Lille plutten!

 

Efter en lite bökig bilresa genom både snö- och hagelstormar, är vi nu hemma med Nisse. Han är för tillfället en rätt intressant blandning av att vara stengroggy och hög som en skyskrapa...

När det gäller tån har en amputation gjorts. Dock upptäckte kirurgen när han kapat vid leden att det ben som var kvar uppvisade förändringar - därför sågade han av en bit av det också. Allt är skickat på analys och det tar cirka sex veckor innan det är färdiganalyserat. Det blir en väldigt orolig väntan! 

När det gäller epilepsin har vi beslutat att sätta in medicin och vi börjar med den på måndag. Vi får se hur han reagerar, insättningssymptomen kan bl.a vara vinglighet, ökad törst samt ökat kissande, och i förlängningen kan det påverka lever och benmärg. Stackars Nisse, som hatar att ta blodprov, lär nog få stå ut med rätt många framöver... Men det känns som rätt beslut. Han har haft såpass täta och skiftande krampanfall att vi vill försöka undvika att det eskalerar ännu mer. 

En annan effekt av medicinen kan vara att han blir slöare. Och det tror jag är bra. Han är ju så uppe i varv jämt, vilket förmodligen påverkar epilepsin negativt -den verkar ibland vara stressutlöst. Veterinären berättade förresten att den nya epilepsimedicin som kommit (som hon inte rekommenderade för Nisse) tvärtom kan göra hunden hyperaktiv - himla tur att vi slipper den, jisses vilken fart det skulle bli på honom då!

Och Freja är oerhört bekymrad för Nisse.  Hon släpper honom inte med blicken när han ligger och piper, hon har nosat försiktigt på honom och för en liten stund sedan hämtade hon en boll som hon puttade fram till honom. Så sött!

Kort Nisse-rapport

Status för närvarande:

Nisses sköldkörtel ser ut att fungera alldeles utmärkt - proverna var bra. Dock är veterinären bekymrad för tassen/tån och det är vi med. Han har fortfarande ont efter en månad och det är definitivt inte normalt. För tillfället har han en liten söt Lille Skutt-strumpa inomhus och sko utomhus - långa promenader är inte att tänka på. Lär säkert bli amputation snart...

Veterinären verkar även inställd på att sätta in honom på epilepsimedicin. Han hade ytterligare ett anfall när vi kom hem från veterinärsbesöket, så det verkar ha eskalerat rejält. Från en gång i månaden till två på ett par dagar.

Ska tillbaka till djursjukhuset på torsdag och det känns lite jobbigt just nu.

Freja 11 månader

I går fyllde Freja 11 månader, vilket passerade tämligen obemärkt med tanke på Nisses bravader.

Vi vägde henne för första gången häromdagen. Hon väger 10,4 kg, vilket känns rätt mycket (har inte lyckats hitta några bra riktlinjer för rasen). Dock tycker jag att hon är rätt högbent och hon är definitivt inte överviktig. Men hon börjar bli rejält musklad!

Hon har blivit av med spökrädslan, däremot är hon fortfarande rejält mörkrädd. Det märks när hon ska ut och kissa sent på kvällen - i synnerhet om hon inte har Nisse eller Laban med sig. Då får hon ett fullständigt utbrott och skäller vilt åt alla håll i trädgården. Inte kommer hon på inkallning heller, hon verkar ganska panikslagen. Därför har vi börjat släppa ut henne med långlina när det är mörkt och det fungerar bra.

 

Vid ett av alla veterinärbesök till Nisse köpte vi ovanstående "benboll" till Freja för att hon verkligen skulle få något rejält att bita i. Döm om vår förvåning när hon inte var intresserad av den ett dugg! Den låg på mattan ett bra tag utan att hon ens tittade på den. Därefter gick hon och hämtade den, "grävde" omsorgsfullt ner den under en kudde i soffan och så satte hon igång att vakta sin nya skatt. Trots att hon inte tyckte den var särskilt kul alls ... Ytterst märkligt. Efter någon vecka eller två hade den dock tydligen legat till sig, så då började hon bita lite i den. Men fortfarande har den sin plats i soffan och det är synd om den hund eller katt som kommer nära! Hon har inte fattat att varken Nisse, Laban eller katterna är ett smack intresserade av att ta den ifrån henne.

Nisse hos veterinären. Igen.

I dag var det dags för besök hos Nisses personliga neurolog, samt att kolla upp hans tass. Ska försöka sammanfatta all information - just nu bara snurrar det i huvudet på mig.

Först och främst tassen: Den har inte läkt som den borde ha gjort och han har framför allt rejält ont fortfarande. Efter att ha tittat på röntgenbilderna från förra veckan, samt undersökt honom, sade hon att hon misstänker att det kan ha varit en tumör i kloområdet som har orsakat benbrottet. Därför vill hon amputera tån (som är en yttertå, vilket inte bör påverka honom särskilt mycket) och skicka den på analys. Vi fick välja om vi ville få det gjort nu, eller om vi ska testa en ny form av antibiotika i två veckor och därefter se om det ser bättre ut. Gör det inte det, blir det amputation då. Vi valde det senare alternativet - det vore väldigt skönt att slippa en operation till.

Sedan fick vi berätta om alla mer eller mindre udda symptom som vi har märkt den senaste tiden. Och allt verkade tyda på att det är något fel på honom. Hans "bakställslåsning" beror, precis som vi misstänkte, på att det blir någon form av krampanfall i den delen av kroppen (eller rättare sagt från en viss del av hjärnan). Men även andra saker som att han är tröttare, hans mer ihållande vankande runt runt, hans lite avskavda nos och att han har svårt att äta och ofta hostar upp maten, kan ha med hans epilepsi att göra. Eller så har han något sköldkörtelproblem också.

Hon gjorde en neurologisk undersökning, samt lyssnade på hjärta och lungor. Allt såg fint ut. Sedan togs det blodprov för sköldkörtelvärdena och så röntgades hans lungor samt matstrupe. Det var fullt jämförbart med ett hårt pass på gymmet för Per och mig att hålla fast stackars vettskrämda Nisse! Lungor och matstrupe såg bra ut, svar på sköldkörteln får vi nästa vecka.

Eventuellt vill hon även göra en elektrodiagnostisk undersökning där hon undersöker nervsignalerna (det är bara hon och en neurolog till i Sverige som utför denna typ av undersökning), vilket görs när han är sövd. Och eventuellt vill hon testa om epilepsimedicin kan hjälpa, eftersom anfallen kommer såpass ofta (med ett par veckors mellanrum). Det kan även bli en diskussion om magnetröntgen i Bagarmossen, då det givetvis finns misstanke om en hjärntumör. Där känner jag mig i dagsläget tveksam till vilken nytta en sådan röntgen skulle ha. Det lär ju knappast bli aktuellt att operera honom.

Summa summarum så vet vi egentligen inte så mycket mer än att vi hade rätt i att misstänka att det är något ordentligt fel på honom. Min intuition säger att det nog inte är något fel på sköldkörteln, men jag kan ju ha fel. Fortsättning lär följa här på bloggen.

 Nisse är på sitt vanliga soliga humör ändå!

Tratt-Jocke

I dag var det dags för det andra återbesöket hos veterinären med Nisses tass. Han har de senaste dagarna sluppit bandaget och bara behövt ha sko utomhus och tratt inomhus. Och den där tratten är nog jobbigare för oss än för honom... Nisse ska, mer än någonsin, vara så nära oss det bara går och paraboltratten skrapar oss i knävecken hela tiden! Plus att han under sitt ständiga vankande här hemma slår i dörrar, möbler och väggar.

Vid besöket i dag röntgades tassen, som ännu inte är helt läkt. Röntgenbilden visade att det fortfarande är benrester kvar. Antingen kommer han inte att ha besvär av det, eller också ställer det till bekymmer - och då blir det en ny operation. Det är dock svårt att få bort allt tydligen. Han ska äta antibiotika en vecka till och fortsätta med tratt och sko.

Veterinären bokade också in oss på ett besök hos både ortoped och neurolog om en vecka. Nisse har under de senaste månaderna haft märkliga besvär med bakstället. Ibland lättare hälta, ibland har bakstället nästan låst sig. Det känns som om det är neurologiskt och hon höll med mig om att det kan vara mindre epilepsianfall som orsakar det. Det går väl antagligen inte att göra något åt i så fall, men om det är något annat kanske det går att åtgärda. Därför drar vi igång en utredning nu när vi befinner oss i en försäkringsperiod.

Slutligen: Det är verkligen plågsamt att ta med Nisse till veterinären, han är så fasansfullt rädd. Hela han skakar, han gnyr och vill bara därifrån. Det gör så ont i hjärtat att se honom...