tillräcklig forskning på området. Men den form som Laban drabbats av (stromal corneadystrofi) förekommer bl.a. hos samojeder, så det känns rimligt att anta att det finns ett samband. Därför kommer jag att plocka bort honom ur avelsregistret. Enligt vad jag kan läsa mig till finns det dock inga hinder att använda syskon eller andra släktingar till avel.

Jag har bokat tid för ögonlysning hos en ögonspecialist i Kalmar på torsdag i nästa vecka. Hon kan då dels kolla om han har PRA, men jag kommer även att be om blodprov för att utesluta sköldkörtelproblem, cushings och diabetes - något som det tydligen finns vissa samband med, enligt somliga. Det finns även en hel del andra frågor jag vill ha svar på.

Det kunde vara mycket mycket värre. Men jag håller just nu alla tummar för att han får behålla synen intakt - det är det viktigaste!

Tiggande hund

I går fick jag nya golv i nästan hela huset. Det innebar att jag och Jesper var tvungna att tömma rummen på möbler och prylar och att jag fick sova en natt i mitt vardagsrum. Det märktes tydligt att detta påverkade djuren. Katterna gick omkring och nosade fundersamt på välbekanta möbler som stod på väldigt märkliga ställen. Nisse och Laban var märkbart oroliga, jag antar att de trodde att det var dags att flytta igen och de undrade väl om de skulle få följa med även denna gång.

När golvläggarna till sist anlände blev huset fullt av karlar (som mest var det fem stycken här) och Nisse tyckte det var jättekul att "hjälpa till" i hopp om att bli klappad. Vilket han blev. Men det roligaste hände när gubbarna skulle äta lunch. Tack vare det fina vädret satte de sig på en bänk ute på baksidan. När jag kastade en blick genom fönstret såg jag Nisse stå på två decimeters avstånd från en av dem, samtidigt som han glodde ihärdigt på det som mannen åt. Det var inte särskilt svårt att gissa vad ... Jodå, självklart åt han korv!

Läskigt besök och lite annat

I söndags fick jag och hundarna besök av fantastiskt söta Ammi (och jodå, hennes matte och husse var också med). Sist jag träffade henne var hon så här söt:

Nu var hon sju månader gammal och nästan dubbelt så stor. And still growing ...

Tösen hade kastrerats för två veckor sedan, men hormonerna hade väl inte lämnat kroppen än - för tjejtokige Nisse var som ett plåster på stackaren. Fick bruk av vattensprutan (se här) vid alltför många tillfällen.

Men det läskigaste hände när Ammi klev in genom dörren. Först blev hon givetvis grundligt undersökt av mina två herrar. Därefter gick hon raskt in i vardagsrummet där Leo låg och sov i godan ro på sin favoritplats under piedestalen:

Av någon anledning skrämde hon skiten ur Leo som for en meter rakt upp i luften innan han på något märkligt sätt ändrade riktning och hamnade på en stor pelargonkruka som stod i fönstret. Den gick i golvet med ett kras och jord sprutade över halva rummet. Ammi blev rädd, men Leo blev räddare. Han tog då sin tillflykt till ett annat fönster som han desperat försökte hoppa ut igenom (tack och lov höll det), innan han kom på att det fanns en kattlucka bredvid. Sedan såg jag inte röken av honom förrän gästerna åkt hem!

I dag har jag varit och vaccinerat Laban hos veterinären här i Nybro. Himla smidigt, bara fem minuter från mitt hus! Han fick godkänt i övrigt, förutom en aning tandsten som vi kan ta bort vid nästa vaccination om ett år. Och trots att han vägde 35,5 kg (helt otroligt, han får inte mer än två skopor mat per dag och en halv Dentastix!) är han faktiskt inte ett dugg överviktig. Men kraftigt byggd, ganska hög och med otroligt mycket päls. Som iofs ska börja kammas bort, båda två fäller just nu.

Och för att göra vardagen intressantare har vi nu en löptik i området igen. Suck.

En jobbig förmiddag

Puh, vilken pärs! I morse satte jag mig i bilen med Leo och Lovis i varsin bur för färd in till "kattfrisören" Lotta. Lovis skrek ilsket under den halvtimme det tog att komma till stan... Dessutom passade båda katterna på att bajsa i sina burar, så det luktade inget vidare i bilen!

Lotta började med Leo, som ju varit med om detta förr. Den här gången var det inte lika illa som det varit vid föregående tillfällen, utan han behövde bara rakas på ett par ställen, resten kunde kammas bort. Nåja, Leo tyckte inte att det var så "bara", utan talade om mycket tydligt att han inte var överens med oss om att tovorna skulle bort. Det slutade med att blodet rann på både stackars Lotta och på mig. .. Allt till ackompanjemang av Lovis fortsatta skrikande från sin bur!

Därefter var det dags för henne. Hon behövde också rakning men var faktiskt riktigt snäll under tiden, jämförelsevis. Ingen av dem ser egentligen klok ut efteråt, men det bryr jag mig inte om. Huvudsaken är att de inte har ont. Och jag tror att jag ska hålla dem nerklippta i fortsättningen.

Sedan åkte vi hem och Lovis skrek lika mycket när vi åkte åt det hållet. Men när vi kommit hem låg hon resten av dagen i mitt knä och sov, fullständigt utslagen! Jag tror att båda två innerst inne håller med mig om att det var skönt att få det gjort.

Snöplogen!

Så här ser Nisse ut när han leker snöplog. Eller nå't ... Tror ni han är riktigt klok?

Trött hund

När Jesper var liten och hade lärt sig att cykla, envisades han med att alltid cykla i skogen bredvid vägen - det var ju mycket roligare!

Antar att det är så även Nisse tänker när han plöjer fram i djupsnön i stället för att gå på vägen. Han gjorde detta nästan hela den långa promenaden, som f.ö. skedde i strålande sol och till fågelkvitter, härligt!

Nu är han helt slut!

Sju års olycka - men för vem?

På bilden syns den spegel som jag satt upp i hallen. Men det är inte den som skulle suttit där från början...

Jag hade lutat den spegel jag skulle sätta upp mot väggen i väntan på inspiration att gripa borrmaskinen. På natten väckte Nisse mig och talade om att han behövde gå ut (händer nästan aldrig). Jag masade mig upp ur sängen och hundrackaren blev så himla glad att han rusade ut i hallen, sladdade i kurvan, rätt in i spegeln - som välte och gick i tusen bitar!

Jättekul verkligen att sätta igång och sopa samt dammsuga när klockan är tre på natten...

Nu är frågan: vem får sju års olycka, jag eller Nisse?

Udda sovstilar

Ända sedan Leo var liten har han sovit på de mest märkliga ställen och sätt. Här är ett urval:

 

 

Syrran Lovis är inte så dum på att hitta sovställen hon heller:

 

Och anledningen till att katterna inte ser ut att sova på alla bilder är givetvis att jag lyckades väcka dem i min iver att få en bra bild!

Rymmare och fasttagare

I förra veckan stod jag och pratade i telefon på kvällen medan hundarna var ute. Kastade av en händelse en blick ut i mörkret och såg då Nisses rumpa försvinna över räcket till altanen, ut på gatan. En rymningsväg som jag definitivt inte trott att de skulle klara av att ta sig över. Tji fick jag.

Gissa om jag fick fart! På med jackan, ut på gatan - men inte en skymt av honom. Ropade en bra stund, men vände sedan och gick tillbaka. Möttes då av Laban som hade gjort likadant som Nisse och som kom glatt skuttande. Han tvärvände dock när han fick syn på mig och rusade bort för att hälsa på ett par som kom gående med sin hund i stället. De var måttligt roade ... När jag passerade mitt hus fick jag syn på Nisse INNANFÖR stängslet! Fattar fortfarande inte hur han lyckades komma in igen, det borde ha varit omöjligt.

Lyckades efter lite lock och pock få med Laban in och hade efter en stund båda hundarna i tryggt förvar inomhus. Nu har räcket blivit högre med hjälp av kompostgaller och jag hoppas att detta inte händer igen. Det var tack och lov ingen trafik alls vid tillfället, men jag hade hjärtklappning en bra stund.

Omvända katter

Det är jättekonstigt. Genom att bara flytta tre mil har katternas pälsar förändrats. Leo, som brukar behöva rakas regelbundet, är än så länge förhållandevis tovfri. Men Lovis, som aldrig någonsin har tovat ihop sig, har helt plötsligt mängder med jobbiga tovor - och har därmed blivit en "Tovis"! Jag fattar ingenting. Men jag kämpar på med tovskäraren och hoppas att hon slipper rakas.

En annan effekt av att flytta är för övrigt att hundarna inte lämnar mig ur sikte. Var jag än är i huset så har jag hundarna runt fötterna, inte så lite irriterande faktiskt. Löpperioden utanför vårt hus verkar dock vara över, tack och lov. Men den fick som bieffekt att jag nu kan gå ut med Laban utan större problem som det verkar. Sexdriften vann över rädslan helt enkelt!