Laban 8 år!

I dag är det en speciell dag. I dag fyller Laban (och alla hans 12 syskon, även om alla tyvärr inte är i livet längre) hela 8 år!!

Jag har sagt förut att Laban håller en rätt låg profil här hemma. Men det finns vissa saker som utmärker honom lite extra.

Mat är ju alltid lite extra intressant för vårt "stora svarta hål". Det finns egentligen bara två saker som får Laban att vifta på svansen riktigt rejält (och då menar jag så mycket att han nästan lyfter!). Det är när Jesper kommer hit, eller när det ska serveras mat. Och direkt efter att han har ätit (dvs. efter ungefär fem sekunder) återfaller han alltid till valpbeteendet. Då ska han gå ut. NU! En bieffekt av att han äter fort, är möjligtvis att han är den enda hund i huset som rapar. Och han gör det inte särskilt diskret, om man säger så ...

Han är också rätt bra på att undvika sådant som han inte tycker om. Krav till exempel. Får han den minsta känsla av att vi tänker be honom göra något, lägger han benen på ryggen och flyr (dvs. lunkar iväg rätt långsamt). Han tycker heller inte om när det blir för stökigt, t.ex. om Freja och Nisse busar. Då går han och lägger sig i sovrummet.

Skäller gör han i princip aldrig, mer än när han vill komma in från trädgården. Då kommer det ett enda mörkt VOFF nerifrån tårna. Däremot sjunger han för full hals innan han ska ut på koppelpromenad, det är rent ut sagt ett jäkla liv! Och senaste veckorna har han haft korn på en eller flera löptikar, så då har han dessutom kompletterat ljudbilden med en himla massa pipande, för sånt är han ju väldigt bra på.

Han kan fortfarande vara lite rädd av sig, men det har blivit oändligt mycket bättre. Och han har stöd här i livet. När Per var ute på promenad med både Laban och Freja, blev Laban lite skrämd av några stojande barn. Då gick Freja helt sonika fram och lugnade honom genom att slicka i hans mungipor. Det hjälpte!

 

Det har alltid varit så skönt att ha hundar som inte knycker mat. Det var ju i och för sig den där incidenten med pepparbiffarna, där vi är stensäkra på att Nisse var den skyldige. Men Laban har bara tagit en frusen kycklingfilé en gång för en herrans massa år sedan. För någon månad sedan var det dock dags igen. Per hade brett sig två knäckemackor med plommonmarmelad, som han tänkte njuta av framför tv:n på kvällen. Helt plötsligt var en smörgås borta och det hördes ett omisskännligt knastrande från en svart hund på den svarta ryamattan ... Ganska otippat att han skulle tycka så mycket om det, även om min egentillverkade plommonmarmelad faktiskt är extremt god!

Grattis Laban, i eftermiddag ska vi öppna påsen med ostbågar till dig!

En jättestor hund!

Det verkar som om vi har fått ett praktexemplar av rasen dansksvensk gårdshund, inte minst storleksmässigt... 

Det har förekommit en del kommentarer om att hon är lite rund, men vi har själva mest märkt att hon fått otroligt mycket muskler - och man känner revbenen som man ska. Dock ser ju dsg:ar lite oproportionerliga ut med sina små huvuden. Till slut blev vi ändå så osäkra att vi dels kollade med uppfödaren, dels lät vi djurkliniken klämma och titta på henne. Och hon är faktiskt inte tjock (till husses stora glädje, han har tagit kommentarerna som en personlig förolämpning)!

Men det är inte konstigt att vi har undrat. Vi har inte hittat någon rasstandard för vikt, däremot för höjd (ca 32-35 cm för tikar). Däremot har vi sett på nätet att somliga tikar väger ca 7-8 kg. Freja väger 10,2 kg... Och äntligen tog vi oss i kragen och mätte hennes mankhöjd. Det visade sig att vår mammuthund är 40 cm hög (jag var tvungen att mäta om flera gånger)! 

Det måste bero på allt kogödsel hon satte i sig som valp!

Inte riktigt som förr

Nisse har ändrat beteende i ganska hög grad. Han rör sig givetvis försiktigare, men det är också andra saker som det är stor skillnad på.

Bland annat har han blivit enormt mycket mer kontaktsökande, han som ändå alltid har varit betydligt keligare än ex.vis Laban. Numera ska han vara så nära han bara kan. Och till skillnad från förr hoppar han självmant upp i soffa eller säng (innan har han alltid väntat på tillåtelse) för att ligga bredvid någon av oss. När han tidigare varit uppe i sängen har han gosat runt en stund, sedan har han hoppat ner. Nu händer det rätt ofta att han faktiskt ligger kvar och somnar.

 

Jag låg och vilade med en mycket trött Nisse, som hade mitt knä som huvudkudde.

 

Vi märker också att de sämre dagarna blir fler och fler. Det har varit tvunget att ge honom Tradolan ett par gånger för att han haft ont och härom dagen "fastnade" vänster bakben (där det även finns artros i hasleden) en stund när han låg ner på sidan.

Jag får lite ångest av det här. Ena stunden kan jag känna att han har för ont och för jobbigt för att det ska vara okej. Och dagen efter är han pigg, glad, studsig och nästan som förr ...