Korgen och oprovocerad attack

Freja har länge haft något konstigt för sig. Så fort vi satt oss vid matbordet för att äta, har hon gått in i vardagsrummet där hon har småmoffat och gruffat för sig själv. Det har varit vansinnigt irriterande. Så för att få bot på eländet införskaffades en korg till köket. Det tog några vändor med en hel del godis innan den med tvekan accepterades, men numera lägger hon sig i den självmant när hon är i köket och hon kan dessutom kommandot "Gå och lägg dig i korgen". Och middagarna är betydligt trevligare!

En inte lika trevlig sak hände i går kväll. Per var ute med hundarna och gick förbi ett av hyreshusen i närheten. Då kommer det en man med en hund av en ras som är betydligt större än Laban och med hunden i full koppellängd. När Per passerar attackerar hunden helt oprovocerat Laban, som sade ifrån på skarpen (trodde faktiskt inte att han hade sådant i sig!). Hunden ger sig då på Freja, som också säger ifrån - varefter den vänder sig mot Laban igen. Då flyger Freja på hunden, som alltså är tio gånger så stor som hon. Ingen ska ge sig på hennes Laban! Till slut har hundarna separerats, Per har kontrollerat att hundarna tack och lov är oskadade och dessutom gett hundägaren en rejäl utskällning. När de kom hem var Freja väldigt spak och somnade direkt. Även Laban somnade och han drömde mardrömmar. Jag hoppas verkligen att det inte gett några bestående men, i synnerhet inte för Laban som redan tidigare är svår att få ut på promenader.

Laban 10 år

I dag fyller Laban 10 år - hurra, hurra, hurra! Och en så gammal hund har jag faktiskt aldrig haft ...

Livet med Laban är visserligen rätt lugnt och sansat, men han har ändå sina hyss för sig. Framför allt är han inredningsintresserad och försöker möblera om så ofta han kan. Favoriten är nog att efter promenaden rusa in i vardagsrummet och flytta på fotpallen samt lyfta upp soffdynorna. Varför? Ingen vet.

Det är ju också vansinnigt kul att röja runt med mattorna i sovrummet. Vi har fårskinnsfällar nedanför sängen och de ligger i princip aldrig där de ska (med stor snubbelrisk som följd). På den här bilden har han på natten släpat iväg min fäll och lagt den ovanpå den hopknycklade ryamattan i sovrummet. Låg han där sedan? Nix.

Sedan driver han oss till vansinne även på andra sätt. Framför allt är det ju pipandet när det är löptikar i trakten som lätt skulle kunna användas som tortyrmetod i vilken krigssituation som helst. 

Men de gånger han är tvungen att ha tratt prövas också tålamodet. Man kan ju helt enkelt inte röra sig när man har en sådan på huvudet och för det mesta blir han helt enkelt sittande så här ... Vill man att han ska gå någonstans får man lotsa honom lite försiktigt. Trappan är särskilt knepig att ta sig både uppför och nedför och det går ju inte heller att ligga ner eftersom man tydligen inte kan lägga ner huvudet. 

Promenaderna kan vara en prövning ibland, både för honom och för oss. Laban är mörkrädd. Men Laban är framför allt skott-/ljudrädd och det där går i skov på något sätt. När han är på det humöret är det i princip omöjligt att få honom att gå längre sträckor, han sätter sig ner och vägrar att gå någonstans. Vi har inte mindre än två skjutbanor precis i närheten, plus alla epa-traktorer som ofta baktänder. Och vi har också konstaterat att det borde finnas en bra marknad för ljuddämpare i Emmaboda, för det verkar saknas på väldigt många bilar. På äldre dagar har han för säkerhets skull dessutom valt att börja tycka illa om glassbilen. Han kanske känner att han har konkurrens om pipandet?

Men där har vi i alla fall en fördel med löptikarna - när de är igång är det absolut inga svårigheter att få Laban att gå ut. Och det hände en kul grej för ett tag sedan. Jag gick ut med hundarna och rätt var det var började Laban skälla, pipa, gny, hoppa upp och ner och var fullständigt tokig! Det visade sig vara en corgi som närmade sig oss. När vi bodde i Nybro fanns det en gammal stapplig corgi som Laban var våldsamt förälskad i - så jag antar att han trodde det var samma.

Hans ögon har börjat få lite mer grå hinna över sig, men det verkar inte som om synen har påverkats. Det ser bara lite otäckt ut. Vet inte om det är corneadystrofin som fortfarande är kvar (men han har inte några vita prickar längre), eller om det är de ojämna hornhinnorna. För övrigt är det inga ålderskrämpor, så jag hoppas att han är med oss i många år till. Han är ju inte särskilt sliten, om man säger så!

Grattis älskade stora svarta björnen! Självklart blir det ostbågar i kväll!

En sommar

Finaste Freja.

Under sommaren har Jesper bott hos oss. Det uppskattades givetvis av Laban - de där två har ett alldeles särskilt band mellan sig. Men även Freja tyckte det var himla fint att ha någon här som ofta äter i soffan.

På kvällarna går husse ut med hundarna. När Freja tycker det är dags visar hon det väldigt tydligt ...

Det är skönt att ha varandra ibland.

Laban vägrar ju komma in i badrummet när han ska borsta tänderna. Men det går tydligen bra att ligga där annars.

Och så åkte Jesper hem ... Laban var helt förtvivlad, han letade överallt (t.o.m. i källaren) och han låg länge och väntade vid ytterdörren. Nu får han vänta till julen innan han får se sin favorit igen.

Det här trodde jag aldrig jag skulle få uppleva! Han har ALDRIG varit i sängen förut! Men när det åskar ute är det tydligen en trygg plats.

Åsså har vi en katt som inte kan läsa.

Höll på att få hjärtslag när jag kom in i arbetsrummet och såg Lovis ligga i det öppna fönstret ...

För övrigt tar katterna det lugnt när det är varmt ute.

Mycket lugnt till och med.

Bajs, sängar, tåg och stenar

För att man vill vara ifred när man bajsar ju!

Jag har skrivit innan om att Laban hållit på och kliat sig. Min känsla har varit att det verkar som om det berott på att pälsen (och huden) var torr - särskilt som pälsen verkat lite livlös. Fick tips av Labans uppfödare Suzanne att testa laxolja. Det tog ett tag innan vi märkte någon skillnad - men nu kliar han sig inte alls längre!! Och pälsen är jättefin och blank. Tack snälla Suz för tipset!

Nedan följer lite blandade bilder på livet som hund hos oss.

Rastgården

Vi försöker att åka till den närbelägna rastgården så ofta vi kan. Freja springer gärna runt som en vettvilling och jagar sin tennisboll.

Laban brukar faktiskt också springa några varv. Sedan går han och ställer sig vid grinden för att tala om att han är klar.

När det är sommar och varmt

Laban söker sig gärna till skuggan när det är varmt. På balkongen t.ex.

Freja gör precis tvärtom. Hon kan ligga hur länge som helst på en solfläck.

Stenen

När vi bodde i Kalmar hade Laban en älsklingssten som han låg på i ur och skur (och snöstorm som synes).

Nu har han äntligen fått en sten igen!

Hur man sover

När Laban ska lägga sig och sova, vill han gärna bädda först. Det innebär att han knölar ihop närmaste matta så att den i regel blir så knölig att han måste gå därifrån. Det blir ju alldeles för obekvämt! 

Freja kör i stället kanelbulleprincipen.

 Åka tåg

Häromdagen tog Freja en premiärtur med tåg tillsammans med husse. Hon tyckte det var jättekul, förutom att hon blev irriterad på pratet om förseningar i högtalarna.

Laban och jag gick och mötte dem när de kom tillbaka. Eller försökte i alla fall. Halvvägs tyckte Laban att det räckte och satte sig ner med ryggen mot mig. Han vägrade gå en enda meter till åt det hållet. 

Freja och sängar

Att sova i sängen är bland det bästa Freja vet.

Men att sova med husses fot som kudde är nog snäppet bättre.

Och om inte vi ligger i sängen, går hon in i gästrummet i stället och bäddar så snyggt hon bara kan.

I skrivande stund har hon gjort så här fint ...

 Proffsbilder på Laban

Fick så otroligt tjusiga bilder på Laban av Suzanne efter besöket där.

Han är en snygging!!

Intensiv helg

Den här helgen har hundarna verkligen fått stimulans!

Laban och Aniston flirtar lite.

Vi började med att i lördags sätta oss i bilen och åka till Katrineholm för att träffa Labans uppfödare Suzanne. Förutom att det är så himla trevligt att träffa henne, hade hon inte sett Laban på flera år och det var verkligen ett kärt återseende! Freja tyckte dock att det var väldigt onödigt att åka dit. Hon blev omringad av Suzannes fyra eurasier vart hon än gick, som nog tyckte att hon var en lattjo liten pryl! Och hon var inte särskilt kaxig, lilla gumman. Väldigt nyttigt för henne faktiskt och dessutom bra att se att hon verkligen behärskar hundspråket. Hon lade sig platt så fort någon av de andra kom lite för nära, men hon var ändå nyfiken på dem.

Lite flockuppdelning. Laban betraktar på avstånd, Freja försöker komma undan och Oprah, Bezza, Aniston och Andy undrar vad farao det är för några mesar som kommit på besök.

Laban fick vid besöket träffa både släkt i form av halvbror Andy (de är verkligen superlika!) och Bezza, som är Labans systers barnbarn. Och så fina Aniston och supersupersnygga Oprah.

Den där Bezza var ju faktiskt rätt söt!

När vi hade fikat färdigt och ventilerat både liv och hundar (och ja, vi vill definitivt ha en valp igen därifrån när det är läge), packade vi oss in i bilen igen och körde till Uppsala för att träffa Jesper som har börjat läsa till farmaceut där. Vi hade bokat in oss med hundarna på Clarion Hotel Gillet mitt i Uppsala och det rekommenderas varmt! Förutom att personalen var supertrevlig och gärna ville hälsa på våra fyrbenta, hade de gjort så fint på rummet med en stor hundbädd (som de inte låg på), påsar med hundben, vatten- och matskålar m.m. Sådant värmer! Vi gav oss efter incheckningen av till studentområdet och åt Sveriges godaste pizza medan hundarna låg tyst och stilla i bilen.

Sedan var det dags för hotellet där de fick bekanta sig med parkeringsgarage (konstigt), hiss (där Laban varje gång ställde sig på baktassarna för att spegla sig), rastas i storstadsmiljö (vi är ju lantisar), samt att bo på hotellrum med liv både på gatan utanför och i korridoren. Det sistnämnda var en utmaning för en gårdshund, men det gick utmärkt.

Efter en makalös hotellfrukost åkte vi till Rimforsa i Östergötland och hälsade på goda vänner. Även där skötte sig hundarna strålande och vi fick veta att det kanske kan bli en eurasier hos dem så småningom. Vore fantastiskt kul!

Och så hem. Hundarna var helt slut på kvällen och det var ju inte så konstigt. 12 timmar i bil på två dagar, massor med nya upplevelser, intryck och hundar - men de skötte sig kanonbra!

Fräsch och fin

I dag var det dags för Laban att bli av med sin epulid i tandköttet. Jag och hundarna åkte in tidigt till Kalmar där vi lämnade en Laban som fortfarande var förvånad över att Freja fick frukost, men inte han. I väntrummet sjöng han därför en sorgsen serenad för alla folk och fä som var där. Vet inte om det uppskattades.

Sedan vägde vi honom (28,8 kg, dvs ungefär ett halvt kilo mindre än förra gången) och fick träffa veterinären. Vi pratade lite innan och bestämde att vi skulle koncentrera oss på att ta bort epuliden och den lilla tandsten han hade, samt strunta i kastreringen. Det blev trots allt lite för dyrt i och med att det bl.a. kräver en annan typ av sövning. Han får fortsätta med pipandet.

Freja tog även i dag på sig rollen som vaktchef vid dörren. Känns tryggt.

Sedan åkte Freja och jag hem. Hon var uppenbart vilsen när inte Laban var med och det kändes otroligt konstigt att bara gå ut med henne på promenad. Men för en liten stund sedan hämtade vi en hund med väldigt fräsch mun! Allt hade gått bra och alla tänder såg finfina ut. Skönt!

  

Återbesök

Laban är en mönsterpatient hos veterinären!

I dag var Laban på återbesök hos farbror doktorn. Han har ätit Rimadyl i en månad och nu slutat slicka upp sår, vilket vi tolkar som om han har mindre ont. Dock kliar han sig lite sporadiskt, vilket verkar vara en överslagshandling för att han ändå har besvär någonstans... Veterinären (samma som förra gången) klämde på honom och konstaterade att det onda i höger bogled har läkt ut, men att han fortfarande är öm i musklerna i ländryggen. Det är dock ingenting som syns när han rör sig. Vi halverar dosen Rimadyl och fortsätter med den i ett par månader, samt håller koll på honom. Om ingen förbättring skett, ska vi eventuellt testa med laserbehandling.

Freja var med som stöd. Här vaktar hon dörren. 

Sedermera började hon pipa för att ingen brydde sig om henne...

Eftersom han är inne i en försäkringsperiod väljer vi att passa på och operera bort epuliden i hans tandkött. Den är visserligen inte superstor, men han vill inte att jag är där och borstar tänder - så han är ju besvärad av den. När han ändå är sövd passar vi också på att kastrera honom, eftersom det ju blir betydligt billigare. Jag tycker så himla synd om honom med de stresspåslag han får när det är löptikar i området och känner att han kan få lite lugn och ro de år han har kvar.

Jag tycker fortfarande att han är matt och torr i pälsen, men även det verkar ha med åldern att göra. Precis som vi får hundar lite sprödare (och gråare!) hår när de blir äldre. Glädjeämnet för dagen var i alla fall att han gått upp 1 kg! Vi försöker nu hålla honom lite slankare, dessutom ska vi testa ett nytt sorts tillskott ett par veckor som ska vara väldigt bra för lederna.

Har full koll!

Laban är en gammal gubbe nu

Det känns jättekonstigt att Laban blivit gammal - det var ju alltid Nisse som var äldst. Det slog mig plötsligt att Laban faktiskt är lika gammal nu, som Nisse var när han fick somna in. Och det börjar faktiskt märkas så smått ...

I förra veckan var vi hos veterinären med honom. Framför allt för att han gått ner rätt mycket i vikt och en mager Laban har vi aldrig tidigare haft! Han som har vägt över 40 kg (vilket iofs var för mycket) väger nu bara 28,2 kg ... Och det är definitivt för lite. Skulle tro att han bör ligga på 33-35 kg ungefär. Men dessutom har han lite andra bekymmer. En konstig sak är att han "klampar" med framtassarna. Han haltar inte, men det hörs att han slår i dem när han går. Dessutom verkar han ha ont någonstans för han kliar sig lite slumpmässigt och slickar upp sår. Och slutligen har han fått en utväxt i tandköttet.

Utväxten såg ut att vara en ofarlig epulid, vilket är rätt vanligt. Den verkar inte vara i vägen än, men vi ska hålla koll och ta bort den ifall den växer. Klampandet beror med största sannolikhet på åldern, han har helt enkelt blivit "plattfotad", precis som vi människor blir när vi blir äldre. Verkar han få ont av det kan man sätta på handlovsskydd (eller motsvarande för hundar). Han verkade öm i ryggen och var lite svullen i höger bogled, så det röntgades. Ryggen visade inget och han har bara pyttelite artros i bogleden. Alla prover var bra och vi har nu satt in antiinflammatorisk medicin, med ett inplanerat återbesök om tre veckor. Och så göder vi honom lite extra såklart. Ingen fara på taket alltså, som det verkar!

Något roligt hände när vi stod och väntade utanför den lunchstängda veterinärkliniken. Det kom en matte med en samojedhane som också skulle in där. Laban och samojeden fick syn på varandra på håll och började genast "prata" med varandra på exakt samma språk! Är det från den rasen han har snackandet? I väntrummet blev samojeden dock lite väl morsk, men då klev Freja emellan och sade ifrån att han faktiskt fick ta och lugna ner sig.

Freja skyddar tydligen Laban.

Med ålderns rätt får Laban lite större friheter. Han är rätt knepig på promenaderna och kan helt plötsligt få för sig att han inte vill gå åt ett visst håll. Då sätter han sig helt enkelt ner med ryggen mot den som håller i kopplet och vägrar röra sig ur fläcken. Enligt minsta motståndets lag är det då bara att ta och trava iväg åt det håll som passar herr'n just den dagen.

På kvällarna är det mörkt här i Emmaboda. Vi har köpt blinkande lampor till kopplen, en röd till Freja och en blå till Laban. Och de blinkar med ett väldigt kraftigt sken tydligen. Per har berättat att flera gånger när han gått över den rätt trafikerade väg som går utanför oss, har bilar i princip panikbromsat eftersom de trott att det är en poliskontroll längre fram när de ser Labans blåa ljussignaler. Vi gör alltså en insats för trafiksäkerheten på orten!

Man kan lära gamla hundar sitta (men inte gå åt det håll man vill). Helt plötsligt har Laban faktiskt börjat tycka att tandborstningen är helt okej. Han kommer rusande precis som Freja på kvällen, med det undantaget att han vägrar gå in i badrummet. Han sätter sig precis utanför med tassarna på tröskeln, någon måtta får det allt vara.

Mina föräldrar har också flyttat och en viss utrensning skedde. Jag lade beslag på en gammal sliten ryamatta från min farmor, som jag verkligen förknippar med henne. Och Laban gillar ju som sagt ryamattor. Väldigt mycket. Vi hann knappt lägga in mattan i sovrummet förrän han parkerade på den och nu vägrar han nästan ligga någon annanstans.

Den älskade mattan!

Slutligen måste jag tipsa om en salva som jag köpte för en femtilapp hos djurkliniken. Laban har ju som sagt slickat upp lite småsår och jag undviker i det längsta att sätta tratt på honom (för då kan han ju absolut inte röra sig alls). Fick tipset om den här honungssalvan, som dessutom fungerar lika bra på människor. Smetade in hans sår ett fåtal gånger, han rörde det inte och efter något dygn var det i princip läkt. Helt magiskt!

Rekommenderas!

Freja 3 år

Vår lilla kvicksilverkrokodil är varken särskilt kvicksilvrig eller krokodilig längre. Och i dag fyller hon tre år!

När det kommer hit folk vill hon gärna hälsa, men hon lugnar sig sedan rätt fort. Och hon ligger gärna bredvid någon av gästerna i soffan. Inte särskilt reserverad med andra ord!

Bästa spaningsplatsen!

Hon är en skvallerbytta av stora mått. Rätt vad det är kan hon börja skälla på ett alldeles speciellt sätt. Hon står kvar där hon är tills någon av oss kommer dit, och då visar hon att katterna tagit in en mus. Egentligen rätt märkligt. Hon är ju en "skånsk råttehund" och borde ha instinkten att i stället lägga rabarber på muskraken själv.

Lovis och Freja är kompisar, trots skvallret.

Hon säger även till när katterna river på soffan. Och, som jag har berättat tidigare, hon är väldigt noga med att springa och högljutt tala om för den katt som är närmast att hon ska gå ut/få mat/att husse har kommit hem/att hon ska få ben eller något annat som hon tycker att det är väsentligt att de får kännedom om.

- Se mig, se mig!

Husse försvinner tidigt på morgnarna, vilket innebär att det är jag som går första morgonpromenaden med dem, samt ger dem frukost. När Freja tycker att det är dags för matte att gå upp och göra just detta, sätter hon sig i sängen, illglor på mig och gnisslar som en dörr. Otroligt irriterande ljud och hon ger inte upp förrän jag går upp.

Att ligga under något och gosa är nästan det bästa som finns.

Nu har hon vant sig vid att det finns en minimänniska i familjen som låter och uppför sig konstigt. Och hon är otroligt fin med lilla Olivia. Vill gärna hålla lite koll på henne, men börjar lära sig att det får ske på lite avstånd. Vi får väl se hur det går när Olivia börjar springa efter henne och dra henne i svansen!

Är gärna med på sagostunden.

Kan för övrigt berätta att något otroligt har skett. Den förfärligt fula julgrisen lever faktiskt fortfarande, trots att den är favoritleksaken. Tror aldrig hon har haft en leksak så länge, men för säkerhets skull ska hon få två till i kväll. Grattis Freja!

Fortfarande lika ful.