söndag 22 april 2012

På promenad i Västervik

Nackdelen med att numera vara ensam med två hundar är att utställningar inte längre känns särskilt lockande. Därför var det så roligt att få höra att Labans "mormor" Suzanne skulle komma till Västervik och att det då skulle bli en eurasierpromenad. Visserligen en bra bit från Nybro där jag bor, men helt klart värt resan!

Jag tog med mig pipgrisen och adhd-hunden och for dit i förmiddags. Och vi var inte ensamma, jag gissar att det var ett 20-tal eurasier i alla färger och storlekar där! Plus en massa trevliga ägare såklart (för det vet ju alla, eurasierägare ÄR trevliga!).

Tack och lov fick jag hjälp med att hålla Nisse när vi gick på promenad och det var skönt. Särskilt med tanke på att Laban passade på tillfället att bli kääääär och därefter inte kunde hålla klaffen i fem sekunder. Han pep, skällde (eurasier skäller inte, eller hur?), gnällde och gnydde och drev mig nästan till vansinne. Särskilt med tanke på att han gör likadant hemma just nu och väckte mig vid halv sex i morse med samma typ av ljud. Löptikar, suck ....

Förutom detta störningsmoment var det jättekul och jättetrevligt! Och lika fascinerande som vanligt att träffa Foxfire Jackpot (Vegas) som Nisse verkligen har fått sitt vackra ansikte från! Han är pappa upp i dagen, förutom att farsan är ett par storlekar större ...

På vägen hem hälsade vi på Fanny i Oskarshamn och där fick hundarna gå in i ett litet rum som helt plötsligt började röra på sig. Först då kom jag på att de aldrig åkt hiss förut! Det var mycket märkligt tyckte de ... Lika märkligt tyckte nog Fanny och Tobias katter att det var - de var förvisade till balkongen och satt där och betraktade huliganerna som tog över lägenheten. Eller "tog över" var kanske lite mycket sagt, de kollapsade på golvet efter att ha druckit en massa vatten.

Nu är vi hemma och alla är trötta! Här kommer lite bilder:

 Finns det något sötare än en eurasiervalp?
 
 Nisses pappa i mitten.
 Laban försöker se oemotståndlig ut.
 Nisse tog det faktiskt lite lugnare med tjejerna. Otippat!




tisdag 17 april 2012

Nisse är en gentleman!

Jag tröttnade på att jaga möss inomhus och spärrade till slut kattluckan så att den bara går att öppna utåt. Lovis har ju inget problem med att komma in i alla fall, eftersom hon helt sonika drar luckan åt sig med hjälp av tassen - men hon klarar det tack och lov inte med en mus i munnen. Siri och Leo har dock haft större problem, de sitter där utanför och krafsar och undrar varför luckan inte öppnas ...

När Jesper var här en kväll stod vi precis vid kattluckan och pratade. Siri stod utanför och krafsade desperat då Nisse gick fram till luckan och puttade upp den med tassen så att Siri skulle komma in! Snacka om att vi tappade hakorna! Dessutom gjorde han exakt samma sak en halvtimme senare, då hon skulle in igen (tror att hon börjar bli lite dement!).

Det roligaste hände dock när Leo stod och krafsade utanför luckan med Nisse på andra sidan. Han rörde inte en fena och när vi frågade om han inte skulle hjälpa även Leo att komma in, tittade han på oss med stora frågetecken i ögonen: "Varför i hela friden skulle jag göra det? Han är ju kille!". Gentlemannen himself!

För övrigt verkar det som om även Siri har knäckt koden med att öppna luckan utifrån, så nu är det bara Leo det är synd om ...

tisdag 3 april 2012

Labans självhäftande svans

Inte nog med att halva trädgården fastnar i Labans magnetiska kardborresvans (se förrförra inlägget). När jag var ut och gick med hundarna i dag var jag med om något helt nytt.

I vanliga fall är det tillräckligt krångligt att hålla ordning på två koppel som lätt virar sig runt mina ben, samtidigt som jag försöker hindra hundarna från att råka kissa på varandra.

I dag lyckades på något vis Laban sno in svansen i Nisses koppel så att den fastnade! Visserligen bara längst ut på svanstippen, men den luddiga pälsen satt fast som berget! Trodde knappt att jag skulle få loss den och funderade under tiden på hur i hela friden jag skulle ta mig hem i så fall, men till slut lyckades jag!

söndag 1 april 2012

Mer om Labans ögon

I torsdags var jag hos ögonspecialisten med Laban. Ska försöka skriva ner allt som hon berättade och kom fram till ...

Att han har corneadystrofi bekräftade hon. Det finns samband med samojeder och även med keeshond - men ingen forskning som bevisar att det är genetiskt. Ögonlysningen visade ingen PRA (skönt!), däremot såg hon att han har ojämna hornhinnor i båda ögonen och detta har ingen koppling till dystrofin. Vad detta beror på visste hon inte, men hon gissade att det kan ha funnits redan från födseln. Det är inte heller säkert att det blir värre, men hon rekommenderade en ny undersökning om ett par år för säkerhets skull.

Dessutom togs blodprov på honom för att testa sköldkörtelvärden (cushings och diabetes kunde hon utesluta direkt). Båda värdena (T4 och fritt) visade sig ligga mycket lågt, dock inom gränsvärdena. T4 var 21 med gränsvärdet 18 och fritt var 0,8 med gränsvärdet 0,6. Det finns ingen anledning till åtgärd, dock ska jag hålla ögonen öppna efter tecken på ytterligare underproduktion. Förutom de klassiska symptomen med viktuppgång (och han hade faktiskt gått ner till 33,6 kg), slöhet (inte lätt när man har en lugn hund) och frusenhet (skojar du?), så kan man även se att pälsen mister sin glans och att hunden får upprepade infektioner.

Hon rekommenderade också att jag strör lite havrekli på hans mat för att sänka GI-värdet, något som eventuellt kan ha påverkan på de kolesterolkristaller som bildas i ögonen vid corneadystrofi. Känns ju som en enkel och tämligen ofarlig åtgärd.

Hurdan är hans syn då och hur kommer den att bli? Förmodligen märker han inget av corneadystrofin, såvida den inte breder ut sig väldigt mycket. Hornhinneförändringen kan dock innebära att han ser suddigare (hon beskrev det som om man fått en smetig fläck på glasögonen). Och jag kan ju inte låta bli att undra om det finns något samband med att han såpass lätt blir skrämd ... Allt måste ju kännas otäckare om man inte ser tydligt. Även om hundar tydligen aldrig ser lika skarpt som vi människor gör - något som jag inte visste.