Nu har det gått sju veckor sedan Tottes chipkastrering. Och det har delvis varit väldigt jobbiga veckor.
Den första tiden rullade det på rätt bra. Vi skaffade skvättskydd till honom som han fick ha inomhus, vilket besparade oss en del arbete med sofftvätt etc. Bråkandet höll sig också på en okej nivå. Men exakt tre veckor efter kastreringen var det något som hände. Han började kissa inne igen flera gånger om dagen, bråken mellan honom och Freja eskalerade, och han gjorde utfall mot andra hundar när vi var ute.
Vi var frustrerade, ledsna och uppgivna - samtidigt som vi såg att hundarna inte mådde bra. Freja undrade vad som hänt med hennes snälla bror och var bitvis nästan rädd för honom. Och Totte, som alltid vill göra rätt och vara till lags, var uppenbart förvirrad över sitt beteende. Även om de inte försökte skada varandra var de otroligt noga med att slicka varandra i mungiporna efteråt och bli kompisar igen, vilket var skönt att se. Men vi var ändå rädda att Totte skulle råka skada Freja med sin storlek, så vi gick emellan när det hände och fick plåstra om oss själva i stället. Läget kändes faktiskt rätt hopplöst i cirka 1,5 veckas tid.
Jag förmodar att testosteronnivåerna hade peakat ordentligt (vilket ju veterinären sade kunde hända), för därefter började det äntligen bli bättre. Vi kunde sluta med skvättskydden och det har inte varit något gruff mellan dem på flera veckor. Att göra arga utfall mot andra hundar på promenader har också upphört, nu är han mer intresserad av att leka med dem...
När det gäller Tottes beteende i övrigt har han blivit uppenbart lugnare (och morgontrött!). Men annars är det inte några större skillnader och han var ju inte särskilt löptiksintresserad innan. Särskilt mycket hungrigare upplever jag inte heller att han är. Nu hoppas vi att vi inte får några bakslag och så får vi se vad som händer när kastreringen upphör att verka. Förhoppningsvis har han mognat till sig under tiden (han lär vara cirka två år då), så att vi inte behöver göra om processen.
