Inte kastrerade längre

Den kemiska kastreringen har nog gått ur kropparna helt nu, det märks tydlig skillnad. Främst på att Laban inte är riktigt lika intresserad av matskålen längre, men även på att båda hundarna nosar på ett helt annat sätt när vi är ute.

Jag vet ju egentligen inte om det varit någon löptik i farten i området, men det har i alla fall inte varit något pipande inomhus än. Skönt! Och på promenaderna går det fortfarande utmärkt. Nisse lunkar på i godkänt tempo och Laban är för det mesta lugn och sansad - även om han såklart har järnkoll på vad som händer bakom oss.

Att en del av den mentala effekten kvarstår märktes tydligt när Nisses första kärlek Tindra var här på besök häromdagen. Hon var inte alls lika intressant längre tydligen! De hälsade på varandra och var i närheten av varandra, men det var inte något uppvaktande från hans sida eller något gruffande från hennes - vilket det har varit förut när hon har tyckt att han blivit allt för närgången.

Jag vet inte om jag kommer att göra om kastreringen framöver, det återstår att se hur de fortsätter att bete sig. Men det senaste året har i alla fall varit underbart harmoniskt med hund- och ägarögon sett!

Varför gör han så här?

Nisse och Laban har varsin matskål och varsin vattenskål. Båda två dricker dock ur Labans vattenskål. Varför? Jo, vattnet i Nisses skål är alltid grumligt och äckligt. Och det beror på att han brukar släppa ner en torrfoderskula i vattenskålen i samband med att han äter... Otroligt märkligt beteende!

Snö är lattjo!

Det är ju kul för hundarna att det kom snö igen. Typ. Min snöskottare har farit till Härjedalen, så för mig är det inte riktigt lika skojigt.

 

 

Dödsföraktande hund

När Nisse genomgick mentalbeskrivningen var det otroligt hur stabil han var! Inte rädd för något, vare sig spökena i skogen, rasslande overaller eller skott. Och det är ju bra egenskaper. Ibland i alla fall ...

För när jag är ute och går med Nisse och vi möter en bil som kommer rullande långsamt (för att den ska svänga, eller för att den visar hänsyn till mig och min hund t.ex.), ja då vore det kanske bra med lite hälsosam respekt i alla fall. Men inte Nisse. Nä, han ska i stället fram och NOSA på bilen! Om jag inte är beredd i andra änden på kopplet kommer hundrackaren att bli påkörd en vacker dag.

Har jag någonsin sagt att han är en dum blondin? :-)

Ensamma med matte igen

I helgen har Nisse och Laban varit på det hundpensionat som jag använder mig av vid behov. Där trivs de så himla bra och är helt slut när de kommer hem! Och ägarinnan är fascinerad över deras härliga pälsar och att de knappt skäller någonting - bara när jag kommer och hämtar dem.

Anledningen till vistelsen var att jag körde upp Jesper till den folkhögskola i Härjedalen som han ska bo på under året. När jag kom hem i går kväll märktes det tydligt att katterna undrade var Jesper höll hus. I natt sov Siri vid mina fötter och Leo låg PÅ mig! Händer mycket sällan i vanliga fall.

Och det var så himla tyst och tomt utan hundarna ... Jag hämtade dem i morse och de rusade in i huset, men såg märkbart förvånade ut när det inte var någon Jesper där. De vänjer sig, men han lär bli glatt välkomnad när han kommer hem och hälsar på!