Juli-december 2009

Måndag 21 december Här hemma har vi en arg katt. Och inte bara arg, utan Totally Pissed! Vi rakade nämligen rumpan på Leo i går och något mer heligt förbannat får man leta efter. Han spottade, fräste och högg (ja, vi hade handskar på oss)! Två man fick hålla i honom medan jag rakade. Anledningen var stora tovor där bak och eftersom han är lika rädd om bakdelen som alla andra djur, var det lögn i skogen att få kamma loss dem. I går kväll kom han inte och lade sig hos mig som han brukar. Och jag har inte hjärta att tala om för honom att det nog behöver lite mer rakning, jag fick inte bort allt ...

Måndagen den 21 december 2009 kl. 13:38

Fredag 11 december Den som väntar på något gott ... måste ha stort tålamod! Parningen med Angie resulterade inte i några valpar, så nu gör vi ett nytt försök till våren i stället. Tredje gången gillt! När jag skulle borsta tänderna i går kväll möttes jag av följande syn i badrummet: I vanliga fall ligger Lovis på det uppvärmda badrumsgolvet, men nu utforskade hon tydligen andra sovmöjligheter i samma rum! Se fler bilder i galleriet.

Fredagen den 11 december 2009 kl. 09:10

Onsdag 9 december I dag är Laban med på en stor bild i Dagens Nyheter (pappersupplagan)! Även om det är matte som är huvudpersonen ... Fotot togs i går och det var mycket spännande. Det aktuella fotot är taget när jag och Laban kommer och går på vår grusväg. Fotografen låg då på mage på den geggiga grusvägen för att få en bra bild! Det är inte ofta man har en karl liggande för fötterna! Det roliga var att Laban uppförde sig exemplariskt. Han gick fot och hade förarkontakt hela tiden (vilket också var en av anledningarna till att jag valde honom i stället för Nisse. Den andra anledningen var att jag tycker att Laban ska få lite publicitet han också i stället för att stå i skuggan av "storebror"). Så nu är vi kändisar Laban och jag!

Onsdagen den 9 december 2009 kl. 12:00

Tisdag 1 december Jag satt precis och läste Labans "mormors" blogg om att hundar inte är busiga utan har livsglädje. Det stämmer utmärkt på Nisse. Jag stod och tittade förundrat på honom i morse när han försökte få mig att leka med honom (Laban var ute). Han hoppade runt mig, gick ner i lekställning, slog på mig med tassen och hela tiden morrade han, samt slängde leksaker omkring sig. Är den hunden riktigt klok? Ibland undrar man, men han är faktiskt helt enkelt LIVSGLAD! Någon som visar sin livsglädje på ett helt annat sätt är Laban. För det mesta tillbringar han dagarna ute på en stor sten där han, likt tjuren Ferdinand, sitter/ligger och ser sig lugnt omkring. Han älskar att vara utomhus (och jag har för mig att hans pappa är likadan). Ett annat tillfälle till njutning är när han kommer och sätter sig bredvid en och liksom backar intill. Då ska han klias på huvudet. Slutar man, vänder han huvudet uppåt/bakåt så att han nästan tippar omkull och ser samtidigt bönfallande ut. Hans stora kärlek i livet (förutom den dansksvenska gårdshunden Vessla) är "mattematte" (= min mamma). När hon kommer hit rusar han fram, sätter sig ner och tittar beundrande på henne. Hon smälter varje gång och tar fram en godisbit ur fickan! (Jag har ju sagt att den hunden är smart!) Apropå att älska. Förutom att Laban älskar mattematte, älskar Nisse husse. Siri har flyttat över sin kärlek från Fanny (som ju flyttat hemifrån) till Jesper. Lovis älskar Nisse och Leo älskar matte. I synnerhet på kvällarna när jag ska ligga och läsa. Då har jag en gigantisk röd tung Gustaf-liknande katt på magen, som dessutom inte kan ligga still utan byter ställning hela tiden, samtidigt som han MÅSTE bli klappad!

Tisdagen den 1 december 2009 kl. 16:33

Tisdag 17 november Lugnet har lagt sig efter förra veckans kärleksmöte och nu håller vi tummarna för att det blir ett gott resultat! Jag har kommit igång med lite träning igen. Jag använder mig av Wii Active och tränar framför tv:n. Otroligt skoj och passar mig utmärkt. Men Nisse tycker att det är fruktansvärt märkligt att se matte hoppa upp och ner samtidigt som hon stånkar och pustar. Ofta ställer han sig och skäller på mig, men jag är lite osäker på vad han vill säga. Han kanske undrar om jag behöver hjälp? Det fortsätter att vara rena julafton när husse kommer hem på fredagarna. Hundarna blir som tokiga och särskilt Nisse vet inte var han ska ta vägen, så exalterad blir han! Det brukar sluta med att han snurrar runt runt och skäller, alternativt biter Laban i öronen. När han har lugnat ner sig släpper han inte husse ur sikte resten av kvällen.

Tisdagen den 17 november 2009 kl. 17:50

Tisdag 10 november Den som väntar på något gott ... I dag kom äntligen snyggingen Lovely Megans Angelina Jolie hem till Nisse. Han har väntat sedan i somras! Förra gången han skulle paras hann Shanti knappt innanför dörren innan de var igång. Den här gången fick Nisse anstränga sig lite hårdare. Till att börja med tyckte Angie att han var alldeles för närgången. Då släppte vi ut dem på baksidan för att de skulle få lite mer utrymme att lära känna varandra på. Angie tyckte att det var ett utmärkt tillfälle att leka, så hon lekte tafatt med Nisse - som såg mer och mer förvirrad ut. De fick till slut komma in i huset igen och efter lite trixande och hjälp från mattarnas sida, lyckades de äntligen få till det! Nu håller vi tummarna, det här kan bli precis hur bra som helst! Lovely Megans Angelina Jolie (knyckt från Kennel Kitunes hemsida) När Angie och matte Susanne åkt hem, var det dags för Nisse att bada. Han gjorde som han brukade, gick och satte sig vid dörren till baksidan och hoppades att han inte syntes (det gjorde han). Jag fick ta fram kopplet för att få med honom upp, men han hoppade faktiskt självmant i badkaret - han kanske kände att han luktade skunk! När Nisse var nybadad var det dags att hämta hem Laban från grannhuset. Han har sedan tillbringat kvällen med att nosa på varenda millimeter av golvet där Angie varit, samt varit mycket närgången mot Nisse som för en gångs skull var tvungen att säga ifrån.

Tisdagen den 10 november 2009 kl. 20:15

Onsdag 4 november Laban fick en lite försenad födelsedagspresent i dag. Nämligen ett brev från SKK där det stod HD GRAD A och ED 0 (samt patella UA)! Så nu hoppas vi att det finns någon som vill avla på denna mjuka goa mysiga härliga hund, som är så diametralt motsatt Nisse, trots att båda är underbara. Han har dessutom lagt allt vad spökrädsla heter bakom sig och är nu den gamla vanliga Laban som går bredvid föraren med förarkontakt nästan hela tiden. Älsklings-Laban!

Onsdagen den 4 november 2009 kl. 14:50

Måndag 2 november Man har aldrig tråkigt när man har utekatter ... I går morse när jag kom ner i köket för att äta frukost, satt Leo och stirrade koncentrerat in under kylskåpet. Han fortsatte med det medan jag åt och verkade följa något med blicken, så jag antog givetvis att han lyckats få in en mus. Det fanns inte mycket jag kunde göra, så jag åt upp min frukost och gick upp på övervåningen. När jag senare kom ner, satt han på golvet och starrbligade uppåt, ovanpå kylskåpet. Då blev jag lite tveksam till att gå in i köket. Jag är inte rädd för möss, men jag hade inte någon lust att få en neddunsande i skallen utan förvarning. Efter ett tag såg jag något i ögonvrån som rörde sig ovanpå kylen. Jag ropade på Micke och det visade sig vara en liten fågel! Det såg ut som en fågelunge, men det finns väl inte vid den här tiden? Den lyckades ta sig ner på golvet och blev då jagad av Lovis, Leo, Laban, Nisse, Micke och Jesper. Arma fågel. Till slut fångades den in med gemensamma ansträngningar och släpptes ut. Puh! En annan katthändelse inträffade i fredags kväll. Jag är ju numera särbo en stor del av tiden, men två nätter i veckan sover i alla fall Micke hemma. Lovis har vant sig vid att ligga och sova vid hans (tomma) fotände i sängen, vilket hon gjorde även i fredags kväll. När då Micke kröp ner under täcket (som enbart består av ett tomt påslakan), blev hon riktigt förgrymmad. Det är ju hennes plats! Hon gick till verklig attack mot hans fötter, men han vann striden när han lyckades få tag på henne och kasta ner henne på golvet. Sedan dess har hon inte gått i närheten av sängen, vi får väl se hur det blir i kväll när jag är ensam igen.

Måndagen den 2 november 2009 kl. 09:02

Lördag 31 oktober Tänk att den här lilla parveln har blivit 2 år! Ett stort grattis till vår älskling och även till alla hans tolv syskon! Vi har inte ångrat en enda sekund att vi skaffade Laban och tajmingen var dessutom helt perfekt. Nisse och Laban har så himla kul ihop och bråkar aldrig. Ett stort tack till Suzanne för att vi fick chansen att bekanta oss med en lugn och mysig hund, som perfekt komplement till vår lite mindre lugna, men ändå mysiga Nisse!

Lördagen den 31 oktober 2009 kl. 10:24

Torsdag 29 oktober Vet ni vad det här är? Det är en av de två birmakattungar som Fanny och hennes sambo har köpt (på bilden 8 veckor gammal). Så otroligt söta! Både Nisse och Laban har kommit in i något slags busstadium. Laban har fått för sig att springa och hämta grejer i papperskorgen i badrummet. Smutsiga pads är favoriten, men det går bra med snytpapper (blä!) och gamla kuvert också. Han gör det inte särskilt diskret dock, helt plötsligt ser man i ögonvrån hur Laban knatar nerför trappan med en himla fart och lägger sig i korgen i hallen. Då kan man vara säker på att det ligger något vitt söndertuggat odefinierbart bredvid honom. Även Nisse busar. Ett par gånger på senaste tiden har jag kastat en blick in i sovrummet och sett Nisse stå i vår säng och se väldigt lycklig ut. Vi har aldrig någonsin tillåtit hundar i sängen och kommer inte att börja med det nu heller, så han åker ner därifrån fortare än kvickt. Troligen fattar han inte varför han inte får vara där, när katterna får. Och det kan man ju inte klandra honom för.

Torsdagen den 29 oktober 2009 kl. 08:23

Måndag 19 oktober Det är ju tydligen några stycken som läser detta i alla fall, så det är väl lika bra att jag fortsätter berätta om hundarnas väl och ve ... I förra veckan fick vi en utrikes förfrågan om parning på Nisse med en tik som är champion i två olika länder. Men jag tackade nej eftersom det inte kändes klockrent. Hade dock kontakt med en representant för avelskommitén i det landet och hon frågade om hon i stället fick höra av sig när en mer passande tik dök upp. Känns lite smickrande att de vill ha min underbara härliga hund faktiskt! Men inte särskilt förvånande. Vi laddar dock inför Nisses möte med Angelina Jolie i stället - vilket har gett upphov till många mer eller mindre rumsrena kommentarer från våra manliga bekanta som varit tämligen avundsjuka! Eftersom jag tyckte synd om katterna som inte kunde komma in på nätterna genom kattluckan nu när det är kallare, har jag tagit bort spärren till den. Detta gav till resultat att när jag kom ner en morgon låg det en väldigt död skata på golvet i köket. En SKATA!!! Jag begriper inte hur i hela friden de lyckats baxa in den genom kattluckan. Micke hade som teori att en av katterna knuffat på utifrån och den andra stått inne och dragit i kadavret ... Men de är ju i alla fall variationsrika. I stället för att komma med gamla vanliga möss har vi i stället fått in en ekorre, en halv kaninunge (bakdelen) och nu en skata.

Måndagen den 19 oktober 2009 kl. 15:54

Fredag 9 oktober Nu var det ett tag sedan jag skrev. Tappar sugen lite ibland - är det någon som läser detta? Labans öra är bra igen och när han väl upptäckt att man får ost efter att man fått örondroppar var det inget problem alls. Glömde förresten skriva förra gången att jag vägde honom hos veterinären. Dunderklumpen väger numera 31,4 kg! Fast jag antar att pälsen står för 1/4 av den vikten ... Promenaderna går numera som smort. Jag är så evigt tacksam att vi fick vettig hjälp, för nu fäller Laban inte ner svansen en enda gång. Helt klockrent är det inte än, men han blir inte längre så paniskt rädd att han är okontaktbar. Har till och med gått med båda hundarna samtidigt de senaste dagarna (med grimma på yrvädret Nisse) och det har gått så otroligt bra! Snart fyller Laban 2 år. Jesper och jag satt och pratade om vad han ska få på sin födelsedag. Med Nisse är det enkelt att göra en tårta med leverpastej och korv. Men det bästa Laban vet är ost och det blir det inte mycket till tårta av. Leksaker är det heller ingen större idé att köpa - han älskar grankottarna vi tog hem från Södertälje och jag har fortfarande ett tiotal kvar. Det får väl bli en bit cheddarost med två kottar i stället för ljus!

Fredagen den 9 oktober 2009 kl. 19:41

Måndag 28 september I dag har jag haft med mig halva djurparken till veterinären. Först och främst Siri som behövde vaccineras. Därefter Leo som jag håller på att bli tokig på. Hans päls tovar ihop sig något alldeles vansinnigt och jag får inte ordning på det trots att jag använder allt från kam och sax till tovskärare. Veterinären fick till slut bort alla tovor med hjälp av en rakapparat och en Furminator. Den sistnämnda var verkligen helt magisk! Jag har sett reklamen för dem (de finns för både hund och katt), men inte köpt någon eftersom de är snuskigt dyra. Men efter att ha sett hur fin Leo blev och dessutom blivit varnad för att vi kanske kommer att ha det så här med honom då och då, köpte jag en. Den går också att ha till hundar, även om den är lite smalare. Finessen med den är att den bara tar bort lös ull och att den s.a.s. tar ett lager i taget, vilket innebär att det inte gör lika ont. Slutligen var det dags för Laban som för första gången i sitt liv fått en öroninflammation. Något som med största sannolikhet är "brorsans" fel. Nisse har hållit på att slicka Laban både i och bredvid örat och vi har inte kunnat se vare sig sår eller eksem, eller något annat. Men nu hade det utvecklat sig till svamp och därefter öroninflammation. Att få örondroppar var inte någon höjdare för Laban, men han får stå ut i tio dagar antingen han vill eller ej.

Måndagen den 28 september 2009 kl. 20:14

Tisdag 22 september Nu har jag tränat med Laban i en vecka och gjort enorma framsteg! Han och jag går ut ensamma, med klicker och ost. Därefter klickar jag varenda gång han söker kontakt med mig. Han kan fortfarande fälla ner svansen och se sig över axeln, men det är inte lika blockerat som förut. Så vansinnigt skönt! Tänk att en liten klickermojäng (och kloka råd från en hundexpert) kan göra så stor skillnad! Under tiden som jag kämpar med Laban, har pappa tagit över fostrandet av Nisse på promenaderna. Jag tror han tycker att det är riktigt skoj (pappa alltså!) och han är dessutom duktig. Nisse sköter sig oftast okej när de är ute och går, även om han i vissa avseenden är en oslipad diamant ...

Tisdagen den 22 september 2009 kl. 07:36

Tisdag 15 september Visst är det skönt med hundar som inte tigger?   - Ska du verkligen äta hela den där mackan själv husse??

Tisdagen den 15 september 2009 kl. 15:36

Lördag 12 september I dag har vi haft besök av den hundras som jag varit så sugen på att skaffa själv. En rufsig tibetansk terrierkille på nio månader som lystrar till namnet Viggo. Hans "storebror", welshen Benji, fick inte följa med eftersom han och Nisse brukar tävla om vem som är störst, bäst och vackrast. Nisse var i vanlig ordning vansinnigt intresserad av Viggo (som dessutom börjar bli könsmogen). Han gick med nosen i rumpan på valpkraken hela tiden och kunde inte koppla av över huvud taget. Men Laban och Viggo hade kul ihop! De rasade runt i trädgården som två tokar, jagade varandra och hade hjärtans roligt. Fantastiskt kul att se Laban få leka för en gångs skull och Nisse blir lämnad utanför - tidigare har det alltid varit tvärtom. Mot slutet taggade dock Nisse ner och inlät sig på att agera lekfarbror. Viggo klättrade på honom, de brottades och kramades och Nisse var hur fin och försiktig som helst. Skönt att se. Laban har för övrigt fått experthjälp med sin "fobi" för halva vår promenadväg. Nu är det enskild träning som gäller, med klicker och en massa ost. Det ska nog gå att få ordning på honom med en stor portion envishet (och det har jag gott om).

Lördagen den 12 september 2009 kl. 15:57

Tisdag 8 september Vad är bäst med att ha hund? Är det att komma ut i friska luften och samtidigt få motion? Är det att alltid bli välkomnad som om man varit borta i åratal, fast man kanske bara slängt soporna? Är det att bli väckt av ett tungt huvud som läggs på madrassen två decimeter från ens huvud och sedan ger ifrån sig en djup, tung SUCK! när man inte vaknar? Är det att ständigt gå och fundera på hur man ska lösa det senaste hundproblemet med mat/koppelträning/inkallning/hundvett, och känna sig som Einstein när man får fason på hunden? Eller är det just det som jag upplevde för en kvart sedan: att sätta sig på golvet och få en hund i knäet som slappnar av och bara njuuuter av att bli klappad - samma hund som för det mesta verkar ha kvicksilver i stället för blod i ådrorna. Och strax därefter närmar sig den andra hunden, något försiktigare för att inte störa "big brother", och nosar försiktigt i mitt ansikte, lägger sig i korgen och kan efter en stund konstatera att det är riktigt skönt att bli klappad av matte när hon inte har en kam i näven. Oxotycinet flödar och både hundarna och jag blir lugna till sinnet. Detta är villkorslös kärlek som man kan slösa med hur mycket som helst. En gåva som man ska vara rädd om och njuta av till hundra procent. Finns det något bättre?

Tisdagen den 8 september 2009 kl. 20:06

Lördag 29 augusti För två veckor sedan var vi och hälsade på vår utflugna unge i Stockholm. När vi tog en promenad i bostadsområdet hittade vi mängder med fina grankottar. Antagligen såg vi väldigt suspekta ut när vi plockade händerna fulla! När vi kom hem gav vi Laban en kotte. Och varför ska man gå och köpa dyra hundleksaker? En lyckligare hund än Laban när han får leka med grankottar finns inte! Jag vet att jag har skrivit om det förut, men att se honom studsa runt med blandade småhopp, rulla runt, kasta upp kotten i luften och försöka fånga den är det underbaraste som finns!

Lördagen den 29 augusti 2009 kl. 13:49

Torsdag 20 augusti Vi fick redan från början veta att Laban älskar ost. Det sitter i fortfarande. När man tar fram osten ur kylskåpet kommer han rusande, oavsett var han befinner sig i huset. Jag fattar inte hur han kan höra skillnad på om det är ost eller något annat, men det gör han! I går förvirrade jag mina hundar ordentligt. Jag har gett mig attan på att jag ska få dem att gå ordentligt, så jag gick ut med en i taget. Först var det Nisse. Honom kan jag hantera ganska enkelt om jag bara är tillräckligt fokuserad. Han vet precis vad jag vill att han ska göra, men utnyttjar varenda tillfälle till att låta bli. En sak som underlättar är att jag har köpt en förarlina som jag sätter runt magen, vilket dels sparar mina axlar, dels medför att jag inte kan styra honom med kopplet. När en hund drar blir det lätt att man följer med i samma tempo och så småningom halvspringer man bredvid utan att vara medveten om det. I går gjorde jag tvärtom. Jag gick l-å-n-g-s-a-m-t! Nisse höll på att bli tokig på mig, men jag var envisare. Och det gav önskat resultat. Därefter var det dags för Laban. De värsta spökerierna har ju gått över, men det är fortfarande problem att gå den vanliga rundan på vägen. När jag i stället går med honom i skogen längs stranden fungerar han perfekt. Han har koll på mig, han spårar och letar godis, svansen är uppe och livet leker. Men så fort vi kommer ut på vägen åker svansen ner och han drar samtidigt som han tittar sig skrämt bakåt. I går prövade jag att gå en sträcka på vägen som han inte är så van vid. Jag gick ca 100 meter och det tog nog en halvtimme. Jag stannade ofta och han fick sätta sig bredvid mig (vilket inte är något större problem). Men därefter bytte jag håll hela tiden, en metod som jag innan bara kört med Nisse med skiftande resultat. Och Laban fick massor av beröm när han hängde med. Det fungerade faktiskt! Han var dels tvungen att hålla koll på mig eftersom jag betedde mig så märkligt, dels blev han glad och uppåt av allt beröm. Nu gäller det bara att jag fortsätter ha tålamod och vara konsekvent - en utmaning!

Torsdagen den 20 augusti 2009 kl. 11:42

Tisdag 18 augusti Jag har köpt Nina Ottossons Dog Spinny till hundarna. Hennes leksaker är ju ruggigt dyra, men jag fick tag på en på Tradera för 75 kr. Kändes mer lagom för min plånbok. Leksaken anlände i dag och jag satte igång att aktivera vovvarna. Laban tittade en stund, sedan gick han och lade sig i korgen. Nisse fattade galoppen ganska fort och snurrade på skivan med både nos och tass för att få fram godsakerna. Men det var ju lite klurigt, så efter en stund gick han och åt i sin egen matskål i stället. Ett betydligt enklare sätt att få i sig föda på!

Tisdagen den 18 augusti 2009 kl. 20:26

Torsdag 13 augusti Något helt annat än hundar och katter: Som många av er vet har jag skrivit en liten bok om hur det är att ha fibromyalgi. Den vänder sig både till personer som har sjukdomen, samt till deras släkt och vänner som vill förstå hur man egentligen mår. Reumatikerförbundet har valt att trycka upp och sälja den här boken, eftersom de tycker att den fyller en informationslucka bland deras material. Jag är faktiskt den första externa författare som de väljer att publicera på det här viset, vilket gör mig kanonstolt! Jag har dessutom fått överväldigande positiv respons, något som känns enormt roligt. Om någon av er är intresserad av att läsa den, men har tyckt att den var för dyr att köpa på Vulkan-förlaget, finns därför en billigare möjlighet nu. Den säljs i Reumatikerförbundets e-butik och kostar bara 25 kr. Länk finns längst ner på min startsida.

Torsdagen den 13 augusti 2009 kl. 10:07

Lördag 8 augusti Det finns inget som jag är så rädd för som huggormar när det gäller våra hundar och katter. I princip har vi varit förskonade från huggorm där vi bor, men de senaste åren har vi sett någon enstaka lite längre bort. Men i dag upptäckte Micke att Leo satt och var väldigt intresserad av något som var precis bredvid honom strax nedanför vår terrass. En stor fet äcklig huggorm ... Han tog en spade och bar bort den, men nu vete 17 om jag vågar släppa ut hundarna utan uppsikt. Brrr! Nisse och koppelträning är ett genomgående tema i den här bloggen (och i boken om hundarna). Jag tror att jag har testat alla metoder som finns, plus ett par som jag har hittat på själv. Nu har jag prövat en ny som, än så länge, funkar. Jag har läst hur hundtränaren i Härliga hund arbetar. Han använder sig av hundarnas eget språk genom att ta ett par raska steg mot hunden när den t.ex. börjar dra. Så fort hunden svarar på det här hotfulla beteendet genom att krypa ihop, slicka sig om munnen, titta bort etc., tar man några steg bakåt och berömmer hunden. Inte nog med att Nisse faktiskt verkar fatta vad jag vill, han måste dessutom hålla koll på mig hela tiden eftersom jag beter mig så konstigt! Jag har inte bestämt hur vi ska göra med eurasierträffen i Gränna i september. Visserligen skulle jag tycka att det var fantastiskt skoj att få träffa alla hundvänner. Men just nu lutar jag åt att vi i så fall bara åker dit en stund över dagen, och låter bli att ställa ut hundarna. Laban borde egentligen ställas ut mer än vad vi gör, men jag har inte energi till det.

Lördagen den 8 augusti 2009 kl. 17:25

Torsdag 30 juli Min moster lärde mig en sak när hon var här och hälsade på (f.ö. samma moster som är "hovleverantör" av alla våra katter). När Laban fäller ner svansen när vi är ute och går, ska vi lyfta upp den igen. Det är samma princip som när man är ledsen och faktiskt blir gladare av att gå omkring och låtsasle. Hjärnan fattar inte skillnaden. Och det funkar även på Laban, han sträcker upp sig efter en liten stund och verkar ha glömt vad han tyckte var obehagligt. Men spökerierna avtar mer och mer. Han fortsätter visserligen att markera att han vill ta genvägar hem, men han ger med sig i regel fortare än förut. Och han blir inte rädd för en massa konstiga saker på samma sätt som han blev innan.  Jag satt och funderade på Nisse häromdagen. Han har fyllt tre år och bör väl anses som vuxen nu. Och även om han kan vara en valp i vissa avseenden, märks det att han har mognat. Jag har en helt annan kontakt med honom än förr. Han vet vad jag vill (även om han struntar i det ibland) och han är lyhörd på ett vuxnare sätt. Den hunden har verkligen en gigantisk plats i mitt hjärta! Vilket givetvis Laban har också, men han är så diametralt motsatt att han finns på en annan plats i hjärtat.

Torsdagen den 30 juli 2009 kl. 10:39

Torsdag 16 juli Jag har alltid skrutit med Nisses släkt. Inte nog med att han har en pappa med en lång rad titlar, hans farfar har minsann varit VÄRLDSVINNARE! Och nog har det varit så att man börjat rikta in sig på lägre placeringar så snart man sett att Foxfire Barney varit anmäld till samma utställning som Nisse. Ståtliga, mysiga, vackra, härliga Barney - som alldeles för tidigt vandrade över regnbågsbron i går ... Jag lider med Rose-Marie som på något vis var "den andra halvan" av Barney, de två var som ett. Det känns som om det är så många hundar som lämnat oss i förtid den sista tiden. Och jag skjuter tanken långt ifrån mig att det kommer att drabba även mig en dag. Men inte på länge, länge än hoppas jag. Jag älskar mina hundar så mycket!

Torsdagen den 16 juli 2009 kl. 18:55

Onsdag 15 juli Det finns både för- och nackdelar med att ha en hundras som inte behöver bada så ofta. De är helt enkelt inte vana vid att bli duschade och schamponerade! Men i helgen var det i alla fall dags, det började lukta lite väl mycket "hund" här hemma. För en gångs skull hade jag Micke till hjälp och det underlättade betydligt, även om det blev ett rejält motionspass ändå. Vi började med Nisse som sin vana trogen sprang och gömde sig (dvs. ställde sig vid ytterdörren) när han började förstå vad som var på gång. Micke lyfte ner honom i badkaret och höll koll på honom medan jag skötte själva tvättandet. Det gick hur bra som helst. Nisse stod stilla med huvudet hängande över badkarskanten och såg ytterst lidande ut, samtidigt som han tydligt längtade efter att plågan skulle vara över. När han var klar hoppade han ur badkaret och gnuggade sig frenetiskt mot varenda matta han hittade. Sedan var det Labans tur. Han gick självmant in i badrummet, men sedan var det inte kul längre. Han YLADE medan jag tvättade honom och Micke hade fullt sjå att hålla honom kvar i badkaret. Dessutom tar det ju längre tid med Laban eftersom han har så förtvivlat mycket päls som ska bli blöt och ren. Även han var lycklig när vi var färdiga. Efteråt sprang båda hundarna ut i trädgården och försökte bli av med den hemska rena doften!

Onsdagen den 15 juli 2009 kl. 11:53

Torsdag 9 juli Lille Laban-plutten! Spökrädslan har avtagit i vissa avseenden, men han kan fortfarande blockera sig ordentligt. Och han hittar fortfarande på egna regler. Det senaste är att han inte kommer nerför trappan förrän jag ger honom tillåtelse. Han har också återgått till sin valpvana att sätta sig ner så fort det kommer en bil när vi är ute och går. Men det allra festligaste är när vi möter andra hundar. Han kan se hur rädd ut som helst med svansen nerfälld och kämpandes för att komma hem så fort som möjligt. Men när han möter en annan hund (från kinesisk nakenhund till grand danois), åker svansen upp med ett huj och han "pratar" glatt med dem! Hundmöten med Nisse går också betydligt lättare efter mina uppfostringsmetoder med vattensprutan. Fast när vi träffade en sju år gammal goldendam i går, gjorde han som han brukar. Han var så fasligt intresserad av henne att hon blev tvungen att säga ifrån på skarpen några gånger. Typiskt karlar som tror att de är oemotståndliga i alla lägen! Inne i huset pågår det ständig jakt. Det är Leo och Laban som tävlar om vem som kan fånga flest flugor ..

Torsdagen den 9 juli 2009 kl. 18:39

Fredag 3 juli

Nisse har väntat och väntat och väntat. Men ingen tjusig tjej dök upp. Angie tyckte att det var onödigt med höglöp, så hon hoppade över det den här gången. Det får bli ett nytt försök nästa gång i stället, även om det känns lite snopet ...
Värmen är jobbig för både folk och fä i huset. Vi är dessutom ägare till ett hus som blir fyrtio grader varmt inomhus när det är sommar, vilket bl.a. gör att min hjärna kokar när jag suttit och jobbat ett tag. Nisse och Laban ligger mest och flämtar, promenader får ske senare på kvällarna när det är något svalare. Det är jobbigt med hundar som inte gillar vatten (kan man prata om vattuskräck?), för avsvalningsmöjligheterna blir ju begränsade. Men båda två gillar isbitar, så jag brukar ställa fram en skål med is till dem. Då tar de varsin bit i munnen och springer iväg för att ligga och suga och tugga på den ett tag, innan det är dags att hämta nästa.
Labans spökålder gör att man får vara hurtigt pigg på promenaderna. Rätt var det är sätter han sig nämligen vid någon av stigarna som är genvägar hem. Sedan sitter han där och vägrar röra sig ur fläcken, helst med ryggen demonstrativt åt den som håller i kopplet. Då får man ta på sig värsta hurtbullestilen och visa med hela kroppen hur OTROLIGT skojigt det är att fortsätta gå. Ser nog vansinnigt dumt ut.