1,5 vecka har gått sedan vi blev ett hushåll med två
hundar i stället för tre. Och det har faktiskt gått bättre än jag trodde.
Dels för egen
del. Jag saknar honom otroligt mycket, men det är bara ibland det hugger till.
Märker dock tydligt hur mycket jag iakttog honom det sista året, jag spanar
fortfarande efter honom för att se hur han mår. Det är i alla fall tur att vi har
de andra hundarna, om vi bara hade haft Nisse hade det ju blivit förfärligt
tomt utan att höra något tassande, inte ha några rutiner med att ge mat, gå ut osv.
Och om vi inte hade haft Freja hade det nog också känts tommare, Laban märks ju inte så mycket ...
De två verkar också ha tagit det bra, trodde nog att de skulle "sörja" mer. Kanske förstod de bättre än vi hur dålig han var och att det var dags? I början verkade de mest fundersamma och gick och letade, men nu har de nog förstått att han inte kommer tillbaka.
Lite andra beteenden märker vi dock. Laban har t.ex. börjat skälla när vi kommer hem. Högt! Han är också lite harigare när det gäller att gå ut i mörkret, han har ju haft Nisse med sig förut. Men han får tuffa till sig lite och framför allt börja leka mer. Freja försöker få igång honom då och då och ibland lyckas hon! Förutom att hon saknar sin lekkompis är hon lite mer orolig, lite vaktigare och lite mer närhetssökande. Vi försöker ge båda lite mer tid, så att de anpassar sig till det nya livet.
Det är tomt efter den hund som i de flesta avseenden tog mest plats. Men det går. Det går bättre och bättre.
