Laban 10 år

I dag fyller Laban 10 år - hurra, hurra, hurra! Och en så gammal hund har jag faktiskt aldrig haft ...

Livet med Laban är visserligen rätt lugnt och sansat, men han har ändå sina hyss för sig. Framför allt är han inredningsintresserad och försöker möblera om så ofta han kan. Favoriten är nog att efter promenaden rusa in i vardagsrummet och flytta på fotpallen samt lyfta upp soffdynorna. Varför? Ingen vet.

Det är ju också vansinnigt kul att röja runt med mattorna i sovrummet. Vi har fårskinnsfällar nedanför sängen och de ligger i princip aldrig där de ska (med stor snubbelrisk som följd). På den här bilden har han på natten släpat iväg min fäll och lagt den ovanpå den hopknycklade ryamattan i sovrummet. Låg han där sedan? Nix.

Sedan driver han oss till vansinne även på andra sätt. Framför allt är det ju pipandet när det är löptikar i trakten som lätt skulle kunna användas som tortyrmetod i vilken krigssituation som helst. 

Men de gånger han är tvungen att ha tratt prövas också tålamodet. Man kan ju helt enkelt inte röra sig när man har en sådan på huvudet och för det mesta blir han helt enkelt sittande så här ... Vill man att han ska gå någonstans får man lotsa honom lite försiktigt. Trappan är särskilt knepig att ta sig både uppför och nedför och det går ju inte heller att ligga ner eftersom man tydligen inte kan lägga ner huvudet. 

Promenaderna kan vara en prövning ibland, både för honom och för oss. Laban är mörkrädd. Men Laban är framför allt skott-/ljudrädd och det där går i skov på något sätt. När han är på det humöret är det i princip omöjligt att få honom att gå längre sträckor, han sätter sig ner och vägrar att gå någonstans. Vi har inte mindre än två skjutbanor precis i närheten, plus alla epa-traktorer som ofta baktänder. Och vi har också konstaterat att det borde finnas en bra marknad för ljuddämpare i Emmaboda, för det verkar saknas på väldigt många bilar. På äldre dagar har han för säkerhets skull dessutom valt att börja tycka illa om glassbilen. Han kanske känner att han har konkurrens om pipandet?

Men där har vi i alla fall en fördel med löptikarna - när de är igång är det absolut inga svårigheter att få Laban att gå ut. Och det hände en kul grej för ett tag sedan. Jag gick ut med hundarna och rätt var det var började Laban skälla, pipa, gny, hoppa upp och ner och var fullständigt tokig! Det visade sig vara en corgi som närmade sig oss. När vi bodde i Nybro fanns det en gammal stapplig corgi som Laban var våldsamt förälskad i - så jag antar att han trodde det var samma.

Hans ögon har börjat få lite mer grå hinna över sig, men det verkar inte som om synen har påverkats. Det ser bara lite otäckt ut. Vet inte om det är corneadystrofin som fortfarande är kvar (men han har inte några vita prickar längre), eller om det är de ojämna hornhinnorna. För övrigt är det inga ålderskrämpor, så jag hoppas att han är med oss i många år till. Han är ju inte särskilt sliten, om man säger så!

Grattis älskade stora svarta björnen! Självklart blir det ostbågar i kväll!