fredag 30 december 2016

Mindre hundar och nytt år

Smal och fin!

Vi bekantade oss med djurkliniken där vi nu bor genom att först raka Leo (vilket slutade med några stygn på stackaren...) och sedan vaccinera hundarna. Det sistnämnda var roligare! Vid vägningen visade det sig att vi fått ner båda i vikt - Freja från ca 10,5 kg till 8,9 kg och Laban (håll i er nu) från dryga 40 kg till 30,2 kg! Nu får han inte bli smalare.

Rakad katt som trivs mycket bättre med livet utan tovor.

De konstaterade också att Frejas tänder är jättefina, tack vare tandborstningen. Labans tänder var inte lika fina, på grund av brist på tandborstning. Så jag tog mig i kragen och har börjat borsta även hans tänder på kvällarna. Freja kommer ju och sätter sig självmant i badrummet varje kväll, Laban not so much. Han är mycket skeptisk, men alldeles för snäll för att säga ifrån. Och jag har faktiskt lyckats gnugga bort en hel del tandsten.

Bästa polarna!

Freja har lite roliga saker för sig. Dels blir hon otroligt glad när husse kommer hem från jobbet. Men första reaktionen är inte att kasta sig över honom. Det är i stället att högljutt skällande springa och tala om för katterna att han är hemma. Tror inte att de bryr sig faktiskt. En annan sak är att hon omedelbart efter sista kvällspromenaden MÅSTE leka. Allra helst med den ohyggligt fula gris som hon fick i julklapp och som efter en vecka faktiskt fortfarande är vid liv.

En julgris som fortfarande är hel!

Båda två fortsätter att vara otroligt fina med lilla Olivia. På julafton låg Freja i soffan bredvid när det öppnades paket och lektes med babyleksaker. Hon rörde inte en fena, inte ens när Olivia klappade henne. Och Laban har vant sig vid att det är en liten människa som uppför sig mycket märkligt, men han blir fortfarande otroligt bekymrad när hon gråter.

Inte världens bästa bild, men Freja ligger i alla fall lugnt i nederkant.

Fasar lite inför nyårsafton dock. Laban har helt plötsligt börjat bli väldigt skotträdd, kanske en reaktion på att det är en ny miljö. Och det smäller en hel del i området, både av EPA-traktorer (mycket motorburen ungdom här, kan man säga), andra skott (jakt?) och dessutom idioter som tycker att man kan bränna av raketer när som helst. En av dem blev utskälld av min skåning i går. Hur det ska gå på nyårsafton vet jag inte, men förhoppningsvis klarar han av det hyfsat i alla fall (gäller både skåning och hund).  

Så här lugn vill jag se Laban på nyårsafton!


onsdag 23 november 2016

Ny plats i livet

Vi har flyttat. Det innebär förändringar även för djuren i huset. Laban har haft det riktigt jobbigt under packningstiden - han kommer nog ihåg de förändringar som packlådor inneburit förr. Han har varit otroligt orolig och mest velat vara så nära som möjligt (med snubbelrisk som följd för oss). Freja har mest varit förbannad för att saker inte stått där de brukar.

När vi väl hade installerat oss i vårt nya hem tog det ett tag för hundarna att vänja sig. Laban har fått ett par panikattacker på promenaderna, men det har gått betydligt bättre än när jag flyttade förra gången - då ville han ju inte gå ut över huvud taget, inte ens i trädgården. Freja har acklimatiserat sig förvånansvärt bra, även om hon inte riktigt lärt sig vilket område hon ska vakta än (det visste hon i och för sig inte förut heller).

Det nya boendet innebär att vi inte kan släppa ut dem i trädgården som vi gjort förr. Det blir flera promenader om dagen i stället, i ur och skur. Det sistnämnda innebar att regn- och reflextäcken införskaffades. Synnerligen onödigt tyckte båda två!

Freja blev så deppig att hon gick och ställde sig i hörnet och vägrade röra sig ur fläcken!

Men till slut upptäckte båda två att man faktiskt kan röra på sig, trots täcket.

Katterna då? Man bör ju hålla utekatter inne ett bra tag när man flyttat, så att de fattar att det är deras nya hem. Leo uppförde sig dock som han gjorde förra gången. Han protesterade mot utegångsförbudet genom att kissa överallt inomhus ... Till slut fick han gå ut och hittills har det gått bra. Lovis har förvånansvärt dock inte verkat särskilt intresserad av att utforska omgivningarna än, hon kanske blir en innekatt?

Leo tjurar. Och behöver rakas, men jag vill inte utsätta honom för fler otäckheter än.
Han hatar verkligen att åka bil!

Freja började för några veckor sedan med en ny rutin (hon hittar ofta på sådana själv). När jag tar med mig mitt morgonkaffe och mitt lunchkaffe till datorn, hoppar hon upp i mitt knä och sitter och tittar ut genom fönstret. Rätt mysigt, måste jag erkänna.

Och så en sak till. Ett par veckor innan vi flyttade drömde jag om Nisse. Han kom och hälsade på i vårt gamla hus och jag var i drömmen fullständigt medveten om att han var en ängel. Jag kände mig lugn, glad och trygg när jag såg honom och den känslan hade jag med mig länge efteråt. Jag hoppas att han vet att vi bor någon annanstans nu ...

Finaste ängeln!


måndag 31 oktober 2016

Laban 9 år


Så blev då även Laban 9 år. Men till skillnad från Nisse känner vi inte att detta är den sista födelsedagen. Han har inga ålderskrämpor alls, tack och lov - kan ju bero på att en lugn hund inte sliter på kroppen lika hårt!


Han har dock börjat med en märklig sak det senaste året. Trots att Per har varit husse i flera år och Laban verkligen tycker om honom, kommer han (Laban alltså) till mig och ber om lov när de ska göra något! Det kan t.ex. handla om att han ska gå ut med Per och Freja på en promenad, att de ska leka eller att de ska gå ut i trädgården. Mycket konstigt.

Och apropå att vara konstig fortsätter han att vara fullständigt obegriplig ibland. Han sitter mitt på golvet, tittar på oss, viftar på svansen för fullt, morrar, ser glad ut och skäller till då och då. Går absolut inte att klura ut vad han vill!


Hans goda hjärta märks tydligt, dels när vi ser på djurprogram på tv. Nu har han i alla fall fattat att ljudet kommer från tv:n och går inte längre och letar i rummet bredvid ... Han går fram till tv:n och lägger huvudet på sned, oerhört bekymrad, när någon hund gnäller. Likadant är det när vi har besök av det nya tillskottet i familjen - barnbarnet Olivia. Han vet inte riktigt vad han ska göra när hon gråter, men han vill väldigt gärna hjälpa till!

Laban leker gärna med Freja, men det är på hans villkor (och ja, han är nog alfahanne numera faktiskt). Förutsättningarna innebär att hon springer runt som en vettvilling, medan han står still i mitten och skäller till då och då. Man ska inte ta ut sig i onödan.

Han är en riktig hemmagris. Om han fick bestämma skulle han inte ens gå ut på några promenader, han är lite grann som tjuren Ferdinand. Vill helst vara hemma och lukta på blommorna. Och motion är väldigt överskattat, som ju alla vet.

Laban är lika tidsinställd som de flesta andra hundar. Halv åtta ska det vara frukost. Halv fem ska det vara middag (och inte en minut senare!). Och halv åtta på kvällen ska han och Freja ha tuggben. Vi behöver inga klockor, vi har Laban!


Självklart blir det ostbågar i kväll - grattis älskade Laban!

lördag 4 juni 2016

Saknad

I dag skulle Nisse fyllt 10 år ... Han fick ju uppleva sin 9-årsdag, vilket kändes osäkert in i det sista. Det är nu fem månader sedan vi sade adjö och jag trodde inte jag skulle överleva den dagen. Det gjorde så fasansfullt ont.


Han är oändligt saknad fortfarande. Jag kommer ofta på mig själv med att inte sträcka ut benen under köksbordet när vi äter. Det kunde man inte så länge han fanns, han låg nämligen alltid där. Mitt-i-centrum-hunden!

Det spelar ingen roll hur många hundar vi kommer att ha framöver, Nisse kommer alltid att vara den där speciella hunden i mitt hjärta. Så är det. <3

tisdag 8 mars 2016

Hur får Freja luft?


Här är en bild på Frejas rumpa. När hon kryper in under täcket, är detta vad vi ser - om ens så mycket. Av rädsla att hon ska tuppa av pga andnöd, brukar vi gräva fram hennes huvud. Vartefter hon raskt kör in det under täcket igen...

Är det så att hundar möjligtvis andas genom huden eller tassarna i stället? För annars begriper jag inte hur hon får luft!

måndag 22 februari 2016

Uppviglaren


Laban har faktiskt en del fuffens för sig. Bland annat verkar han tycka att det är jättekul att få igång Freja och sedan spela fullkomligt oskyldig.

När vi har gått och lagt oss på kvällarna, händer det att han går och lägger sig i soffan (gäller ju att passa på när man får ha den för sig själv!). Efter en stund börjar han morra och smågruffa - men bara tills Freja FLYGER upp ur sängen och rusar ut i vardagsrummet, vilt skällande åt alla håll. Det brukar gå rätt fort, hon är mycket lättstartad i det avseendet...

Då lunkar Laban in i sovrummet och ser anklagande på oss: "Varför i hela fridens namn låter ni henne väsnas så förfärligt? Ni borde skämmas!". Sedan lägger han sig med en djup och rätt nöjd suck nedanför min säng. Mission accomplished!

måndag 15 februari 2016

Freja 2 år


Hurra för Freja i dag - nu fyller hon äntligen vuxen! Och det är så skönt. Jag har sagt det förut, det första året med henne som valp var otroligt jobbigt ... Men det senaste året har hon mognat och framför allt lugnat ner sig. Och hittar hon en solplätt, som ovan, blir hon riktigt lugn!


Inkallningen fungerar ibland sisådär. Det finns dock en sak som borde fungera i alla lägen - även om det förmodligen skulle se lite dumt ut att gå omkring med en sådan. I julklapp fick jag en elektrisk fotfil (världens bästa grej, man blir fullständigt beroende!). Och det ljudet är tydligen mycket intressant, för det spelar ingen roll var Freja befinner sig - hon kommer som ett skott när jag sätter igång den! Sedan ska hon också stå med nosen så nära som möjligt, vilket kanske inte är lika bra.

Det där med vem som tagit över ledarrollen är lite flytande. På promenaderna är det solklart Laban som bestämmer vad de ska nosa på, men inomhus försöker Freja ta för sig så mycket hon kan. Som när de fick varsitt smaskigt tuggben häromdagen. Freja tog som vanligt sitt och "grävde" ner det i soffan. Sedan gick hon och tog Labans. Och genomsnälle Laban bara tittade efter henne med sorgsen blick ... Det blev till att förklara för lilla fröken ett antal gånger vad skillnaden är mellan ditt och mitt!

Husses chips försöker hon dock inte ta, däremot är hon väldigt nära och ser väldigt utsvulten ut...

Laban och hon verkar ha blivit ännu bättre vänner. De ligger ofta bredvid varandra i soffan, eller som här på köksgolvet där även Lovis fick vara med på ett hörn.

Snö är kalaskul, dock avskyr hon sitt täcke och försöker skaka det av sig hela tiden. 
Det bryr vi oss inte om.

Och efter en tur i snön är det skönt att bädda ner sig i sängen. 
Hon vill väldigt gärna ligga under täcket!





lördag 13 februari 2016

Det kliar på Laban ...


Laban kliar sig. Och han har gjort det ett tag. Han har även slickat upp en hotspot på ryggen, som jag har rakat rent runt. Vi har badat honom och vi har inte bytt foder, så jag tror faktiskt att det är någon form av stressreaktion för att Nisse har försvunnit. Det känns rätt logiskt, eller hur?

Har inte riktigt vant mig vid att han faktiskt ligger i soffan när jag sitter där!

När våra andra djur har försvunnit, har de hamnat i en ram på en hylla. Men med Nisse kändes det lite futtigt ... Jag gjorde i stället ett collage med några av favoritbilderna som ska få hänga på väggen.

Fr. v. pumin Tessla, pinschern Meja, samt katterna Siri, Mimmi och Musse.

Älskad hund...

onsdag 27 januari 2016

Det går bra


1,5 vecka har gått sedan vi blev ett hushåll med två hundar i stället för tre. Och det har faktiskt gått bättre än jag trodde. 

Dels för egen del. Jag saknar honom otroligt mycket, men det är bara ibland det hugger till.  Märker dock tydligt hur mycket jag iakttog honom det sista året, jag spanar fortfarande efter honom för att se hur han mår. Det är i alla fall tur att vi har de andra hundarna, om vi bara hade haft Nisse hade det ju blivit förfärligt tomt utan att höra något tassande, inte ha några rutiner med att ge mat, gå ut osv.

Och om vi inte hade haft Freja hade det nog också känts tommare, Laban märks ju inte så mycket ...
De två verkar också ha tagit det bra, trodde nog att de skulle "sörja" mer. Kanske förstod de bättre än vi hur dålig han var och att det var dags? I början verkade de mest fundersamma och gick och letade, men nu har de nog förstått att han inte kommer tillbaka. 

Lite andra beteenden märker vi dock. Laban har t.ex. börjat skälla när vi kommer hem. Högt! Han är också lite harigare när det gäller att gå ut i mörkret, han har ju haft Nisse med sig förut. Men han får tuffa till sig lite och framför allt börja leka mer. Freja försöker få igång honom då och då och ibland lyckas hon! Förutom att hon saknar sin lekkompis är hon lite mer orolig, lite vaktigare och lite mer närhetssökande. Vi försöker ge båda lite mer tid, så att de anpassar sig till det nya livet.

Det är tomt efter den hund som i de flesta avseenden tog mest plats. Men det går. Det går bättre och bättre. 

söndag 17 januari 2016

Sorgen är kärlekens pris

 

Jag klarade inte av att fatta beslutet enbart förnuftsmässigt. Jag var tvungen att känna det i hjärtat också. Och i förra veckan kände jag det ... Han hade börjat "leka" mer och mer på kvällarna, men det var egentligen ingen lek - det var mer maniskt på något sätt. Freja och Laban vågade inte vara nära och framför allt syntes det på Nisse att han inte var glad, trots leken. Då fanns det inte särskilt mycket livskvalitet kvar, så jag kontaktade Nybro Djurklinik.


Jag vet att det var fullkomligt rätt beslut, men ändå känns det så fel. Det strider mot människans natur att bestämma att någon ska dö, även om man gör det rätta. Och så ska det förstås vara, det ska aldrig vara ett lätt beslut att ta.


Nisses sista dag fick han en massa korv till både frukost och lunch. Han fick skälla på brevbäraren en sista gång och han och jag gick en lång promenad. Han fick gå vart han ville, nosa på vad han ville och hur länge som helst, och han fick dra i kopplet så mycket han kände för. Och jag bara grät ...

Skäller på brevbäraren för sista gången.

Sedan tog Per och jag ett djupt andetag som inte var tillräckligt djupt och åkte iväg till djurkliniken. Nisse somnade in lugnt och stilla i knäet på oss båda och det gjorde så fasansfullt ont. 

Pratade lite med veterinären om hans beteendeförändringar mot slutet och hon sade att eftersom man aldrig hittat någon orsak till epilepsin, kan det ju fortfarande ha varit en sekundär epilepsi med något långsamt växande i hjärnan. Men det kan också ha varit en reaktion på den ständiga smärtan. Vi får aldrig veta, men det gör inte så mycket. 

Nisse var "mentor" för Freja och jag är säker på att han lever kvar i henne på något vis.

Nisses favoritplats hos sin favoritmänniska!

Det är så tomt och framför allt stilla hemma. Ingen som ständigt vankar fram och tillbaka i huset, ingen som står i vägen framför tv:n ("Nisse, gå och lägg dig!" sade vi nog 73 gånger per kväll.). Och när jag vaknade i lördags morse kom han inte ... Han som alltid flugit upp och kommit rusande så fort han märkt att jag började vakna. Både Freja och Laban verkar väldigt undrande över var han har tagit vägen någonstans, men vi försöker sysselsätta dem så mycket det går.

Han tog med sig en bit av mig och saknaden sitter som en svart klump i bröstet. Dikten som jag publicerade i fredags säger allt, jag kan inte läsa den utan att gråta. Visst är den fin? 

En sak är säker - alla vi som saknar honom i dag har fantastiska minnen av denna underbara och fullständigt unika hund!

Allra sista bilden på Nisse.

fredag 15 januari 2016

Nisse 2006 - 2016


If it should be that I grow weak,
And pain should keep me from my sleep,
Then you must do what must be done,
For this last battle can't be won.

You will be sad - I understand;
Don't let your grief then stay your hand,
For this day more than all the rest,
Your love and friendship stand the test.

We've had so many happy years,
What is to come can hold no fears;
You'd not want me to suffer so,
When the time comes please let me go.

Only stay with me till the end,
And hold me firm and speak to me,
Until my eyes no longer see.
I know in time that you will see
It is a kindness you do to me;

Although my tail its last has waved,
From pain and suffering I've been saved.
And please don't grieve it should be you
Who has to decide this thing to do.

We've been so close - we two - these years
Don't let your heart hold any tears.