God jul och gott nytt år!

Laban spanar

Jag ser ibland på djurprogram på tv, som t.ex Mannen som talar med hundar eller Djurakuten. Då blir det fart på Laban!

Han reagerar otroligt mycket så fort det är en hund som gnäller i tv:n. Problemet är att han inte fattar att det kommer från tv:n, utan han rusar till fönstret för att se om den stackars hunden är utanför vårt hus. Sedan kommer han till mig och undrar varför han inte hittar någon ...

Lille godhjärtade Laban!

Veterinärsamtal om Nisse

Nu har jag pratat med neurologen om Nisses nya epilepsianfall. Till att börja med bestämdes att vi avvaktar ännu ett anfall innan medicin sätts in, i och med att han bara har haft två stycken på ett halvår.

Medicin mot epilepsi är inte helt självklar att använda. Inte nog med att behandlingen är livslång och ofta påverkar levern, det tar dessutom lång tid att få rätt dosering. Och när en hund bara har få anfall kan det vara knepigt att se om den hjälper, man kan nämligen få ep-anfall trots medicin. Som jag har sagt innan är keeshond (där epilepsi tydligen är hyfsat vanligt förekommande) svårbehandlade och det lyckas inte alltid.

Hon lutar åt att Nisse har en medfödd (primär) epilepsi, i och med att det tog såpass lång tid innan han fick ett nytt anfall och att han inte uppvisar några andra symptom. Helt säker kan hon dock inte vara, för det krävs det antagligen en MR-röntgen av hjärnan. Övriga sjukdomar är i princip uteslutna efter alla prover och undersökningar. Det andra anfallet fick han när han varvade ner efter att ha varit uppspelt och/eller orolig – vilket tydligen är typiskt vid primär epilepsi.

En sak som kan försvåra prognosen är att Nisse ju har en väldigt hög intensitetsnivå. Det innebär att steget ner mot avslappning är större för honom än t.ex. för Laban, och det kan eventuellt göra risken högre för ett anfall.

Det är inte säkert att han kommer att få anfall oftare än vad han har haft nu, och i så fall måste man överväga om det är värt att medicinera. Men det är tyvärr troligare att det händer igen och i så fall är risken högre för ett s.k. klusteranfall (dvs. flera anfall efter varandra). Då blir läget akut och han måste få vård och medicinering omedelbart. Skulle han få ett nytt anfall, litet eller stort, inom de närmaste månaderna vill hon därför sätta in medicin direkt.

Jag frågade hur detta påverkar livslängden för honom. Om epilepsin håller sig på en "snäll" nivå är det inte säkert att det påverkar alls. Om den eskalerar räknar man generellt sett med att livslängden sjunker med cirka två år. Men det beror givetvis också på hur han reagerar på en behandling i så fall.

Jag har inte tidigare hört talas om någon eurasier med epilepsi, det vore intressant att veta om det finns fler?

En helt annan blogg

Många av läsarna i den här bloggen finns även på Facebook - och ni känner förmodligen redan till detta. Men för er andra:

Jag och min dotter Fanny har startat en gemensam blogg där vi tipsar om bra köp inom skönhet, mode och inredning. För att underlätta för intresserade som vill se när den uppdateras, har vi nu även en Facebook-sida för bloggen. Gå gärna in och gilla den, så ser du automatiskt när vi publicerar nya inlägg, vilket vi försöker göra ett par gånger i veckan. Just nu finns det t.ex. en hel massa julklappstips!

Adressen till bloggen är http://shoppingtipset.blogspot.se

Facebook-sidans adress är https://www.facebook.com/shoppingtipsochfynd

Välkommen!

Det som inte skulle hända igen ...

Jag var bortrest i helgen och hundarna var på sitt hundpensionat. Jag hämtade dem på söndagskvällen och de var lika uppspelta som de brukar. Efter att vi kommit hem åt vi och sedan lade jag mig i ett bad.

Precis när jag lade mig i badkaret hörde jag hur det började smälla av fyrverkerier i närheten, ett fyrverkeri som höll på i en kvart ungefär. Jag märkte efter ett kort tag att hundarna var oroligare än vad de brukar vara och Laban kom t.o.m. in och satte sig hos mig i badrummet. Jag gick upp efter en liten stund och kollade ut. Smällarna hördes, men det syntes ingenting så fyrverkeriet var nog rätt långt bort.

När jag klätt på mig satte jag mig framför tv:n. Nisse var hos mig som han brukar, men han var fullständigt utslagen och låg och sov hela tiden. Så småningom var det dags att gå och lägga sig och jag upptäckte då att Nisse röjt runt i sängen igen medan jag badade, utan att jag märkte något. Inte helt ovanligt, vilket jag ju berättat om förut.

Men den här gången var det annorlunda. Hela sängen var nerkissad! Och det kunde bara vara han. Laban är ju aldrig någonsin uppe i sängen och det fåtal gånger en katt har kissat i sängen har det varit på en begränsad plats och dessutom har det luktat apa. Så sannolikheten att han fått ett nytt anfall, förmodligen pga. stress, kändes ju rätt stor.

Har pratat med djursjukhuset i dag och de bekräftade det jag misstänkte. Det var helt säkert ett anfall, även om det kanske var lite mildare än förra gången i och med att han inte skrek. Och han har under kramperna rullat runt i sängen - därav kissandet överallt.

Nu väntar jag på att neurologen ska ringa, förmodligen i nästa vecka, och bestämma om vi ska sätta in medicin direkt eller avvakta ytterligare ett anfall. I och med att anfallet inte kom i samband med vila, verkar det som om det är en sekundär epilepsi han har fått - vilket känns hemskt.

Jag måste erkänna att jag faktiskt ställt in mig på att det i somras var en engångsföreteelse, så det här känns inte alls bra. Jag mår lite illa ...

Laban 6 år!

Hurra, hurra för underbara Laban i dag! Tänk att han blir hela sex år gammal!

Nisse tar visserligen en massa plats, men Laban vinner hjärtan i längden. Det är så härligt att se hans lugna, sansade sätt - i synnerhet när man jämför med "storebror" ... Laban har ett oerhört uttrycksfullt ansikte där han antingen kan se ut som om hela universums problem ligger på hans axlar, att han inte har fått mat på flera dagar (praktiseras med fördel när någon som brukar sticka till honom en bit eller två finns i närheten), eller också kan han se så fantastiskt glad och nöjd ut. Smeker man honom mellan öronen så ser det faktiskt ut som om han spinner!

En del hyss har han för sig också. När jag är ute och går med Nisse brukar han lägga sig på en alldeles speciell plats. Nämligen i badrummet! Och han springer fortfarande omkring med diverse papper, bomull etc som han hittar i papperskorgarna, efter att jag har gått och lagt mig. Det lägger han sedan snyggt och prydligt på mattan i vardagsrummet, så att jag kan plocka upp allt morgonen efter.

Han och Lovis har ett speciellt band mellan varandra. När hon kommer in går hon alltid fram och hälsar på Laban. Om han ligger ner stryker hon sig längs hans ansikte (och han ser mycket obekväm ut under tiden!). Om han sitter eller står ställer hon sig på bakbenen för att buffa honom i ansiktet. Och ibland hör man Laban "prata" på sitt alldeles speciella vis. Då försöker han övertala Lovis att leka med honom - vilket brukar gå sådär, hon är inte så bra på hundlekar!

Grattis älskade Laban, i dag ska du få en massa ost!!!

Laban är konsekvent

Säga vad man vill om Laban - men han är i alla fall konsekvent!

När han fyllde fyra år gick det så här: http://nisseochlaban.blogspot.se/2011/10/laban-4-ar.html

När han fyllde fem år var det på det här viset: http://nisseochlaban.blogspot.se/2012/11/laban-firar-lite-annorlunda.html

Och nu, när han fyller sex år om drygt en vecka, har vi varit hos veterinären igen ...

Öroninflammation den här gången också, så nu är det örondroppar som gäller i tio dagar och sedan återbesök. Passade på att väga honom och matchvikten är just nu 32,8 kg.

- Kommer man ut den här vägen, matte?

- Kan man åtminstone få lite godis, eller nåt?

Sängmarodören

Mina hundar brukar nästan aldrig vara i sängen. Laban hoppar aldrig någonsin upp i vare sig säng eller soffa, även om man försöker locka honom. Nisse hoppar bara upp i sängen (och även soffan) om och när han får tillåtelse. Ett vanligt scenario är när jag har gått och lagt mig. Han lägger då hakan på sängen och ser oerhört bedjande på mig. Jag säger "Varsågod" och han hoppar glatt upp i sängen, bökar ner sig bredvid mig, slänger sig på rygg, fnyser en stund, ligger stilla i fem minuter och sedan hoppar han ner igen.

På dagarna är han aldrig i sängen. Eller ... nästan aldrig i alla fall! Han har nämligen börjat med ofoget att stöka runt i sängen när jag är borta. Det händer inte när jag är ute med Laban och han är ensam hemma, utan bara om jag åker iväg någonstans en längre stund och båda är kvar hemma. En protest kanske? Eller försöker han bädda lite snyggare?

Så här ser det ut när jag åker hemifrån:

Och så här ser det ut när jag kommer hem ...

 

De lysande ögonen till höger på bilden tillhör förstås Laban som ligger och ser oskyldig ut. Vilket han garanterat är också.

Att göra två saker samtidigt

Jag brukar ju skoja om att Nisse är en dum blondin. Han är säkerligen inte så osmart egentligen, men ibland undrar man ...

Som det här med att inte kunna göra två saker samtidigt. Rätt manligt i och för sig. Det finns en viss ung man i min närhet som inte kunde både prata och gå i trappan när han var liten t.ex.

Men Nisse är värre. Han kan inte tänka och andas samtidigt!

Om han står och tittar på mig och andas sådär lite flämtande som hundar ju gör, och jag säger "Var är bollen, Nisse?". Då stänger han munnen, slutar andas och står och funderar en bra stund ...

Därefter går han och "letar" (och då har han börjat andas igen, tack och lov). Det innebär att han går en mycket kort runda runt den plats där han står och sedan kommer till mig för att tala om att "Näää, jag hittar den inte NÅGONSTANS. Den är BORTA!!!!". Rätt manligt det också, när jag nu tänker efter.

Veterinären har bett mig hålla utkik efter beteendeförändringar. Den dagen Nisse blir smart och lugn, DÅ blir jag verkligen orolig! Älskade gubben ...

Leo och Lovis 5 år!

I dag säger vi grattis till de här ullbollarna som blir fem år i dag! Hipp, hipp HURRA!!

Kärlek

Det finns en man i mitt liv igen. Och ömsesidig kärlek uppstod ögonblickligen ... mellan honom och Nisse!

Försvinn. Det är MIN Per! säger Nisse.

Inte nog med att Per redan från början blev oerhört förtjust i Nisse (och jodå, han gillar Laban också), Nisse är helt galen i Per! När Per kommer hem till mig kastar sig Nisse mot honom, trycker sig mot hans ben, vill bli klappad lääääänge och kastar samtidigt beundrande blickar upp mot honom. Sedan följer han honom i hälarna vart han än går.

Per är dessutom hundvan och har satt sig i sinnet att han åtminstone ska försöka få Nisse att gå lite prydligare i koppel (i stället för att som vanligt studsa upp och ner, fram- och tillbaka i sin iver att undersöka allt). Han kämpar på, vi får väl se vem som är envisast!

Återbesök hos neurologen

I dag var jag och Nisse på återbesök hos neurologen. Och stackars Nisse - som annars aldrig är skraj för något - var lika rädd den här gången, han skakade ... 

Till att börja med skulle det tas blodprov för att kolla blodplättarna. Fick en djursjukvårdare som var riktigt bra. Hon testade att lägga honom ner och helt plötsligt räckte det med att vara två personer vid provtagningen! Visserligen pep han som en döende, men han låg stilla. Det spelade nog stor roll att han inte såg något av vad hon gjorde - syns det inte finns det inte!

Neurologen kom efter ett tag med provsvaren. Nisse ligger fortfarande lågt på blodplättarna, även om det höjts (146 jämfört med 116 i juni), vilket är utanför referensramarna. Dock är det inte alarmerande lågt (vilket det är om det t.ex under 50) och han verkar ha haft ett lågt värde hela sitt liv. Hennes slutsats är att han "bara är sån", precis som ex.vis cavalierer, som tydligen alltid har låga värden. Jag ska dock vara uppmärksam på eventuella blödningar. 

När det gäller epilepsin är läget detsamma. Vi vet inte varför han fick sitt anfall och inte om eller när han får ett nytt. Men om det sker inom det närmaste halvåret vill hon sätta in medicin direkt. Anledningen är att epilepsi finns hos keeshond (en av raserna i eurasier) och de är tydligen väldigt svårbehandlade. 

Jag återgår alltså till att iaktta och oroa mig ...

Tramsbyxa och goda grannar

Jag går ju ut med Nisse och Laban var för sig - och alltid med Nisse först. När jag kom tillbaka med Nisse i dag kom min granne rusande med andan i halsen. Hon flämtade fram: "Åh, jag blev så orolig!" och jag trodde först att hon hade fått syn på den här rakade stackaren och undrat vad som hade hänt:

Men nej. Det var Laban som var orsaken till hennes oro. Jag märkte redan tidigare i dag att han gnällde lite mer än vanligt och jag räknade ut att han - 1,5 år efter den kemiska kastrering som skulle hålla i ett halvår - nu kommit på att: "Just det, det finns ju läckra brudar i området!".

När jag gick ut med Nisse hörde jag att Laban började skälla och tydligen hade han hållit låda ordentligt. Jag brukar ju inte ha skällande hundar, så grannen blev orolig att jag ramlat omkull eller att något annat otäckt hänt. Hon rusade därför omkring runt huset för att se om hon kunde upptäcka något och pratade även med andra grannar om de sett något ovanligt. Men det var alltså bara tramsbyxan i kubik som var igång ...

Det känns i alla fall tryggt att ha sådana uppmärksamma grannar!!

Synd om Laban

- Alltså, skulle någon kunna tala om för min matte att man faktiskt inte kan röra sig med en sån här stor mojäng på huvudet?

Stackars Laban har fått ett sår på svansen igen, även om han inte verkar ha lika ont som förra gången. Jag testar med tratt och tvättning, och hoppas det självläker.

Men som ni ser är vi inte helt överens om att behandlingsformen är den rätta...

Besök hos neurologen

I dag var det dags för besök hos neurologen med Nisse. En mycket förtroendeingivande veterinär som verkade både engagerad och kompetent. Känns tryggt!

Hon frågade en massa och gjorde sedan en neurologisk undersökning av Nisse där hon kontrollerade syn, reflexer, lukt, hörsel med mera. Inget onormalt hittades.

När det gällde anaplasman sade hon att det är en sjukdom som ofta överdiagnosticeras. Ca 50 % av alla hundar har antikroppar av borrelia och/eller anaplasma och de flesta av dem behöver inte behandlas egentligen. Men i och med att Nisse ändå har något medicinskt problem tyckte hon det var bäst att han får äta antibiotika i tre veckor, för säkerhets skull.

Om han skulle få ytterligare ett epileptiskt anfall rekommenderade hon att medicin sätts in omedelbart. Men hon sade också att det kan komma nu, om ett par månader, eller t.o.m. om ett år. Då lär det troligen inte bli bara ett enstaka anfall, utan eskalera rätt snabbt. Jag frågade om hon, med sin erfarenhet, kunde säga om det är troligt att han får fler anfall och på det svarade hon ett ganska bestämt ja ...

Däremot lutade hon faktiskt åt att det ändå kan vara en medfödd (idiopatisk) epilepsi. Jag sade att jag inte hört talas om någon annan eurasier med epilepsi, men tydligen är det förhållandevis vanligt inom keeshond - som ju finns i rasen. Och det förekommer att det debuterar sent i åldern.

Jag ska ändå hålla utkik efter beteendeförändringar, om det rör sig om en hjärntumör eller inflammation i hjärnan. Eventuellt remitterar hon honom - vid ett nytt anfall - till magnetröntgen, och då helst till Bagarmossen. Helsingborg är visserligen närmare, men tydligen har de ny och bättre utrustning i Stockholm samt kunnigare personal.

Han ska på återbesök till samma veterinär om en månad för ny provtagning. I dag slapp han dock att bli stucken och det var skönt. Jag har aldrig sett Nisse vara så rädd och orolig som i dag, han skakade!! Men han var tydligt lättad när han märkte att de inte skulle göra honom illa igen. Lille gubben ...

Mera om Nisse

Det känns som om det är väldigt mycket elände och väldigt mycket Nisse i den här bloggen just nu ...

Veterinären ringde i går om provsvaren. Han har ingen borrelia, däremot förekomst av anaplasma. Anaplasma har ingen koppling till epilepsi (vilket borrelia kan ha) och sjukdomen har tack och lov inte brutit ut. Därför bestämde vi oss för att avvakta några dagar med antibiotika, eftersom jag ju ska träffa neurologen nästa vecka. Han ska dessutom vara bortlämnad på hundpensionat i helgen och det kan bli bökigt för honom om han är nyinsatt på medicinering då.

Anaplasma är en fästingöverförd sjukdom (kallades tidigare erlichia), som kan få rätt läskiga symptom, som hälta, trötthet, aptitlöshet, blödningar osv. Den är dock behandlingsbar. Att han har antikroppar i blodet innebär att han har utsatts för smittan, men det innebär inte att sjukdomen kommer att utlösas - han har än så länge inga symptom och värdena är inte alarmerande låga. Dock vill man sätta in antibiotika för säkerhets skull, ifall inte nya prover nästa vecka visar att det gått tillbaka. Epilepsin har alltså inte fått någon förklaring än, så den måste utredas vidare.

Och Nisse mår hur bra som helst. Han är lika hoppig och studsig som vanligt, äter bra, sover bra och är ibland allmänt hopplös. Samma gamla Nisse alltså!

Ny provtagning

I dag har Nisse varit hos veterinären igen, det var dags att kolla om trombocytvärdet blivit bättre. Är förresten fascinerad över hans vikt - han väger hela 23,9 kg trots en massiv fällning, han har blivit en stadig bit. För att vara han.

Själva provtagningen gick bättre den här gången. Nisse gömde huvudet i min armhåla för att slippa se eländet, samtidigt som han pep som om de skulle ha ihjäl honom! Men han slapp den läskiga rakapparaten, det tyckte han var skönt. Och han stod still. Nu återstår att se om han låter bli såret, förra gången blev det tratt till slut.

Sedan var det lite nervös väntan innan veterinären - som jag fattat stort förtroende för - kom ut med provsvaren. Det visade sig tyvärr att blodplättsvärdet var likadant som förra gången, han har även  lite för låg produktion av vita blodkroppar. Hon skickade iväg svaret för manuell räkning för säkerhets skull, och samtidigt kollar de ifall han kan ha borrelia eller anaplasma. Hon poängterade dock att en sådan infektion visserligen kan utlösa ett epilepsianfall, men det kan också röra sig om ett separat problem.

För att försöka hitta orsaken - för att det är något vajsing någonstans var hon ganska säker på - har jag därför fått en remiss till en mycket duktig neurolog som får ta över utredningen. Ska dit 1 augusti, skönt att det ändå blir såpass snart. De kan visst även mäta koagulationstiden, oklart varför det behöver göras dock (det är inte lätt att komma ihåg all information, därför är det även för min skull jag skriver ner så mycket som möjligt här).

Och att han inte haft några fler anfall sade hon antingen kan bero på att det var en engångshändelse, t.ex. om det rör sig om en infektion. Men hon har också varit med om att det tagit ett par månader innan det "sparkat igång" ordentligt. Bara att vänta och se alltså.

Hans mage är för övrigt bra nu och det är ett helsicke att vakta specialfodret från Laban och katterna - det är tydligen väldigt smaskigt!

Vakna Jesper!

(Ja, jag vet att trappan är ful osv., men nu handlar det om Laban.) 

Jesper bor i min gillestuga (men förhoppningsvis inte så länge till). Laban älskar Jesper. Och eftersom Laban är BETYDLIGT mer morgonpigg än vad Jesper är, blir det problem på förmiddagarna. Ungen vaknar ju aldrig! 

Laban brukar börja med att trava ner för trappan och ställa sig vid den stängda dörren, tyst och stilla. När inget händer knorrar han lite (det låter ungefär som en gnisslande dörr). 

När det fortfarande inte är någon aktivitet på den andra sidan, kommer han till mig. Och gnäller. Högt! Jag reser mig från skrivbordsstolen och han RUSAR före mig nerför trappan, ivrigt kollande över axeln om jag hänger med. Det gör jag oftast. 

När jag till slut öppnar dörren åt honom, springer han fram till Jespers säng, suckar lyckligt och lägger sig ner nedanför den. Sedan kan Jesper vakna när han behagar!

Samtal med veterinären

I dag har jag äntligen fått prata med veterinären om Nisse och de återstående provsvaren. Sköldkörtelvärdena var bra, men blodplättarna låg fortfarande en aning lågt. Det behöver inte tyda på att något är fel (övriga blodvärden är bra), men hon rekommenderade ändå en ny provtagning om två veckor.

Jag ska nu avvakta och se om han får ett nytt ep-anfall. I så fall får han komma till en duktig neurolog, som tydligen är extra bra på epilepsi dessutom.

Veterinären trodde inte att det rör sig om idiopatisk (medfödd) epilepsi. Men eftersom provsvaren är bra, lutade hon åt att det eventuellt kan röra sig om en hjärntumör... I så fall lär han definitivt få fler anfall. Det kan också vara så att man aldrig hittar orsaken.

Det förekommer att hundar bara får ett enda anfall, jag hoppas verkligen att det är så med Nisse. Det hoppas jag så att det nästan gör ont...

Nisses epilepsi

Jag fick komma till veterinären nästan direkt - skönt! Ska försöka sammanfatta den information jag fick i går, så gott jag kan.

Det verkar inte råda några tvivel om att det var ett epileptiskt anfall han råkade ut för. Dock finns det två olika typer av epilepsi på hund, och det är inte solklart än vilken av dem han lider av.

Idiopatisk epilepsi kan man förenklat säga är medfödd. Den uppträder oftast någon gång mellan sex månader och sex år. Anfallen inträffar nästan alltid när hunden ska vakna eller somna. Nisse är ju äldre än så, men han kan ha haft ett mindre epileptiskt anfall tidigare som vi inte har märkt.

Sekundär epilepsi drabbar äldre hundar och är så gott som alltid förknippad med en bakomliggande sjukdom som utlöser epilepsin. Det kan vara hjärntumör, lever- eller njursjukdomar, sköldkörtelproblem, obalans i salter i kroppen m.m. Anfallen kan inträffa när som helst och var som helst.

Det finns inget blodprov som visar att hunden har epilepsi, i stället tar man prover för att se om man hittar andra sjukdomar. Nisse hade feber (39,3) när han kom in, men en snabbsänka visade inte på någon infektion i kroppen - så troligtvis berodde det på att han var uppstressad. Hjärtat lät bra och magen kändes ok. Testiklarna är fortfarande rätt mjuka och små, trots att det gått lång tid sedan den kemiska kastreringen. Han väger f.ö. fortfarande 25 kg trots en enorm fällning för tillfället.

Blodprover togs - och att ta blodprov på Nisse är fullt jämförbart med ett maratonlopp, det krävdes tre man ... De flesta proverna analyserades där och visade inget onormalt, förutom att han hade ett lite lågt värde på blodplättarna. Det kan ha med apparaten att göra, förklarade veterinären, så för säkerhets skull skickades det iväg för en ny analys. Dessutom görs sköldkörtelanalysen på annan plats, så de proverna väntar jag svar på. Ett lågt trombocytvärde (blodplättar) kan tyda på en kronisk inflammation i kroppen.

Om de återstående två provsvaren också är bra, kommer en ny diskussion att tas om hur vi går vidare. Han har ju haft lite småproblem med magen, så nu ska han äta specialfoder (dyrt!!!) ett tag för att se om det hjälper. Ev. ska magen undersökas mera. En eventuell magnetröntgen av hjärnan måste  förmodligen göras på Strömsholm, vilket ju är väldigt långt från där jag bor. Jag får ta ställning till det då, om det är nödvändigt.

Oavsett vilken typ av epilepsi han har, kommer jag att behöva fatta beslut om han ska medicineras eller ej. Det bedöms tydligen olika från fall till fall. Sätter man in medicin måste man fortsätta med den livet ut och det är biverkningar på den (lever). Det är inte säkert att han får fler anfall, men varje anfall han får påverkar hjärnan så att det blir lättare och lättare att få nya anfall.

Och om han råkar ut för ett långvarigt krampanfall, eller täta krampanfall, måste han till sjukhuset akut - annars orkar inte hjärtat med. Jag har fått Stesolid (rektalt) utskrivet att ge honom om han får ett anfall igen.

Så. Jag vet egentligen inte särskilt mycket mer just nu. Avvaktar provsvar (denna veckan) och en ny kontakt med veterinären. Och jag ber givetvis till högre makter att han inte har någon annan, mycket värre, sjukdom ...

Fasansfull upplevelse...

I morse trodde jag att hjärtat skulle stanna på mig ...

Jag vaknade av att Nisse skrek på ett sätt jag aldrig hört förut. Han låg nedanför min säng och när jag tittade efter låg han fullständigt stilla och hade kissat på sig. Jag trodde att han var död.

Efter en evighet (som antagligen bara var några sekunder) rörde han på huvudet och sedan reste han sig upp. Det märktes inget särskilt på honom, så jag duschade av honom. På förmiddagen har han sovit lite mer än han brukar - men sedan har han betett sig precis som vanligt. Han har t.o.m. ätit, vilket är ett friskhetstecken för mig.

Jag har klämt och känt utan att hitta något annorlunda. Han har de senaste två månaderna varit dålig i magen ungefär var tredje dag - vilket i sig är ovanligt för honom (dock inte i går eller i dag). I går haltade han och hade ont i framtassen, men det verkar vara så gott som bra i dag. Inget av detta verkar ha något samband tycker jag.
Vad hände?

Hälsningar från Laban

Hej, jag heter Laban.

Min matte brukar skriva en massa om mig och mina kompisar, men nu tänkte jag att det var min tur att skriva något. Hon påstår ju att jag är en smart hund, eller hur? 

Ibland är det barn som leker två tomter bort. Då brukar jag sitta innanför den öppna dörren och titta på dem. Det är inte så att jag är rädd, absolut inte! Men man kan ju faktiskt inte veta vad sådana där små människor kan hitta på, som de väsnas och springer runt. Det är väl inte så konstigt? 

Tja, det var väl egentligen allt jag hade att berätta den här gången. Men vi hörs kanske snart igen!

Kram från Laban

Nisse 7 år

Han har uppnått mogen ålder, han är grå på nosen - men det märks tamejfasen inte ett smack!

Det är hopp och studs för jämnan, framför allt precis innan vi ska gå ut mitt på dagen. Rutinen är alltid densamma. Jag äter lunch och tar sedan med mig en kopp kaffe till datorn. Under tiden cirkulerar Nisse förväntansfullt runt benen på mig.

När han märker att jag tar sista klunken blir han väldigt uppspelt. Och om jag inte reser mig direkt blir det ett himla pip och gnäll! Men till slut är det dags. Nisse rusar då framför benen på mig ut i köket (där jag ställer ifrån mig kaffekoppen) och därefter till hallen.

När jag tar på mig skorna studsar han ivrigt runt som en guttaperkaboll. Jag brukar faktiskt säga till honom att lägga sig ner och det gör han ytterst motvilligt. En liten stund...

Och att få på kvicksilvret kopplet är fullt jämförbart med att ta på en treåring vinterkläder! Puh.

Grattis på födelsedagen, älskade Nisse!

Siri 11 år!

Hon börjar bli en gammal tant nu... Men "världens tråkigaste katt" har faktiskt blivit lite mer kelig på äldre dagar! Hon går fortfarande helst till karlar, men i brist på sådana duger det med mig understundom.
Grattis på födelsedagen Siri!

Läskiga och egensinniga katter

Känslan när man kommer in i vardagsrummet och plötsligt känner sig obehagligt iakttagen ...

- Ska du komma in, Leo? Vi ska gå och lägga oss nu.
- Nu hör jag dig väldigt dåligt. Är det verkligen mig du pratar med?

En dålig mage kan vara bra!

Jag har oräkneliga gånger skrivit om hur mycket Nisse hatar att B-A-D-A. Hur han springer och "gömmer sig" (dvs. sätter sig vid altandörren) och hur man får draaa in honom i badrummet med kopplet och sedan tvinga ner honom i badkaret.

Nu har något fantastiskt oväntat inträffat. Senaste veckan har Nisse varit dålig i magen, jag har t.o.m fått släppa ut honom mitt i natten. Och efter den kemiska kastreringen har han ju fått otroligt mycket päls (som han är på väg att fälla nu), så även där bak.

Det innebär dock att det mesta eländet fastnar i bakdelspälsen och jag har varit tvungen att häva ner honom i badkaret flera gånger efter promenaderna för att duscha av ändalykten på honom. Andra gången märkte jag att han faktiskt följde med mig in i badrummet frivilligt. Tredje gången tänkte jag att jag skulle testa honom. Så, när vi var inne i badrummet pekade jag på badkaret och sade "Hoppa!".

OCH HAN GJORDE DET! Han hoppade ner i badkaret frivilligt!

Jag är rädd ...

Som hundägare finns det mycket att vara rädd för. Huggormar t.ex. Vid den här tiden på året, och i många månader framöver, har jag blicken ständigt fäst i marken framför hundarna när vi är ute och går.

Men det finns något som är värre. Något som jag tycker är så fasansfullt otäckt att jag faktiskt skyggar för tanken. Magomvridning ... Ett akut tillstånd som kräver omedelbar vård, vilket ändå sällan hjälper. Jag har läst att man som hundägare kan köra en kniv i magen på hunden för att eventuellt kunna rädda den, men ... hur många klarar något sådant?

Och den här hemska dödsorsaken finns i vår ras. I dag kom den dessutom ohyggligt nära när jag på Facebook läste att Labans "tvillingbror" Nemo (Lovely Megans Ben Affleck) fått vandra över regnbågsbron på grund av detta. Jag lider så otroligt mycket med hans ägare och jag ber till högre makter att jag aldrig någonsin blir tvungen att gå igenom detta med mina hundar!

Nemo (till vänster) och Laban vinner tävlingen "Lika som bär" vid eurasierträffen i Karlskoga 2008.

Grannsnack

I dag pratade jag och Laban med ett par av våra grannar. Eller rättare sagt, Laban pratade med en siameskatt och jag pratade med kattens matte.

Katten brukar vara ute i en löplina och Laban brukar ofta stanna och snacka lite (som han ju gärna gör med andra katter och hundar). Matten blev dock mycket förvånad när katten gick fram med morska steg till Laban - så hon har antagligen inte sett deras konversationer tidigare. Katten brukar tydligen inte gilla hundar, så Laban har visst gjort ett gott intryck!

Jag och matten diskuterade eurasier, man blir lika förvånad varje gång man träffar någon som faktiskt känner till rasen (och man slipper dra hela harangen om dess ursprung, det skulle jag - och säkert alla andra eurasierägare - kunna göra i sömnen)!

Tratthund igen

Nisse är sur på mig... För första gången i sitt snart sjuåriga liv är han tvungen att ha en hemsk parabol på huvudet. Det är ju Labans avdelning, tycker han!

Efter att ha misslyckats med att få honom att låta bli ett sår som han slickar upp hela tiden, fick jag nu kavla upp ärmarna och ta fram tratten. Men till skillnad från Laban, som absolut inte kunde röra sig ur fläcken med eländet på huvudet, kravlade Nisse sig in under soffbordet, tog spjärn mot ett bordsben och krängde av sig tratten!

Då hade vi ett allvarligt samtal, han och jag... Sedan dess har den suttit på och han rör sig ganska obehindrat. Förutom att han ska gå NÄRA mig hela tiden, så jag har snart skavsår på benen från tratten!

Det verkar läka rätt fort, så förhoppningsvis slipper han den snart. Men eländig ser han ut, lille gubben!

Bollen igen ...

Jag har skrivit om Nisse och bollarna här ... Nu har han börjat med en annan sak som är grymt irriterande. Ni vet hur det är när man har små barn, som står och skriker "Mamma, mammaaaa!" hela tiden när man håller på och pratar i telefon?

Ungefär så är det med Nisse. Men i stället för att hojta på mamma, så springer han (eftersom han inte vet hur man gör när man går lugnt och stilla) och hämtar en av pipbollarna. Sedan piper han HYSTERISKT med den under tiden som telefonsamtalet varar. Om jag går in i ett annat rum följer han självklart efter ... Jag väntar nu på att han ska bita sönder bollhelvetet (ursäkta språket mamma!) så att jag får lite lugn och ro!

Bildkavalkad - tyck till!

Satt och tittade på gamla kort och tänkte dela med mig av några av mina favoriter. Och jag är nyfiken: Vilken/vilka tycker du bäst om?

Laban som liten urgullig valp. Foto: Ulrika Bergenfeldt.

 Laban i lite motljus.

- Ska du äta all mat själv matte?

 Nisse tycker det är dags att sova!

 Även en söt hund kan försöka se farlig ut!

Nisses vackra ansikte. Foto: Fanny Kernell.

 Under en kort period var Nisse faktiskt större än Laban!

 Den här bilden har ni säkert sett till leda, 
men jag är så löjligt stolt över att ha kunnat fånga det här ögonblicket!

Den s.k. rabiesbilden ... Laban som är så snäll!

 Rod försöker hälsa på en minst sagt tveksam liten Laban. Foto: Ulrika Bergenfeldt.

 Nisse tycker att Roddan är stooooor!

 Nisse träffar syster Embla. Foto: Monika Jacobsson.

Laban och hans bror Nemo. Jag tror att Laban är hunden till höger!

Att sakna något

För ett tag sedan var mina föräldrar hundvakter. När jag kom och hämtade hundarna frågade jag om allt hade gått bra.
- Jodå, fast Laban smet, svarade min mamma.
- Laban??? frågade jag bestört.
Han har, mig veterligt, aldrig smitit förut - de gånger han har varit på vift har han följt efter Nisse.

Hon berättade hur det hade gått till. Laban hade smitit genom ett hål i stängslet där grannarna (som bor i mitt gamla hus) har sina höns. Mamma, som såg det hela, blev rädd att han skulle skrämma hönsen - men han brydde sig inte om dem ett dugg. I stället fortsatte han cirka tio meter in på tomten ... och hoppade upp på sin gamla älskade sten!! Där ser man, hundar glömmer inte så lätt!

Jag har lyckats radera den bild jag hade när han ligger på den. Här är en annan gammal bild där han står nedanför stenen i stället. I snöstorm.

Andra nyheter är att jag i dag var och vaccinerade hundarna. Passade samtidigt på att väga dem. Nisse börjar bli en tjockis! (Nåja, nu överdriver jag liiite!) Han vägde 25 kg! Och Laban hade gått ner litegrann efter kastreringen till 33 kg. Båda är bra i hullet och har fina tänder.

En herre med spring i benen

Ibland tar jag en powerwalk på kvällen. Eftersom jag är lite mörkrädd, brukar jag ta med mig Nisse. När jag var ute i går kväll kom jag att undra vad folk tror när de ser Nisse i kopplet. Likt en fyraårig liten pojke kan han inte gå lugnt och stilla, utan han hoppar fram, ibland fyrfota, till alla spännande dofter. Sedan skuttar han ner i diket, hoppar upp på en snövall och studsar sedan en stund bredvid mig igen. Och så fortsätter han hela promenaden (behöver jag tillägga att han är helt slut sedan?). Han drar inte i kopplet, men går definitivt inte fot. Det finns ju så mycket fantastiskt att upptäcka här i världen!

Han beter sig som en valp, och han fyller sju år om ett par månader ... Borde han inte lugna ner sig snart? Inte för att jag vill det, han ger mig både skratt och energi på det här sättet!

Udda sovstilar, ver.2

Jag vet att inlägget med katternas märkliga sovställen (här) var uppskattat. Här kommer därför en drös bilder till (i någorlunda kronografisk ordning, vissa bilder är rätt gamla):

 

  

  

Inte kastrerade längre

Den kemiska kastreringen har nog gått ur kropparna helt nu, det märks tydlig skillnad. Främst på att Laban inte är riktigt lika intresserad av matskålen längre, men även på att båda hundarna nosar på ett helt annat sätt när vi är ute.

Jag vet ju egentligen inte om det varit någon löptik i farten i området, men det har i alla fall inte varit något pipande inomhus än. Skönt! Och på promenaderna går det fortfarande utmärkt. Nisse lunkar på i godkänt tempo och Laban är för det mesta lugn och sansad - även om han såklart har järnkoll på vad som händer bakom oss.

Att en del av den mentala effekten kvarstår märktes tydligt när Nisses första kärlek Tindra var här på besök häromdagen. Hon var inte alls lika intressant längre tydligen! De hälsade på varandra och var i närheten av varandra, men det var inte något uppvaktande från hans sida eller något gruffande från hennes - vilket det har varit förut när hon har tyckt att han blivit allt för närgången.

Jag vet inte om jag kommer att göra om kastreringen framöver, det återstår att se hur de fortsätter att bete sig. Men det senaste året har i alla fall varit underbart harmoniskt med hund- och ägarögon sett!

Varför gör han så här?

Nisse och Laban har varsin matskål och varsin vattenskål. Båda två dricker dock ur Labans vattenskål. Varför? Jo, vattnet i Nisses skål är alltid grumligt och äckligt. Och det beror på att han brukar släppa ner en torrfoderskula i vattenskålen i samband med att han äter... Otroligt märkligt beteende!

Snö är lattjo!

Det är ju kul för hundarna att det kom snö igen. Typ. Min snöskottare har farit till Härjedalen, så för mig är det inte riktigt lika skojigt.

 

 

Dödsföraktande hund

När Nisse genomgick mentalbeskrivningen var det otroligt hur stabil han var! Inte rädd för något, vare sig spökena i skogen, rasslande overaller eller skott. Och det är ju bra egenskaper. Ibland i alla fall ...

För när jag är ute och går med Nisse och vi möter en bil som kommer rullande långsamt (för att den ska svänga, eller för att den visar hänsyn till mig och min hund t.ex.), ja då vore det kanske bra med lite hälsosam respekt i alla fall. Men inte Nisse. Nä, han ska i stället fram och NOSA på bilen! Om jag inte är beredd i andra änden på kopplet kommer hundrackaren att bli påkörd en vacker dag.

Har jag någonsin sagt att han är en dum blondin? :-)

Ensamma med matte igen

I helgen har Nisse och Laban varit på det hundpensionat som jag använder mig av vid behov. Där trivs de så himla bra och är helt slut när de kommer hem! Och ägarinnan är fascinerad över deras härliga pälsar och att de knappt skäller någonting - bara när jag kommer och hämtar dem.

Anledningen till vistelsen var att jag körde upp Jesper till den folkhögskola i Härjedalen som han ska bo på under året. När jag kom hem i går kväll märktes det tydligt att katterna undrade var Jesper höll hus. I natt sov Siri vid mina fötter och Leo låg PÅ mig! Händer mycket sällan i vanliga fall.

Och det var så himla tyst och tomt utan hundarna ... Jag hämtade dem i morse och de rusade in i huset, men såg märkbart förvånade ut när det inte var någon Jesper där. De vänjer sig, men han lär bli glatt välkomnad när han kommer hem och hälsar på!