Leo och Lovis 5 år!

I dag säger vi grattis till de här ullbollarna som blir fem år i dag! Hipp, hipp HURRA!!

Kärlek

Det finns en man i mitt liv igen. Och ömsesidig kärlek uppstod ögonblickligen ... mellan honom och Nisse!

Försvinn. Det är MIN Per! säger Nisse.

Inte nog med att Per redan från början blev oerhört förtjust i Nisse (och jodå, han gillar Laban också), Nisse är helt galen i Per! När Per kommer hem till mig kastar sig Nisse mot honom, trycker sig mot hans ben, vill bli klappad lääääänge och kastar samtidigt beundrande blickar upp mot honom. Sedan följer han honom i hälarna vart han än går.

Per är dessutom hundvan och har satt sig i sinnet att han åtminstone ska försöka få Nisse att gå lite prydligare i koppel (i stället för att som vanligt studsa upp och ner, fram- och tillbaka i sin iver att undersöka allt). Han kämpar på, vi får väl se vem som är envisast!

Återbesök hos neurologen

I dag var jag och Nisse på återbesök hos neurologen. Och stackars Nisse - som annars aldrig är skraj för något - var lika rädd den här gången, han skakade ... 

Till att börja med skulle det tas blodprov för att kolla blodplättarna. Fick en djursjukvårdare som var riktigt bra. Hon testade att lägga honom ner och helt plötsligt räckte det med att vara två personer vid provtagningen! Visserligen pep han som en döende, men han låg stilla. Det spelade nog stor roll att han inte såg något av vad hon gjorde - syns det inte finns det inte!

Neurologen kom efter ett tag med provsvaren. Nisse ligger fortfarande lågt på blodplättarna, även om det höjts (146 jämfört med 116 i juni), vilket är utanför referensramarna. Dock är det inte alarmerande lågt (vilket det är om det t.ex under 50) och han verkar ha haft ett lågt värde hela sitt liv. Hennes slutsats är att han "bara är sån", precis som ex.vis cavalierer, som tydligen alltid har låga värden. Jag ska dock vara uppmärksam på eventuella blödningar. 

När det gäller epilepsin är läget detsamma. Vi vet inte varför han fick sitt anfall och inte om eller när han får ett nytt. Men om det sker inom det närmaste halvåret vill hon sätta in medicin direkt. Anledningen är att epilepsi finns hos keeshond (en av raserna i eurasier) och de är tydligen väldigt svårbehandlade. 

Jag återgår alltså till att iaktta och oroa mig ...

Tramsbyxa och goda grannar

Jag går ju ut med Nisse och Laban var för sig - och alltid med Nisse först. När jag kom tillbaka med Nisse i dag kom min granne rusande med andan i halsen. Hon flämtade fram: "Åh, jag blev så orolig!" och jag trodde först att hon hade fått syn på den här rakade stackaren och undrat vad som hade hänt:

Men nej. Det var Laban som var orsaken till hennes oro. Jag märkte redan tidigare i dag att han gnällde lite mer än vanligt och jag räknade ut att han - 1,5 år efter den kemiska kastrering som skulle hålla i ett halvår - nu kommit på att: "Just det, det finns ju läckra brudar i området!".

När jag gick ut med Nisse hörde jag att Laban började skälla och tydligen hade han hållit låda ordentligt. Jag brukar ju inte ha skällande hundar, så grannen blev orolig att jag ramlat omkull eller att något annat otäckt hänt. Hon rusade därför omkring runt huset för att se om hon kunde upptäcka något och pratade även med andra grannar om de sett något ovanligt. Men det var alltså bara tramsbyxan i kubik som var igång ...

Det känns i alla fall tryggt att ha sådana uppmärksamma grannar!!