måndag 25 maj 2015

Nytt besök hos veterinären


Så var det dags för ett nytt besök på djurkliniken med Nisse. Den här gången för att försöka få klarhet i varför han inte verkar må så bra, trots att symptomen är rätt diffusa.

Han var lika rädd som vanligt, stackaren och darrade som ett asplöv i väntrummet. Vikten visade sig vara förvånansvärt stabil, med tanke på att han äter som en fågel. Han är mager som en skrika, men han går i alla fall inte ner i vikt.

Vi berättade för veterinären om allt som vi tycker är konstigt: att han verkar trött, att han går undan och lägger sig (extremt otypiskt honom), att han är grinig, att han verkar stel i bakbenen när han reser sig, att han ibland skriker till när vi rör frambenen (ibland höger, men oftare vänster), att han går orent osv.

Hon trodde inte att det rörde sig om något återfall i cancern, däremot verkar det som om han är artrosdrabbad i alla benen - han var åtminstone väldigt stel när hon kände på honom. Och då är frågan om han har ont ... Det skulle kunna vara en förklaring på tröttheten (han borde inte vara trött av epilepsimedicinen längre), att han går undan osv. Men hundar är ju fenomenalt dåliga på att visa att de har ont, så säker kan man inte vara. Vi bestämde att vi ska testa smärtstillande i en vecka för att se om det gör någon skillnad, därefter får vi se hur vi går vidare. Kruxet är att smärtstillande utsöndras via levern, precis som hans ep-medicin och det kan medföra biverkningar om man har otur. Pest eller kolera alltså - men vi vill ju absolut inte att han ska gå runt och ha ont!


De tog även blodprov (som den här gången gick utan större problem och brottningsmatcher!) och blodstatusen var bra. Det fantastiska är även att hans trombocyter - som vi trodde var permanent låga - för andra gången i rad visade sig ligga på en normal nivå. Prov på borrelia och anaplasma (f.d. erlichia) togs också. Borrelia har han inte och han hade en lägre anaplasma-nivå än för två år sedan då han behandlades med antibiotika (den gången hade han inga symptom). För säkerhets skull ska nytt prov tas om fyra veckor. Om han är angripen av anaplasma ska nivåerna ha gått upp två steg tills dess.

Givetvis bör vi även påbörja tillskott med glukosamin för artrosen, men vi vill först se om den smärtstillande medicinen hjälper. Vid återbesöket ska eventuellt också en röntgen göras av det opererade benet och bröstkorgen. Det kan bli tal om en mer omfattande röntgen av samtliga ben senare, men då måste han sövas och det är man ju lite försiktig med pga. epilepsin. Fördelen med en röntgen skulle i så fall även vara att man kan se om det finns några kvarstående eller nya cancerförändringar i skelettet.

tisdag 5 maj 2015

Ingen plåtmage den här gången...


Att Freja äter allt är ingen nyhet. Men fram tills nu har hennes mage klarat av allt från kogödsel, chili, fåtöljer och mjukisdjur till tapeter, skor och tabasco. Hon har slutat tugga på inredningen, förutom ibland när vi inte är hemma. Då är det fortfarande lite tristesstuggande, och ett par skor och en pyjamaströja har bl.a. fått sätta livet till. Som kuriosa kan jag nämna att hon konstigt nog inte tycker om foppatofflor (det gör egentligen inte jag heller, de är ohyggligt fula!). De går hon bara och hämtar och lägger på vardagsrumsmattan, inget annat.

Innan jag åkte iväg en sväng i går kollade jag som vanligt att det inte fanns något Freja-tuggvänligt inom nåbart avstånd. När jag kom hem låg det dock en massakrerad snusdosa på golvet ... Den hade hon lyckats fiska upp ur en papperskorg och tuggat sönder rejält. Innan har hon aldrig visat något intresse för snus, så det här var något nytt. Det värsta var att Per brukar lägga gamla snusprillor i dosan och av dem syntes det inte ett spår.

Efter ett tag började hon må rätt dåligt. Hon skakade och verkade mycket orolig, samt slickade sig hela tiden om munnen (tecken på illamående alltså). Jag ringde veterinären och fick order om att åka till djursjukhuset (på jourtid givetvis...) med henne ögonaböj. Kan väl säga att jag inte höll hastighetsgränsen ett dugg, om man säger så. På vägen dit kräktes hon litegrann och jag rusade in med henne i famnen och fick komma in på ett rum direkt.

Veterinären klämde på henne och lyssnade länge på hjärtat som slog alldeles för fort. Hon hade ringt giftinformationen innan och typiska tecken på nikotinförgiftning är skakningar, förhöjd hjärtfrekvens och risk för kramper. Det beslutades snabbt att hon skulle stanna kvar över natten med dropp och så skulle hon få aktivt kol.

Det är som vanligt inte särskilt skoj att lämna ett djursjukhus med ett tomt koppel ...

Efter en natt med en väldigt tom säng (första natten utan Freja sedan vi hämtade henne), blev det en orolig väntan på telefonsamtal från djursjukhuset. Vid lunch ringde de äntligen och talade om att Freja nu var mycket pigg och allt verkade ha slutat bra. Vi åkte och hämtade henne direkt och hon var verkligen en helt annan hund än den ömkliga lilla fröken jag lämnade kvällen före!

Nu har hon ätit och druckit och verkar må hur bra som helst, förutom att hon är trött. Vi ska givetvis hålla koll på henne så att inget tillstöter - men det verkar som om allt är lugnt. Om hon sedan har lärt sig att inte äta sådant hon inte får, det är en helt annan historia ...

söndag 3 maj 2015

Nisse, hur mår du?


Nej, Nisse mår inte så bra. Men det är svårt att säga riktigt vad det är. Han går ofta undan och lägger sig, vilket han aldrig gjort förut, han är grinigare - han är även markant tröttare. Det sistnämnda kan dock bero på epilepsimedicinen.

Men då och då har han ont, och det är svårare att förklara. Han går lite illa, framför allt när han rör sig långsamt. Och det är ingen skillnad om han har legat och vilat, eller om han varit igång. 

Han har vid ett par tillfällen haft ont i höger framben (det ben som inte opererats) och även legat och slickat på det. Men efter ett tag har allt verkat bra igen.

Ett flertal gånger har han även haft ont i vänster framben, en gång var han t.o.m blockhalt - sedan gick det hux flux över. Och i går när vi klippte klorna reagerade han när Lotta rörde hans vänstra handlov, det har han aldrig gjort förr.

Vi blir inte kloka på hur illa det är,  men så länge han äter, studsar runt när vi ska gå ut eller när han ska få tuggben, samt orkar jaga Freja i trädgården ibland, behöver vi kanske inte vara så oroliga? Men det är märkligt att det kommer och går, samt verkar vara på lite olika ställen. 

I mitt hjärta känns det dock att han inte är helt frisk och jag undrar hur länge till vi får ha honom kvar hos oss. Om det är cancern kan förloppet vara rätt snabbt tyvärr.