Bollen igen ...

Jag har skrivit om Nisse och bollarna här ... Nu har han börjat med en annan sak som är grymt irriterande. Ni vet hur det är när man har små barn, som står och skriker "Mamma, mammaaaa!" hela tiden när man håller på och pratar i telefon?

Ungefär så är det med Nisse. Men i stället för att hojta på mamma, så springer han (eftersom han inte vet hur man gör när man går lugnt och stilla) och hämtar en av pipbollarna. Sedan piper han HYSTERISKT med den under tiden som telefonsamtalet varar. Om jag går in i ett annat rum följer han självklart efter ... Jag väntar nu på att han ska bita sönder bollhelvetet (ursäkta språket mamma!) så att jag får lite lugn och ro!

Bildkavalkad - tyck till!

Satt och tittade på gamla kort och tänkte dela med mig av några av mina favoriter. Och jag är nyfiken: Vilken/vilka tycker du bäst om?

Laban som liten urgullig valp. Foto: Ulrika Bergenfeldt.

 Laban i lite motljus.

- Ska du äta all mat själv matte?

 Nisse tycker det är dags att sova!

 Även en söt hund kan försöka se farlig ut!

Nisses vackra ansikte. Foto: Fanny Kernell.

 Under en kort period var Nisse faktiskt större än Laban!

 Den här bilden har ni säkert sett till leda, 
men jag är så löjligt stolt över att ha kunnat fånga det här ögonblicket!

Den s.k. rabiesbilden ... Laban som är så snäll!

 Rod försöker hälsa på en minst sagt tveksam liten Laban. Foto: Ulrika Bergenfeldt.

 Nisse tycker att Roddan är stooooor!

 Nisse träffar syster Embla. Foto: Monika Jacobsson.

Laban och hans bror Nemo. Jag tror att Laban är hunden till höger!

Att sakna något

För ett tag sedan var mina föräldrar hundvakter. När jag kom och hämtade hundarna frågade jag om allt hade gått bra.
- Jodå, fast Laban smet, svarade min mamma.
- Laban??? frågade jag bestört.
Han har, mig veterligt, aldrig smitit förut - de gånger han har varit på vift har han följt efter Nisse.

Hon berättade hur det hade gått till. Laban hade smitit genom ett hål i stängslet där grannarna (som bor i mitt gamla hus) har sina höns. Mamma, som såg det hela, blev rädd att han skulle skrämma hönsen - men han brydde sig inte om dem ett dugg. I stället fortsatte han cirka tio meter in på tomten ... och hoppade upp på sin gamla älskade sten!! Där ser man, hundar glömmer inte så lätt!

Jag har lyckats radera den bild jag hade när han ligger på den. Här är en annan gammal bild där han står nedanför stenen i stället. I snöstorm.

Andra nyheter är att jag i dag var och vaccinerade hundarna. Passade samtidigt på att väga dem. Nisse börjar bli en tjockis! (Nåja, nu överdriver jag liiite!) Han vägde 25 kg! Och Laban hade gått ner litegrann efter kastreringen till 33 kg. Båda är bra i hullet och har fina tänder.

En herre med spring i benen

Ibland tar jag en powerwalk på kvällen. Eftersom jag är lite mörkrädd, brukar jag ta med mig Nisse. När jag var ute i går kväll kom jag att undra vad folk tror när de ser Nisse i kopplet. Likt en fyraårig liten pojke kan han inte gå lugnt och stilla, utan han hoppar fram, ibland fyrfota, till alla spännande dofter. Sedan skuttar han ner i diket, hoppar upp på en snövall och studsar sedan en stund bredvid mig igen. Och så fortsätter han hela promenaden (behöver jag tillägga att han är helt slut sedan?). Han drar inte i kopplet, men går definitivt inte fot. Det finns ju så mycket fantastiskt att upptäcka här i världen!

Han beter sig som en valp, och han fyller sju år om ett par månader ... Borde han inte lugna ner sig snart? Inte för att jag vill det, han ger mig både skratt och energi på det här sättet!