Leo och Lovis 7 år

I dag säger vi grattis till syskonparet Leo och Lovis som blir 7 år. Ska man gå efter de katter vi haft tidigare, bör de vara cirka halvvägs i livet nu.

 

Här var de inte stora!

Lovis är nog den minsta katt jag någonsin haft. Det är vansinnigt mycket päls, men inte särskilt mycket kropp. Hon är den mest verbala av de två (säger alltid "Hej, nu är jag här!" när hon kommer in) och hon är dessutom den som är mest intresserad av hundarna. Freja och hon brukar ha regelrätta brottningsmatcher, med livtag, nacksving och allt. Men matchen brukar avslutas med att de tvättar varandra - så sött att se! Lovis försöker också gärna gosa med Laban, vilket inte uppskattas lika mycket. Han ligger mest blickstilla och väntar på att det går över.

Leo väger förmodligen minst tre gånger så mycket som Lovis. Han är en riktigt stor maffig hane, men mig veterligt har han aldrig varit i ett riktigt slagsmål (till skillnad från vår gamla katt Musse som jämt gick omkring med krigsskador). Han är inte särskilt förtjust i mig, har nog kammat honom lite för mycket. Men han älskar Per och nu när det blir kallare ute kommer han att ligga hos Per så ofta han kan. På sommaren ser vi nämligen inte särskilt mycket av honom (Leo alltså).

Att vara i vägen

Att bo i ett hus med tre hundar innebär att man alltid behöver ha koll på var man sätter fötterna. Det kan vara en hund som ligger bakom skrivbordsstolen, eller också är det en hund som går synnerligen långsamt framför benen på en och verkligen hindrar en från att komma fram.

Särskilt Laban är fenomenalt duktig på att lägga sig på helt fel ställen. Och det jobbiga med honom är att han verkligen sjunker ihop på golvet med en nöjd suck "Åååh, vad skönt det är att få lägga sig ner just här!". När man efter några sekunder säger till honom att flytta på sig så att man kommer fram, händer det absolut ingenting. Och när man till slut petar lite försiktigt på honom med tån, FLYGER han upp med en otroligt kränkt min (ingen kan se lika kränkt ut som Laban!) och en uppsyn som klart och tydligt säger "Varför gjorde du så? Älskar du mig inte längre?".

Ibland händer det dock att det är Laban som inte kommer fram där han vill. Det skulle aldrig falla honom in att försöka gå förbi eller hoppa över Nisse. I stället sitter han bara och ser otroligt olycklig ut för att Nisse ligger i vägen. Att han kan gå runt och komma in i köket genom den andra dörren är tydligen inte ett alternativ.

 

Nisse ligger i vägen vid den ena köksdörren.

 

 

Och Nisse ligger i vägen vid den andra köksdörren. 

 

Och understundom händer det också att samtliga hundar bildar någon form av mänsklig agilitybana i hallen. Det svåra är inte att kliva över dem. Det svåra är att hindra dem från att flyga upp i just det ögonblick när man kliver över dem ...

 

Sedan kan det ju även inträffa att husets blondin fastnar mellan två stolar ... 

 

Var tog Laban vägen?

 

Ja, det är faktiskt Laban på bilden! I dag var det dags att få bukt med hans supertjocka och svårgenomkomliga päls efter fällningen. Och i dag tog vi äntligen till experthjälp - med ett fantastiskt resultat!

 

Efter urkamningen såg det ut så här på Tassotekets golv ...

 

Ett bad fick han också stå ut med. Den efterföljande föningen var sådär, tyckte Laban.

 

Efteråt var han så här fin, och han känns extremt liten ... 

Jämför med tufsige Laban på före-bilderna nedan:

 

  

Det blev ju bara halva hunden kvar! Och han luktar jättemärkligt tycker Freja, som nosar förbryllat på honom stup i kvarten.

Stort tack för ett jättejobb, Lotta och Elin! (Samtliga foton förutom de två sista är tagna av Tassoteket i Kalmar.)

En perfekt, men lite tjurig, hund!

Vi har konstaterat att Freja är en perfekt hund. Kanske inte lydnadsmässigt än, men formatmässigt! Mycket hund i en liten kropp är en bra benämning. Dessutom är hon väldigt lätt att hantera, träna och avläsa. Möjligtvis kan hon vara en aning tjurig på sådant som hon tycker inte hör hemma på hennes tomt (eller i hennes kvarter, hennes stad, hennes land osv...).

 

Hon har lite egenheter för sig. Bland annat så bär hon inte tuggben som normala hundar, utan hon tar dem i mungipan. Ser rätt kul ut faktiskt. 

 

En annan egenhet är på promenaderna. Det absolut bästa hon vet är att antingen springa upp och ner för branta backar, eller att försvinna nästan fullständigt i snåren bredvid vägen. Har ingen aning om vad hon pysslar med därinne.

 

Fast hon är söt när hon sover!!

 

Och jag fullkomligt älskar hennes två prickar över svansen!

Tillägg från veterinären

Lite mer om Nisse eftersom veterinären ringde i går eftermiddag om provsvaret. 

Det visade tack och lov ingen svamp, så nu förutsätter vi en bakterie i stället. Den typen av svamp som man misstänkte angriper hundar med nedsatt immunförsvar, vilket ju även gäller bakterier. Han ska nu äta antibiotika i en månad för att förhoppningsvis få bort nosproblemet helt.

Jag berättade för henne om hans svårigheter att lägga sig och om hans kissande i helgen. När det gällde det sistnämnda sade hon att Tradolan-tabletten eventuellt kan ha slagit ut epilepsimedicinen tillfälligt, och att han kan ha haft ett mindre anfall. I och för sig kan han få anfall ändå, det är tydligen mycket ovanligt att en hund som medicinerar mot epilepsi är helt anfallsfri, vilket vi tyckt att han varit. Någon diabetes har han inte och inte heller någon urinvägsinfektion.

Och när det gäller höfterna måste vi helt enkelt inse att han kommer att bli sämre och sämre. Vi ska inte låta bli att ge honom Tradolan om/när han får riktigt ont, men vi ska samtidigt vara uppmärksamma på eventuella epilepsianfall.

Hemsk helg

Förra veckan avslutades med att vi besökte djurkliniken, eftersom Nisse fått problem med sin nos igen. En modig djurskötare försökte rensa nosen, men fick avbryta eftersom hon var rädd om sina fingrar. Fullt förståeligt. Veterinären skrev i stället ut ännu mer antibiotika till honom, då det ju har hjälpt någorlunda de tidigare gångerna. Vi har fortfarande inte fått provsvaren, men hoppas nu att det kanske är en bakterie i stället för svamp, som vi kan slå ut med en dunderdos antibiotika i stället för ett operativt ingrepp. Efter bara 1,5 dygn med antibiotikan kunde han andas lättare igen, skönt!

På kvällen märkte vi att Nisse vankade runt mer än vanligt och hade otroligt svårt att lägga sig ner. När vi hade gått och lagt oss försökte han återigen lägga sig och var märkbart orolig när det inte gick. Det var hemskt att se! Till slut gav vi honom en Tradolan och när den började verka klarade han det äntligen. Och vi kände att om han inte kan lägga sig utan att bli neddrogad först, då är det inte mycket kvar att göra ... Kvällen därpå gick det dock lättare för honom att lägga sig, men då pep han i stället. Tack och lov verkar det nu ha blivit lite bättre, för stunden.

Och i lördags dök nästa symptom upp. Varje gång han kissade (och det gjorde han ofta) kom det enorma mängder - helt jämförbart med när han började med epilepsimedicinen. Däremot drack han inte mer än vanligt, så vi började framåt kvällen nästan bli oroliga för uttorkning. Men i går var det normalt igen. Har ingen aning om vad som hände, men vi hoppas att det inte händer igen. Kanske är det något som kommer att synas på provsvaren.

Han är så otroligt svår att läsa av när det gäller smärtan, vi har egentligen ingen aning om hur ont han har. Det gör fruktansvärt ont i hjärtat när man ser att han har problem, men nästa stund kan han verka både glad och pigg. Jag gissar dock att de dåliga dagarna kommer att bli fler än de bra dagarna så småningom. Och det där beslutet vi då måste ta kommer allt närmare ... Vi måste på något vis
bestämma oss för var gränsen går, och det känns vansinnigt svårt.