Leo 2008-2018

Det gick snabbt... I julas märkte vi att han åt dåligt och hade magrat litegrann. Nu i veckan började han verka slö och han åt nästan ingenting. Och han rasade i vikt. I går ringde jag djurkliniken och frågade om vi kunde ta med honom samtidigt som vi lämnade in Laban för hans operation av tumören. I går kväll när vi skulle gå och lägga oss låg han i duschen utan att röra sig och verkade helt borta. Vi var rätt förberedda på att han faktiskt skulle kunna dö under natten. Men i morse var han nere i köket när jag gick upp. Vi åkte iväg till djurkliniken och när veterinären undersökte honom var han helt slapp. Avmagrad, uttorkad och apatisk. Det var rätt lätt att konstatera att vad han än drabbats av (njursvikt, leverproblem, cancer), så hade det slagit till fort och hårt och det skulle inte finnas mycket att göra åt det. Beslutet var enkelt att ta och nu vilar han snart i minneslunden på Läckeby Djursjukhus tillsammans med katterna Musse, Mimmi och Siri samt hundarna Tessla och Nisse. Han kommer att vara saknad av oss alla, men i synnerhet av Freja.

Operationen av Laban gick för övrigt utmärkt. Ingen narkos krävdes, bara lugnande och lokalbedövning. Fick dock hämta honom lite tidigare än tänkt eftersom jag hade glömt berätta att han är kungen över alla pipgrisar och personalen var helt förtvivlade över att de inte kunde få honom lugn!

Knöligt

Kombinationen äldre hundar och knölar är sällan bra. Och har man dessutom tidigare haft en hund med cancer blir man såklart extra orolig när även Laban plötsligt får ett par knölar. Det började med att han fick en knöl på höger framben som var rätt stor. Lite senare upptäckte vi även en liten knöl som satt på höger sida av bröstkorgen. Jag bokade tid hos veterinären och vi var där i förra veckan med båda hundarna (de skulle även vaccineras). Först var det invägning som visade att Freja gått upp 2 hg (9,1 kg) och Laban är inte längre något magert skrälle, utan vägde 31,9 kg. Freja tog emot vaccinationen utan att reagera - hon var helt fokuserad på godiset hon skulle få.

Laban undersöktes lite noggrannare. När vi väl hade lokaliserat knölen på sidan (inte lätt under all päls!) togs en biopsi på den. Detta gjordes även på frambenet. Han har också slickat upp ett sår på höger bakben (allt verkar sitta på höger sida), så det kollade hon också. Det var ingen knöl, men har blivit en förtjockning efter allt slickande, så nu är det sårtvätt och tubsocka som gäller i ett par veckor. Sådana sår kan tydligen vara svåra att få bukt med.

Jag berättade att Laban blivit mycket oroligare av sig det senaste året. Dels vankar han runt efter oss på ett sätt han inte gjort förut, dels har skotträdslan blivit värre. Nyår var en ren plåga - han bara låg och skakade under bordet. (De som tycker att fyrverkerier är en lattjo pryl bör tillbringa nyår tillsammans med någon som har en rädd hund. Det gör fasansfullt ont i hjärtat att se ...). Veterinären sade att det är ett vanligt ålderstecken. Vid ökad oro kan man testa att ge lite mer fettsyror, men Laban får ju redan laxolja varje dag - och det tyckte hon var bra.

Vi åkte hem och väntade på provsvaren som kom i går. Frambensknölen verkar enbart vara en sårböld, så den kommer att försvinna. Den lilla sidoknölen (som jag var minst oroad över) är däremot en tumör. Den är dock godartad, men man vill operera bort den för säkerhets skull. Detta görs om en vecka. Skönt att det inte var värre!

I övrigt har hundarna fått nya kläder. Det är väldigt regnigt där vi bor, så Laban fick en overall med ben för att han inte ska bli alltför blöt. Han är oerhört skeptisk och ser så liten ut i den! Vi köpte en likadan till Freja, men jag har tyvärr ingen bild på det - jag skrattade så mycket när hon fått på sig den att jag glömde fotografera. Hon blev extremt kränkt och konstaterade att MAN KAN JU INTE RÖRA SIG!!!! Hon har dock fått en tröja också, så den bilden får ni i stället.

Och dagarna före jul fick vi en oerhört fin julklapp. Jag har under hösten letat i hela Sverige efter någon som skulle kunna göra armband till oss av det koppel som Nisse hade i hela sitt liv. Till slut hittade jag Amakli i Skellefteå och efter lite pysslande från deras sida lyckades de få ihop något bra. Känns som en perfekt affärsidé för någon som är lite händig - det måste finnas en marknad för detta!