För några månader sedan var det dock annorlunda. Den kemiska kastreringen som skulle sitta i ett halvår, gick ur kroppen efter drygt ett år. Och helt plötsligt blev hundskrället fullständigt dum i huvudet. Den här gången kissade han inte inomhus, det blev heller inte en massa bråk med Freja - men öronen och huvudet slutade helt att fungera. På promenaderna struntade han högaktningsfullt i att det fanns en människa i andra änden av kopplet och kutade i stället runt som en besatt åt alla håll samtidigt. Han lyssnade över huvud taget inte på vad man sade och gick inte att kommunicera med alls.
Eftersom vi vill att både han, Freja och vi ska må bra, bestämde vi oss snabbt för att sätta in en kemisk kastrering till. Och efter ett par veckor hade vi fått tillbaka vår mysiga, lättlärda och lydiga hund som går som en klocka på promenaderna. En glad hund dessutom, det är uppenbart att han inte mår bra av att ligga på den höga intensitetsnivån. Det innebär att vi med största sannolikhet genomför en riktig kastrering om något år.
Det har varit lite förändringar här hemma. Husse började i somras jobba oregelbundna arbetstider, vilket vände hundrutinerna upp och ner. Helt plötsligt var det matte som fick masa sig ur sängen på morgnarna t.ex. Och Totte som brukar väcka husse vid kvart i sex, måste ha förstått att matte är morgontrött för jag får sova betydligt längre. Inte sällan går jag till och med upp före Totte (och Freja ligger kvar så länge hon kan). En annan skillnad var att husse var borta på kvällarna. Det gillade inte husses hund, utan i början var han extremt orolig och kunde inte koppla av alls. Nu verkar han ha accepterat läget, men de kvällar Per är hemma är han som ett plåster som för att förhindra att husse försvinner igen.
