Glöm inte Laban!

 

Vi har ju faktiskt tre hundar, men ibland (åtminstone i bloggen) hamnar Laban i skymundan. Inte nog med att han är svår att fota (vilket bilderna i inlägget är exempel på) - han håller också en väldigt låg profil i jämförelse med "sjuklingen" och "yrvädret".

De enda gångerna det blir riktig fart på honom är när han jagar flugor eller när man tar fram osthyveln! Och enda gångerna han hörs är när han piper. Som i dag när han gick ner i källaren - där det är mycket svalare - medan vi var kvar på övervåningen. Det tog inte fem minuter innan han började gnälla "Jag är ensam, det är jätteläskigt, hjälp!!". Knäppishund.

Han har aldrig bråttom till något, coola Laban. När man ropar till hundarna "Vill ni gå ut?" och öppnar dörren till trädgården, kommer Freja och Nisse rusande i full karriär. Sedan tar det en stund innan Laban kommer lunkande, i sakta mak...

Dock märks det faktiskt skillnad på honom sedan Nisse blev sjuk. Laban tar lite mer plats, är lite mer frimodig och busar även mer med Freja. Framför allt är han tillsammans med oss mer, även när vi har gäster - förr gick han alltid undan och lade sig. 

Som någon insiktsfull människa sade en gång: Nisse blir man förtjust i direkt, men Laban vinner hjärtan i längden!

Freja har badat!

Eller nåja ... badat kanske är att ta i - men hon doppade i alla fall en del av kroppen på midsommarafton! (Husse badade hela han, i 16-gradigt vatten.) Med tanke på de andra två herrarnas vattenovilja, är det rätt skönt att ha en "normal" hund. Inom parentes kan nämnas att veterinären föreslog bassängträning för Nisse. Hon insåg vid mitt råa asgarv att det kanske inte var någon bra idé för en hund som går omvägar runt vattenpölar!

Förutom att lilla fröken har badat har hon även fortsatt vara förbannad på sådant som hon inte tycker ska finnas på hennes tomt. Fåglar till exempel ... Och en dag blev hon tvärilsk inomhus. Det tog ett tag innan jag förstod att det berodde på en humla som surrade omkring utanför fönstret. Snacka om vakthund!

På promenaderna finns det dock ett knep för att hindra henne från att uppmärksamma folk och fä. Hon får helt enkelt bära en boll i munnen - fungerar jättebra! Vid bollbrist går det såklart lika bra med en tallkotte (eller flera, om hon får bestämma).

Och apropå att bära. Det är vansinnigt kul att stå och titta på henne när hon leker i trädgården. Hon är mycket duktig på att sysselsätta sig själv när de gamla gubbarna inte orkar leka med henne. Oftast plockar hon upp en pinne eller något liknande i munnen och sedan springer hon fram och tillbaka  med den. Det roliga är att när hon springer skuttar hon fram med små hoppsasteg, samtidigt som benen på något mycket märkligt sätt spretar åt alla håll.

Vi har förresten kommit på EN sak som hon inte tycker om att äta. Färsk salvia!

Den sista sommaren?

I dag var jag på återbesök med Nisse hos veterinären för att diskutera hans kraftiga artros. Vi kom fram till att vi byter tillbaka till Rimadyl, som han svarar bättre på. Han kommer även att få Glukosamin, i hopp om att underlätta livet en aning. Sedan finns det inte mycket mer att göra, tyvärr. Morfinpreparat och kortison är inte aktuellt, pga. olika orsaker. Prognosen är inte så bra, vi får helt enkelt hoppas att han är med oss hela sommaren och vi ska göra allt vi kan för att han får vara smärtfri under tiden. Det känns som om alla dagar framöver kommer att vara bonusdagar med världens bästa hund ...

Även hon tyckte det var konstigt att han har friröntgats tidigare och fått i princip E-höfter nu, men det är väl bara ett av livets mysterier antar jag. Det största problemet i allt detta är att det är så oerhört svårt att se om han har ont, t.o.m. när veterinären undersöker honom. De vanliga tecknen som att vanka runt, att vara trött, att äta sämre, att flåsa osv. har han, men det har han även haft i viss grad innan han blev sjuk. Det tydligaste vi kan se är att han har svårare och svårare att resa sig och att han haltar ibland - och detta har blivit markant sämre efter höftledsröntgen (borde inte vara något samband dock).

Förutom att artrosen kommer att bli värre, löper han också risk att få leversvikt (i synnerhet eftersom det smärtstillande kombineras med epilepsimedicinen) samt att råka ut för en korsbandsskada. Det sistnämnda innebär att han ska undvika att springa omkring i trädgården med många start och stopp - något som han faktiskt gör de gånger han orkar leka med Freja. Men vi tänker inte hindra honom, han måste få ha så kul som möjligt den tid han finns kvar!

 

Ett annat tecken är att han rätt ofta hänger med huvudet och ser lite låg ut. Hur ont har han?

 

Vår grundtanke i detta är självklart att han 1.) Inte ska ha ont och 2.) Ska leva ett värdigt hundliv. Den dag något av detta inte går att uppfylla kommer vi att ta det där beslutet som jag inte riktigt orkar tänka på nu.

Nisse 9 år - ingen rolig födelsedag ...

Så blev han då 9 år, vår älskade hund. Och för ett par månader sedan var jag faktiskt inte säker på att han skulle få uppleva den här dagen ...

 

Ständiga märken efter blodprover på benen ...

Men den blev inte så rolig, tyvärr. Vi började med att hiskeligt tidigt (enligt matte) infinna oss på Läckeby Djursjukhus där vi träffade deras mycket kompetenta ortoped (som för övrigt var den som amputerade tån på Nisse i februari). Vi hade blivit remitterade dit eftersom han inte verkade svara tillräckligt bra på Rimadylen och vår veterinär i Nybro var inte helt säker på att det var artros han hade. Därför skulle Nisse i dag få röntga samtliga leder. Dessutom misstänkte vi att han hade ont i käkarna eftersom han har gått och gnidit dem mot dörrkarmar, väggar, våra ben osv., samtidigt som han har luktat skunk ur munnen. Jag gissade att han hade besvär med tandsten, men så enkelt var det inte ...

Ortopeden undersökte honom och trodde inte att det var artros, eftersom han inte verkade ha särskilt ont. Däremot sade han att stelheten i lederna kan vara en biverkning av epilepsimedicinen. Jag fick lämna Nisse, som skulle sövas inför undersökningarna, och vi hämtade honom sedan på eftermiddagen.

Det visade sig att vi hade misstänkt rätt, han har haft väldigt, väldigt ont i både ben och mun. Men han har - som vanligt - varit ohyggligt duktig på att dölja smärtan, även inför den erfarne ortopeden. Nisse visade sig tyvärr (och lite förvånande för ortopeden) ha kraftig artros i båda höfterna, minst D-höfter enligt veterinären (han friröntgades när han var två år). Dessutom även artros i vänster hasled bak. Övriga leder såg bra ut och han såg i dagsläget inga tecken på mer skelettcancer. Skönt!

När det gällde munnen så hade Nisse två stycken tandfrakturer i överkäken som såg mycket fula ut. Inte underligt att han tagit lång tid på sig när han äter, det måste gjort enormt ont! Båda tänderna togs givetvis bort.

Nu ska vi testa Onsior i stället för Rimadyl under två veckor. Det var den medicinen som var fullständigt värdelös efter operationen, men tydligen är den bra mot artros och har dessutom färre biverkningar. Han är ju svårmedicinerad eftersom många mediciner kontraindicerar med epilepsimedicinen, så det finns fortfarande en ökad risk för ex.vis leverpåverkan. Vi ska på återbesök 22 juni och får då se hur han svarat på behandlingen. I övrigt ska han motionera, men undvika sådant som belastar höfterna, så gott det går. Och sedan får vi se hur länge det håller, artrosen kommer ju att bli värre, men medicinen kan förhoppningsvis bromsa förloppet en aning.

I famnen hos sin favoritmänniska!