Nisse tar visserligen en massa plats, men Laban vinner hjärtan i längden. Det är så härligt att se hans lugna, sansade sätt - i synnerhet när man jämför med "storebror" ... Laban har ett oerhört uttrycksfullt ansikte där han antingen kan se ut som om hela universums problem ligger på hans axlar, att han inte har fått mat på flera dagar (praktiseras med fördel när någon som brukar sticka till honom en bit eller två finns i närheten), eller också kan han se så fantastiskt glad och nöjd ut. Smeker man honom mellan öronen så ser det faktiskt ut som om han spinner!
En del hyss har han för sig också. När jag är ute och går med Nisse brukar han lägga sig på en alldeles speciell plats. Nämligen i badrummet! Och han springer fortfarande omkring med diverse papper, bomull etc som han hittar i papperskorgarna, efter att jag har gått och lagt mig. Det lägger han sedan snyggt och prydligt på mattan i vardagsrummet, så att jag kan plocka upp allt morgonen efter.
Han och Lovis har ett speciellt band mellan varandra. När hon kommer in går hon alltid fram och hälsar på Laban. Om han ligger ner stryker hon sig längs hans ansikte (och han ser mycket obekväm ut under tiden!). Om han sitter eller står ställer hon sig på bakbenen för att buffa honom i ansiktet. Och ibland hör man Laban "prata" på sitt alldeles speciella vis. Då försöker han övertala Lovis att leka med honom - vilket brukar gå sådär, hon är inte så bra på hundlekar!
Grattis älskade Laban, i dag ska du få en massa ost!!!
