Sorgen är kärlekens pris

 

Jag klarade inte av att fatta beslutet enbart förnuftsmässigt. Jag var tvungen att känna det i hjärtat också. Och i förra veckan kände jag det ... Han hade börjat "leka" mer och mer på kvällarna, men det var egentligen ingen lek - det var mer maniskt på något sätt. Freja och Laban vågade inte vara nära och framför allt syntes det på Nisse att han inte var glad, trots leken. Då fanns det inte särskilt mycket livskvalitet kvar, så jag kontaktade Nybro Djurklinik.

Jag vet att det var fullkomligt rätt beslut, men ändå känns det så fel. Det strider mot människans natur att bestämma att någon ska dö, även om man gör det rätta. Och så ska det förstås vara, det ska aldrig vara ett lätt beslut att ta.

Nisses sista dag fick han en massa korv till både frukost och lunch. Han fick skälla på brevbäraren en sista gång och han och jag gick en lång promenad. Han fick gå vart han ville, nosa på vad han ville och hur länge som helst, och han fick dra i kopplet så mycket han kände för. Och jag bara grät ...

Skäller på brevbäraren för sista gången.

Sedan tog Per och jag ett djupt andetag som inte var tillräckligt djupt och åkte iväg till djurkliniken. Nisse somnade in lugnt och stilla i knäet på oss båda och det gjorde så fasansfullt ont. 

Pratade lite med veterinären om hans beteendeförändringar mot slutet och hon sade att eftersom man aldrig hittat någon orsak till epilepsin, kan det ju fortfarande ha varit en sekundär epilepsi med något långsamt växande i hjärnan. Men det kan också ha varit en reaktion på den ständiga smärtan. Vi får aldrig veta, men det gör inte så mycket. 

Nisse var "mentor" för Freja och jag är säker på att han lever kvar i henne på något vis.

Nisses favoritplats hos sin favoritmänniska!

Det är så tomt och framför allt stilla hemma. Ingen som ständigt vankar fram och tillbaka i huset, ingen som står i vägen framför tv:n ("Nisse, gå och lägg dig!" sade vi nog 73 gånger per kväll.). Och när jag vaknade i lördags morse kom han inte ... Han som alltid flugit upp och kommit rusande så fort han märkt att jag började vakna. Både Freja och Laban verkar väldigt undrande över var han har tagit vägen någonstans, men vi försöker sysselsätta dem så mycket det går.

Han tog med sig en bit av mig och saknaden sitter som en svart klump i bröstet. Dikten som jag publicerade i fredags säger allt, jag kan inte läsa den utan att gråta. Visst är den fin? 

En sak är säker - alla vi som saknar honom i dag har fantastiska minnen av denna underbara och fullständigt unika hund!

Allra sista bilden på Nisse.