Tratt-Totte och simrings-Freja

Det tog lite kortare tid den här gången innan den kemiska kastreringen började gå ur kroppen. Och det märktes rätt tydligt när Totte helt plötsligt inte tyckte det var särskilt intressant att lyssna på husse och matte på promenaderna längre. Vi pratade med veterinären som tyckte att det kunde vara klokt att genomföra en riktig kastrering innan hormonerna kommit tillbaka för fullt.

Trattis

Sagt och gjort. För ett par veckor sedan var det dags. På eftermiddagen hämtade vi hem en mycket trött hund som inte kunde begripa varför han hade en gigantiskt stor plasttratt på huvudet. Första dygnet var han inte så kaxig, dessutom fick han lite hosta efter intuberingen (faktiskt den första av alla mina hundar som har reagerat så, även om det ju inte är så konstigt). Men sedan lärde han sig faktiskt att manövrera tratten på ett strålande sätt, till och med uppför trappan. 

Jodå, det gick bra att sova med tratten.

Det var långt ifrån hur Laban handskades med trattar. Han kunde helt enkelt bara sitta med huvudet vänt uppåt. Enbart alltså, det gick inte ens att lägga sig ned...

Hjälp!

Efter 72 timmar märkte vi full genomslagskraft på kastreringen och nu är han vår gamla härliga hund igen, som lyder när man säger till honom och som går fantastiskt bra i kopplet. Så skönt. Och vi känner att vi tog rätt beslut. Det märktes så tydligt att han inte mådde bra när intensitetsnivåerna steg (en bieffekt av att ha lite flatcoated retriever i sig, förmodar jag) och det gjorde varken vi eller Freja heller. Nu är han den mysiga familjehund som vi vill ha. Något mähä lär han inte bli dock, det är fortfarande bra med fart i honom!

Totte har även varit ett par gånger på lekdejt med en berner sennen. Det är så bra för honom att få leka med någon i sin egen storleksklass, vi är ju alltid lite rädda att Totte Bulldozer ska välta mindre hundar i glädjeyran.

Totte och Knabben.

Hundarna har varit på hundpensionat och det gick utmärkt. Förutom en sak. Freja hade sprungit runt och grävt ner alla bollar hon hittade! Hon är fullständigt manisk när det gäller sådant. Men vi blev inte ersättningsskyldiga, de hade lyckats gräva fram alla igen.

Även Freja har opererats. Inget allvarligt, det var en vårta på sidan av magen som skulle bort och även en fettknöl under magen som riskerade att växa sig rätt stor. Allt gick bra, men så var det ju det där med tratt... Hon fick i och för sig en simring i stället, men den var inte så populär. Tack och lov kunde hon ha en käck body i stället.

Dags för en simtur?

Hon ser i och för sig inte så lycklig ut med denna heller.

Vi har en pall (som numera används som bord) där ena foten hade försvunnit. Och ett snett bord vill vi inte ha, så uppfinnar-Jocke (dvs. jag) kom på att en Frolic är av exakt samma storlek. Jag limmade dit den och det fungerade utmärkt. Förutom att hundarna inte begriper varför det finns en godis på golvet som de inte får ta!

Frolicfot.

Freja har för övrigt hittat på en ny rutin. Numera kan hon inte bajsa på eftermiddagen om hon inte får en godis först... Hon går alltså bredvid mig och tittar uppfordrande på mig tills hon får en, och koncentrerar sig över huvud taget inte på något annat. När hon väl fått godisbiten gör hon det hon ska.