Ovanstående bild säger det mesta. Fast Totte lugnar ner sig mer och mer för varje dag och sköter sig inom de flesta områden. Det märks att han är unghund fortfarande, men det är egentligen (för det mesta) bara kul.
Husse är morgonpigg. Men han är inte så morgonpigg att han tycker det är okej att Totte väcker honom kvart i fyra på morgonen. I synnerhet som hundskrället inte vill gå ut, han vill bara att husse följer med ner så att han får sällskap. Väl där ser det ut som på nedanstående bild.
Han älskar fortfarande att titta ut genom fönster. Tack och lov gör han det tyst, till skillnad från somliga andra hundar i familjen. Det brukar till och med se lite meditativt ut.
När man fortfarande inte vet var man börjar och slutar.
Kastreringen skulle sitta i ett halvår, vilket var i januari. Än så länge har ingen effekt försvunnit (kulorna är fortfarande små), men det gör absolut ingenting. Han och Freja har inte bråkat på många månader och det är så skönt. Jag tror att vi lyckades bryta det sista genom att sikta in oss på Freja, som var den som startade bråken. Genom att under en tid undvika de situationer där det skedde, försvann också de sista spänningarna dem emellan. Det är fantastiskt härligt att slippa vara på sin vakt hela tiden!
Bulldozern tar inte hänsyn till någon annan när han lägger sig i soffan.
Men Freja gav igen och tog hans plats i stället. Hjälp mig matte!
Bästa bästa vänner.
Tottes nos är inte kolsvart längre, vilken egentligen är synd. Som kompensation (?) har han i stället skaffat fram en Hitlermustasch som inte alls klär honom lika bra.
Mustasch-Totte.
Totte är liksom de flesta andra hundar en rutinhund. Han har dessutom en rutinmatte. Det innebär att jag går och lägger mig vid ungefär samma tid varje kväll, innan husse går ut med hundarna. För ett par veckor sedan var det dock Champions League-final i fotboll och den ville jag absolut inte missa. Jag satt alltså kvar i soffan och det gjorde även Per. Efter en stund började Totte trampa runt och verkade väldigt bekymrad. Han gick upp på övervåningen och kollade och kom sedan ner igen och stod och glodde stint på oss. Vi kunde inte begripa vad som var fel, utan Per gick ut med honom ifall det var det som behövdes. Det var det inte, för när han kom in igen var det samma visa. Till slut gick det upp för oss att han undrade varför i hela friden matte inte gick och lade sig som hon brukar. Han ville ju ha soffan för sig själv, så som han har alla andra kvällar! Han lugnade sig inte förrän matchen var slut.
Bekymrad.
