Soffpotatis, rutinhund och älskade Nisse

Laban har verkligen förvandlats till en riktig soffpotatis på ålderns höst! Så fort han får chansen hoppar han upp i soffan och lägger sig. Det har till och med inträffat att han ligger i soffan samtidigt som vi sitter där - även om det inte händer så ofta. Antar att han tar igen de 7 år det tog innan han kom på att soffan faktiskt gick att vara i, saker och ting händer inte så snabbt med Laban ju.

 

Han älskar också fortfarande ryamattan som vi har i vardagsrummet. Han rusar fram till den - ofta när han precis har ätit - och KASTAR sig ner på den (tur man bor i stenhus!) samtidigt som han högljutt grymtande rullar runt flera varv. Panik uppstod dock när jag skulle ta bort mattan, pga. att vi väntade på hantverkare i huset. Jag började rulla ihop den, Laban fick syn på vad jag gjorde och han fattade ett snabbt beslut. 40 kg Laban gick helt enkelt fram och satte sig på mattan och vägrade röra sig ur fläcken!

 

Laban har full koll på husses saffransbullar.

 

Freja ser gärna på tv, men nästan enbart på hundprogram.

Freja är verkligen en rutinhund. Det räcker att man har gjort något vid samma tidpunkt två gånger, så har det blivit en vana för henne. Husse har gått ut med henne sent på kvällarna ett par gånger, så numera går hon fram och sätter sig framför honom kvart i tio varje kväll. Hon har också raskt vant sig vid att borsta tänderna. Numera behöver jag inte ens ropa på henne, så fort jag är i badrummet på kvällen kommer hon in och sätter sig och väntar!

 

Freja och Leo har svårt att vara ifrån varandra. Det är ett himla gosande!

 

Det enda som är lite irriterande med henne numera är hennes skällande, framför allt utomhus. Men vi har börjat ha löplina på henne i trädgården, vilket funkar utmärkt. Jag tänker att ju fler gånger hon är ute där utan att skälla, desto mer blir väl även det en vana.

Jag har tidigare berättat att Nisse är den lyhördaste hunden när det gäller hur flocken i huset mår. Men Freja kommer definitivt på andra plats. Nisse behöver numera gå ut och kissa på nätterna då och då. Men han är en hund som inte säger till särskilt tydligt (han ställer sig bara bredvid sängen), så där har Freja tagit ansvar. Det är hon som väcker oss i stället!

 

Lycka är att sova i famnen på husse!

 

Nisse ser också gärna på tv, men i hans (och mattes) fall är det Premier League-fotboll som gäller!

Vi bestämde i december att Nisse skulle få vara med över jul och nyår, sedan får vi nog ta det där hemska och slutgiltiga beslutet. Han mår helt enkelt inte bra. Han har väldigt ont, väldigt ofta och han har fått ett par epilepsianfall dessutom. Det märks så tydligt på honom att det går mot slutet, han ska hela tiden vara nära, nära och han är mycket orolig när Per och jag befinner oss på olika ställen i huset.

Men jag trodde verkligen att jag skulle kunna hantera det här bättre än vad jag gör, att jag helt enkelt skulle vara lite coolare och mer rationell - men det är jag inte. Inte alls. Det gör så vansinnigt ont i hjärtat och även om jag vet att vi tar rätt beslut, vet jag inte riktigt hur jag ska överleva den dagen. Han har en sådan fruktansvärt stor plats i hela mig...

Laban 8 år!

I dag är det en speciell dag. I dag fyller Laban (och alla hans 12 syskon, även om alla tyvärr inte är i livet längre) hela 8 år!!

Jag har sagt förut att Laban håller en rätt låg profil här hemma. Men det finns vissa saker som utmärker honom lite extra.

Mat är ju alltid lite extra intressant för vårt "stora svarta hål". Det finns egentligen bara två saker som får Laban att vifta på svansen riktigt rejält (och då menar jag så mycket att han nästan lyfter!). Det är när Jesper kommer hit, eller när det ska serveras mat. Och direkt efter att han har ätit (dvs. efter ungefär fem sekunder) återfaller han alltid till valpbeteendet. Då ska han gå ut. NU! En bieffekt av att han äter fort, är möjligtvis att han är den enda hund i huset som rapar. Och han gör det inte särskilt diskret, om man säger så ...

Han är också rätt bra på att undvika sådant som han inte tycker om. Krav till exempel. Får han den minsta känsla av att vi tänker be honom göra något, lägger han benen på ryggen och flyr (dvs. lunkar iväg rätt långsamt). Han tycker heller inte om när det blir för stökigt, t.ex. om Freja och Nisse busar. Då går han och lägger sig i sovrummet.

Skäller gör han i princip aldrig, mer än när han vill komma in från trädgården. Då kommer det ett enda mörkt VOFF nerifrån tårna. Däremot sjunger han för full hals innan han ska ut på koppelpromenad, det är rent ut sagt ett jäkla liv! Och senaste veckorna har han haft korn på en eller flera löptikar, så då har han dessutom kompletterat ljudbilden med en himla massa pipande, för sånt är han ju väldigt bra på.

Han kan fortfarande vara lite rädd av sig, men det har blivit oändligt mycket bättre. Och han har stöd här i livet. När Per var ute på promenad med både Laban och Freja, blev Laban lite skrämd av några stojande barn. Då gick Freja helt sonika fram och lugnade honom genom att slicka i hans mungipor. Det hjälpte!

 

Det har alltid varit så skönt att ha hundar som inte knycker mat. Det var ju i och för sig den där incidenten med pepparbiffarna, där vi är stensäkra på att Nisse var den skyldige. Men Laban har bara tagit en frusen kycklingfilé en gång för en herrans massa år sedan. För någon månad sedan var det dock dags igen. Per hade brett sig två knäckemackor med plommonmarmelad, som han tänkte njuta av framför tv:n på kvällen. Helt plötsligt var en smörgås borta och det hördes ett omisskännligt knastrande från en svart hund på den svarta ryamattan ... Ganska otippat att han skulle tycka så mycket om det, även om min egentillverkade plommonmarmelad faktiskt är extremt god!

Grattis Laban, i eftermiddag ska vi öppna påsen med ostbågar till dig!

En jättestor hund!

Det verkar som om vi har fått ett praktexemplar av rasen dansksvensk gårdshund, inte minst storleksmässigt... 

Det har förekommit en del kommentarer om att hon är lite rund, men vi har själva mest märkt att hon fått otroligt mycket muskler - och man känner revbenen som man ska. Dock ser ju dsg:ar lite oproportionerliga ut med sina små huvuden. Till slut blev vi ändå så osäkra att vi dels kollade med uppfödaren, dels lät vi djurkliniken klämma och titta på henne. Och hon är faktiskt inte tjock (till husses stora glädje, han har tagit kommentarerna som en personlig förolämpning)!

Men det är inte konstigt att vi har undrat. Vi har inte hittat någon rasstandard för vikt, däremot för höjd (ca 32-35 cm för tikar). Däremot har vi sett på nätet att somliga tikar väger ca 7-8 kg. Freja väger 10,2 kg... Och äntligen tog vi oss i kragen och mätte hennes mankhöjd. Det visade sig att vår mammuthund är 40 cm hög (jag var tvungen att mäta om flera gånger)! 

Det måste bero på allt kogödsel hon satte i sig som valp!

Inte riktigt som förr

Nisse har ändrat beteende i ganska hög grad. Han rör sig givetvis försiktigare, men det är också andra saker som det är stor skillnad på.

Bland annat har han blivit enormt mycket mer kontaktsökande, han som ändå alltid har varit betydligt keligare än ex.vis Laban. Numera ska han vara så nära han bara kan. Och till skillnad från förr hoppar han självmant upp i soffa eller säng (innan har han alltid väntat på tillåtelse) för att ligga bredvid någon av oss. När han tidigare varit uppe i sängen har han gosat runt en stund, sedan har han hoppat ner. Nu händer det rätt ofta att han faktiskt ligger kvar och somnar.

 

Jag låg och vilade med en mycket trött Nisse, som hade mitt knä som huvudkudde.

 

Vi märker också att de sämre dagarna blir fler och fler. Det har varit tvunget att ge honom Tradolan ett par gånger för att han haft ont och härom dagen "fastnade" vänster bakben (där det även finns artros i hasleden) en stund när han låg ner på sidan.

Jag får lite ångest av det här. Ena stunden kan jag känna att han har för ont och för jobbigt för att det ska vara okej. Och dagen efter är han pigg, glad, studsig och nästan som förr ...

Leo och Lovis 7 år

I dag säger vi grattis till syskonparet Leo och Lovis som blir 7 år. Ska man gå efter de katter vi haft tidigare, bör de vara cirka halvvägs i livet nu.

 

Här var de inte stora!

Lovis är nog den minsta katt jag någonsin haft. Det är vansinnigt mycket päls, men inte särskilt mycket kropp. Hon är den mest verbala av de två (säger alltid "Hej, nu är jag här!" när hon kommer in) och hon är dessutom den som är mest intresserad av hundarna. Freja och hon brukar ha regelrätta brottningsmatcher, med livtag, nacksving och allt. Men matchen brukar avslutas med att de tvättar varandra - så sött att se! Lovis försöker också gärna gosa med Laban, vilket inte uppskattas lika mycket. Han ligger mest blickstilla och väntar på att det går över.

Leo väger förmodligen minst tre gånger så mycket som Lovis. Han är en riktigt stor maffig hane, men mig veterligt har han aldrig varit i ett riktigt slagsmål (till skillnad från vår gamla katt Musse som jämt gick omkring med krigsskador). Han är inte särskilt förtjust i mig, har nog kammat honom lite för mycket. Men han älskar Per och nu när det blir kallare ute kommer han att ligga hos Per så ofta han kan. På sommaren ser vi nämligen inte särskilt mycket av honom (Leo alltså).

Att vara i vägen

Att bo i ett hus med tre hundar innebär att man alltid behöver ha koll på var man sätter fötterna. Det kan vara en hund som ligger bakom skrivbordsstolen, eller också är det en hund som går synnerligen långsamt framför benen på en och verkligen hindrar en från att komma fram.

Särskilt Laban är fenomenalt duktig på att lägga sig på helt fel ställen. Och det jobbiga med honom är att han verkligen sjunker ihop på golvet med en nöjd suck "Åååh, vad skönt det är att få lägga sig ner just här!". När man efter några sekunder säger till honom att flytta på sig så att man kommer fram, händer det absolut ingenting. Och när man till slut petar lite försiktigt på honom med tån, FLYGER han upp med en otroligt kränkt min (ingen kan se lika kränkt ut som Laban!) och en uppsyn som klart och tydligt säger "Varför gjorde du så? Älskar du mig inte längre?".

Ibland händer det dock att det är Laban som inte kommer fram där han vill. Det skulle aldrig falla honom in att försöka gå förbi eller hoppa över Nisse. I stället sitter han bara och ser otroligt olycklig ut för att Nisse ligger i vägen. Att han kan gå runt och komma in i köket genom den andra dörren är tydligen inte ett alternativ.

 

Nisse ligger i vägen vid den ena köksdörren.

 

 

Och Nisse ligger i vägen vid den andra köksdörren. 

 

Och understundom händer det också att samtliga hundar bildar någon form av mänsklig agilitybana i hallen. Det svåra är inte att kliva över dem. Det svåra är att hindra dem från att flyga upp i just det ögonblick när man kliver över dem ...

 

Sedan kan det ju även inträffa att husets blondin fastnar mellan två stolar ... 

 

Var tog Laban vägen?

 

Ja, det är faktiskt Laban på bilden! I dag var det dags att få bukt med hans supertjocka och svårgenomkomliga päls efter fällningen. Och i dag tog vi äntligen till experthjälp - med ett fantastiskt resultat!

 

Efter urkamningen såg det ut så här på Tassotekets golv ...

 

Ett bad fick han också stå ut med. Den efterföljande föningen var sådär, tyckte Laban.

 

Efteråt var han så här fin, och han känns extremt liten ... 

Jämför med tufsige Laban på före-bilderna nedan:

 

  

Det blev ju bara halva hunden kvar! Och han luktar jättemärkligt tycker Freja, som nosar förbryllat på honom stup i kvarten.

Stort tack för ett jättejobb, Lotta och Elin! (Samtliga foton förutom de två sista är tagna av Tassoteket i Kalmar.)

En perfekt, men lite tjurig, hund!

Vi har konstaterat att Freja är en perfekt hund. Kanske inte lydnadsmässigt än, men formatmässigt! Mycket hund i en liten kropp är en bra benämning. Dessutom är hon väldigt lätt att hantera, träna och avläsa. Möjligtvis kan hon vara en aning tjurig på sådant som hon tycker inte hör hemma på hennes tomt (eller i hennes kvarter, hennes stad, hennes land osv...).

 

Hon har lite egenheter för sig. Bland annat så bär hon inte tuggben som normala hundar, utan hon tar dem i mungipan. Ser rätt kul ut faktiskt. 

 

En annan egenhet är på promenaderna. Det absolut bästa hon vet är att antingen springa upp och ner för branta backar, eller att försvinna nästan fullständigt i snåren bredvid vägen. Har ingen aning om vad hon pysslar med därinne.

 

Fast hon är söt när hon sover!!

 

Och jag fullkomligt älskar hennes två prickar över svansen!

Tillägg från veterinären

Lite mer om Nisse eftersom veterinären ringde i går eftermiddag om provsvaret. 

Det visade tack och lov ingen svamp, så nu förutsätter vi en bakterie i stället. Den typen av svamp som man misstänkte angriper hundar med nedsatt immunförsvar, vilket ju även gäller bakterier. Han ska nu äta antibiotika i en månad för att förhoppningsvis få bort nosproblemet helt.

Jag berättade för henne om hans svårigheter att lägga sig och om hans kissande i helgen. När det gällde det sistnämnda sade hon att Tradolan-tabletten eventuellt kan ha slagit ut epilepsimedicinen tillfälligt, och att han kan ha haft ett mindre anfall. I och för sig kan han få anfall ändå, det är tydligen mycket ovanligt att en hund som medicinerar mot epilepsi är helt anfallsfri, vilket vi tyckt att han varit. Någon diabetes har han inte och inte heller någon urinvägsinfektion.

Och när det gäller höfterna måste vi helt enkelt inse att han kommer att bli sämre och sämre. Vi ska inte låta bli att ge honom Tradolan om/när han får riktigt ont, men vi ska samtidigt vara uppmärksamma på eventuella epilepsianfall.

Hemsk helg

Förra veckan avslutades med att vi besökte djurkliniken, eftersom Nisse fått problem med sin nos igen. En modig djurskötare försökte rensa nosen, men fick avbryta eftersom hon var rädd om sina fingrar. Fullt förståeligt. Veterinären skrev i stället ut ännu mer antibiotika till honom, då det ju har hjälpt någorlunda de tidigare gångerna. Vi har fortfarande inte fått provsvaren, men hoppas nu att det kanske är en bakterie i stället för svamp, som vi kan slå ut med en dunderdos antibiotika i stället för ett operativt ingrepp. Efter bara 1,5 dygn med antibiotikan kunde han andas lättare igen, skönt!

På kvällen märkte vi att Nisse vankade runt mer än vanligt och hade otroligt svårt att lägga sig ner. När vi hade gått och lagt oss försökte han återigen lägga sig och var märkbart orolig när det inte gick. Det var hemskt att se! Till slut gav vi honom en Tradolan och när den började verka klarade han det äntligen. Och vi kände att om han inte kan lägga sig utan att bli neddrogad först, då är det inte mycket kvar att göra ... Kvällen därpå gick det dock lättare för honom att lägga sig, men då pep han i stället. Tack och lov verkar det nu ha blivit lite bättre, för stunden.

Och i lördags dök nästa symptom upp. Varje gång han kissade (och det gjorde han ofta) kom det enorma mängder - helt jämförbart med när han började med epilepsimedicinen. Däremot drack han inte mer än vanligt, så vi började framåt kvällen nästan bli oroliga för uttorkning. Men i går var det normalt igen. Har ingen aning om vad som hände, men vi hoppas att det inte händer igen. Kanske är det något som kommer att synas på provsvaren.

Han är så otroligt svår att läsa av när det gäller smärtan, vi har egentligen ingen aning om hur ont han har. Det gör fruktansvärt ont i hjärtat när man ser att han har problem, men nästa stund kan han verka både glad och pigg. Jag gissar dock att de dåliga dagarna kommer att bli fler än de bra dagarna så småningom. Och det där beslutet vi då måste ta kommer allt närmare ... Vi måste på något vis
bestämma oss för var gränsen går, och det känns vansinnigt svårt.

Känd från tv?

I morse var det dags för ett av de veterinärbesök jag fasat mest för. Jag gosade lite extra med Nisse i går kväll, eftersom jag inte var säker på att jag skulle få göra det fler gånger... 

Ansvarig för undersökningen var den ortopedkirurg som haft hand om Nisse tidigare och vi träffade honom innan vi lämnade Nisse. Nosen skulle undersökas både med röntgen och genom att titta i den från alla möjliga håll. När man har en hund som har haft cancer, är man självklart extra orolig att det dyker upp igen. Om han skulle hitta någon nostumör skulle han ringa omedelbart och vi hade då bestämt att låta Nisse somna in under narkosen.

Vid lunch ringde han äntligen. Det fanns inga tecken på någon tumör, inte heller på något främmande föremål. Däremot hade han hittat några "vita pålagringar" på slemhinnan, något som eventuellt skulle kunna vara svamp. Det är skickat för analys och vi får svar om 10-14 dagar. Om det är så, kan man genomföra en rätt komplicerad behandling där man borrar ett hål i nosväggen och behandlar den vägen - något som tydligen är både effektivare och något bättre för hunden än att bara spola rent. 

Nisse är i alla fall hemma igen och vi får ha honom kvar ett tag till! Känns så skönt... 

Och en helt annan sak. När vi var där var även ett tv-team på djursjukhuset och filmade för Veterinärerna. Vi blev inte intervjuade, men kan mycket väl synas i bakgrunden. Och under en av deras intervjuer med en kattägare kan man eventuellt höra en hund som låter i bakgrunden. Det är Nisse som sjunger - skyhög efter det metadon han fått!

Fredagshälta...

Laban är inte som andra hundar - han är halt på fredagar!

Märkligt nog har han varit superhalt på vänster framben ett flertal fredagar den senaste månaden, men helt bra dagen efter. Men nu tog han fel på dag och blev halt en söndag i stället, dessutom släppte det inte lika fort som förut.

Veterinären i dag igen alltså (behöver snart bara säga "Hej, det är jag" när jag ringer dit...). Hon klämde och kände lika lite som vi har gjort. Det verkar inte vara i skelettet, däremot kan det vara någon muskel som han sträckt. Inget alarmerande alltså.

Rimadyl i 10 dagar, sedan återbesök och även en seniorkoll. Det är svårt att fatta att även han börjar bli gammal! Och så behöver han gå ner ett par sommarkilon...

Pys i nosen är inte så bra

I dag var vi hos veterinären med Nisse igen. Egentligen för att ta nya leverprover, men det handlade mest om hans nosproblem.

Antibiotikakuren, som avslutades förra veckan, verkade hjälpa rätt bra. Han tappade några blodskorpor i nosen och fick lättare att andas, samtidigt som nysningarna i stort sett försvann. Två dagar efter sista tabletten började han dock nysa igen och det har börjat se lite trängre ut i nosen. Det kan fortfarande röra sig om något skräp han fått in, det kan vara svamp (vilket veterinären inte trodde), det kan vara någon rotrest som bråkar efter tandutdragningen (vilket hon egentligen inte heller trodde) och det kan röra sig om en nostumör (vilket isf förklarar blödningen) ...

Vi bestämde att han ska till Läckeby djursjukhus igen nästa vecka, där de söver honom och tittar hur det ser ut inne i nosen på honom. Innan dess ska han äta antibiotika på nytt, om inte annat för att dämpa ett eventuellt blodflöde. Om det sitter något frö eller grässtrå där blir det bortspolat och sedan kommer nosen att må bra igen. Skulle det visa sig att där finns en tumör kommer han troligen att få somna in under narkosen. Fast jag tror att det är ett frö e.dyl.

Hur mår han i övrigt då? Det är vansinnigt svårt att bedöma hur ont han har i höfterna, men han är märkbart påverkad i rörligheten och undviker numera vissa saker (stå på bakbenen och titta ut genom  fönster, gå i trappan osv.). Han är också tröttare och mer tillbakadragen. Det har förekommit att han har haft så ont att han har pipit, men det händer extremt sällan. Vi har dock fått extra dundermedicin att ge honom i så fall. Han har troligen inte så lång tid kvar här på jorden, så då struntar vi i eventuella biverkningar. Han ska absolut inte ha ont om vi kan förhindra det!

Vad som märks tydligast är faktiskt hur de andra djuren behandlar honom. Laban tar för sig mer och mer. Han har inte tagit över alfarollen än - men han har definitivt klättrat uppåt en bit. Freja behandlar Nisse mer försiktigt och avvaktande än förut. Båda två märker uppenbart att Nisse inte mår bra och jag tror att deras agerande är den tydligaste barometern på hans hälsotillstånd.

Pys och fräs

I fredags började Nisse plötsligt nysa som en galning och det fortsatte hela helgen. Det rann inte ur näsan, han bara nös och nös...

I morse hade det dock bildats någon slags skorpa i näsborren, samtidigt som han hade lite svårare att andas. Och han hade slickat upp ett sår på läppen dessutom.

Dags för nytt veterinärbesök alltså... Veterinären konstaterade att det förmodligen sitter något frö eller grässtrå i näsan, som blivit irriterad och inflammerad. Antibiotika ordinerades, men om det inte är betydligt bättre till helgen får de söva ner honom och ta en ordentlig titt. Vilket vi såklart vill undvika.

Det är aldrig för sent!

Ibland blir det inte som man har tänkt sig, men det kan bli bra ändå. Strax efter att vi hämtat Freja förra våren blev husse väldigt sjuk. Han var dålig fram till början av december då han genomgick en komplicerad operation, med efterföljande rehabilitering. Detta medförde att den grundläggande valpträningen av Freja kom lite i andra hand, det fanns just då viktigare saker att fokusera på. 

Men det är faktiskt aldrig för sent att träna en hund! De senaste månaderna har framför allt husse lagt ett jättejobb på att träna Freja, vilket bl.a resulterat i att hon numera kan gå lös vid hans eller min sida på våra promenader - något som kändes väldigt avlägset tidigare! Hon är faktiskt duktig med det mesta och hon är grymt snabblärd. 

Vi har även jobbat hårt med skällandet i trädgården - skäller hon åker hon in helt enkelt. Därför händer det understundom att hon skäller, kastar en blick på mitt förgrymmade anlete när jag står med armarna i kors på altanen och sedan springer hon in självmant! 

Det vi har kvar att jobba med är bl.a att hon ska ta det lugnt när det kommer folk. Det är en utmaning i och med att även Nisse och Laban blir uppspelta. Dock har vi kommit såpass långt att allihop lugnar sig betydligt så snart de har fått hälsa - därefter lägrar sig lugnet igen.

Nisse är en Speciell Hund!

Nisse är ju faktiskt inte bara sina sjukdomar. Han är den där hunden som alltid kommer att ha en särskild plats i mitt hjärta - han är en Speciell Hund helt enkelt!

Ingen av mina hundar har någonsin drivit mig till vansinne så mycket som Nisse har gjort. Det var åtskilliga tillfällen de första åren då jag hade god lust att binda honom vid ett träd och fortsätta hem själv. Ett tag kändes det som om allting handlade om att han skulle gå hyfsat i koppel och att han skulle äta mat ... I takt med begynnande ålder har dock promenaderna definitivt blivit mer än godkänt hanterliga (den kemiska kastreringen var lyckad även i det avseendet). Han äter fortfarande uselt, men han ligger okej i vikt ändå, vilket ju är viktigast.

 

Här var Freja inte stor, men de leker lika bra i dag.

Även om mycket kan sägas om nivån på Nisses intelligens, är det hans goda hjärta som märks mest. Det var han som redan från början tog hand om Freja, uppfostrade henne och lekte med henne. Fortfarande händer det att han går och hämtar leksaker till henne. Och även om han är husses hund numera, är det mig han är mest lyhörd inför. Det händer att jag ibland är riktigt ledsen ... Det märker han direkt och kommer och gosar in sig, samt står tätt intill så länge det behövs. När den värsta ledsenheten har gått över, har han järnkoll på mig i flera timmar efteråt. (Vilket även husse har, men det är ju en annan sak.)

 

 - Hallå? Dags för medicin!!

Förutom att han älskar korv, har han även en stark förkärlek för lax, oavsett form. Och han är mig veterligt den enda hunden som kommer och ber om att få medicin - punktligt varje kväll kvart i åtta! Kan ju bero på att den brukar vara inlindad i kokt skinka...

Han hatar brevbäraren starkt och innerligt. När brevbilen kommer skäller han som en tok, riktigt ilsket. Undrar om det kommer bli någon skillnad när bilarna blir blå? Han är också helförbannad på rullskidåkarna som åker förbi vårt hus rätt ofta. Men det tror jag beror på att han försvarar Laban, som ju blev skrämd av en sådan för flera år sedan.

Nisse är väldigt mån om att hålla koll på flocken. När han har varit ute i trädgården och kommer in, springer han genast iväg för att se att både husse och matte är på plats. Och när jag ligger och sover lite längre än husse på morgnarna (inte så svårt, han är uppe med tuppen), är han mycket uppmärksam på när jag vaknar och kopplar inte riktigt av förrän jag också gått upp.

 

Oftast ser det faktiskt ut så här, men ibland blixtrar han till!

Eurasierrycken har blivit betydligt färre, men det händer ett par gånger i veckan att han får lite extra energi framåt kvällningen och då rusar runt i trädgården med Freja som en skällande svans efter sig. De ser ut att ha vansinnigt roligt båda två, men jag har hjärtat i halsgropen när jag ser på. Förhoppningsvis håller korsbanden - för han är verkligen värd att ha kul!

Och om det inte har framkommit innan: Nisse är en underbar, underbar hund!

Glöm inte Laban!

 

Vi har ju faktiskt tre hundar, men ibland (åtminstone i bloggen) hamnar Laban i skymundan. Inte nog med att han är svår att fota (vilket bilderna i inlägget är exempel på) - han håller också en väldigt låg profil i jämförelse med "sjuklingen" och "yrvädret".

De enda gångerna det blir riktig fart på honom är när han jagar flugor eller när man tar fram osthyveln! Och enda gångerna han hörs är när han piper. Som i dag när han gick ner i källaren - där det är mycket svalare - medan vi var kvar på övervåningen. Det tog inte fem minuter innan han började gnälla "Jag är ensam, det är jätteläskigt, hjälp!!". Knäppishund.

Han har aldrig bråttom till något, coola Laban. När man ropar till hundarna "Vill ni gå ut?" och öppnar dörren till trädgården, kommer Freja och Nisse rusande i full karriär. Sedan tar det en stund innan Laban kommer lunkande, i sakta mak...

Dock märks det faktiskt skillnad på honom sedan Nisse blev sjuk. Laban tar lite mer plats, är lite mer frimodig och busar även mer med Freja. Framför allt är han tillsammans med oss mer, även när vi har gäster - förr gick han alltid undan och lade sig. 

Som någon insiktsfull människa sade en gång: Nisse blir man förtjust i direkt, men Laban vinner hjärtan i längden!

Freja har badat!

Eller nåja ... badat kanske är att ta i - men hon doppade i alla fall en del av kroppen på midsommarafton! (Husse badade hela han, i 16-gradigt vatten.) Med tanke på de andra två herrarnas vattenovilja, är det rätt skönt att ha en "normal" hund. Inom parentes kan nämnas att veterinären föreslog bassängträning för Nisse. Hon insåg vid mitt råa asgarv att det kanske inte var någon bra idé för en hund som går omvägar runt vattenpölar!

Förutom att lilla fröken har badat har hon även fortsatt vara förbannad på sådant som hon inte tycker ska finnas på hennes tomt. Fåglar till exempel ... Och en dag blev hon tvärilsk inomhus. Det tog ett tag innan jag förstod att det berodde på en humla som surrade omkring utanför fönstret. Snacka om vakthund!

På promenaderna finns det dock ett knep för att hindra henne från att uppmärksamma folk och fä. Hon får helt enkelt bära en boll i munnen - fungerar jättebra! Vid bollbrist går det såklart lika bra med en tallkotte (eller flera, om hon får bestämma).

Och apropå att bära. Det är vansinnigt kul att stå och titta på henne när hon leker i trädgården. Hon är mycket duktig på att sysselsätta sig själv när de gamla gubbarna inte orkar leka med henne. Oftast plockar hon upp en pinne eller något liknande i munnen och sedan springer hon fram och tillbaka  med den. Det roliga är att när hon springer skuttar hon fram med små hoppsasteg, samtidigt som benen på något mycket märkligt sätt spretar åt alla håll.

Vi har förresten kommit på EN sak som hon inte tycker om att äta. Färsk salvia!

Den sista sommaren?

I dag var jag på återbesök med Nisse hos veterinären för att diskutera hans kraftiga artros. Vi kom fram till att vi byter tillbaka till Rimadyl, som han svarar bättre på. Han kommer även att få Glukosamin, i hopp om att underlätta livet en aning. Sedan finns det inte mycket mer att göra, tyvärr. Morfinpreparat och kortison är inte aktuellt, pga. olika orsaker. Prognosen är inte så bra, vi får helt enkelt hoppas att han är med oss hela sommaren och vi ska göra allt vi kan för att han får vara smärtfri under tiden. Det känns som om alla dagar framöver kommer att vara bonusdagar med världens bästa hund ...

Även hon tyckte det var konstigt att han har friröntgats tidigare och fått i princip E-höfter nu, men det är väl bara ett av livets mysterier antar jag. Det största problemet i allt detta är att det är så oerhört svårt att se om han har ont, t.o.m. när veterinären undersöker honom. De vanliga tecknen som att vanka runt, att vara trött, att äta sämre, att flåsa osv. har han, men det har han även haft i viss grad innan han blev sjuk. Det tydligaste vi kan se är att han har svårare och svårare att resa sig och att han haltar ibland - och detta har blivit markant sämre efter höftledsröntgen (borde inte vara något samband dock).

Förutom att artrosen kommer att bli värre, löper han också risk att få leversvikt (i synnerhet eftersom det smärtstillande kombineras med epilepsimedicinen) samt att råka ut för en korsbandsskada. Det sistnämnda innebär att han ska undvika att springa omkring i trädgården med många start och stopp - något som han faktiskt gör de gånger han orkar leka med Freja. Men vi tänker inte hindra honom, han måste få ha så kul som möjligt den tid han finns kvar!

 

Ett annat tecken är att han rätt ofta hänger med huvudet och ser lite låg ut. Hur ont har han?

 

Vår grundtanke i detta är självklart att han 1.) Inte ska ha ont och 2.) Ska leva ett värdigt hundliv. Den dag något av detta inte går att uppfylla kommer vi att ta det där beslutet som jag inte riktigt orkar tänka på nu.

Nisse 9 år - ingen rolig födelsedag ...

Så blev han då 9 år, vår älskade hund. Och för ett par månader sedan var jag faktiskt inte säker på att han skulle få uppleva den här dagen ...

 

Ständiga märken efter blodprover på benen ...

Men den blev inte så rolig, tyvärr. Vi började med att hiskeligt tidigt (enligt matte) infinna oss på Läckeby Djursjukhus där vi träffade deras mycket kompetenta ortoped (som för övrigt var den som amputerade tån på Nisse i februari). Vi hade blivit remitterade dit eftersom han inte verkade svara tillräckligt bra på Rimadylen och vår veterinär i Nybro var inte helt säker på att det var artros han hade. Därför skulle Nisse i dag få röntga samtliga leder. Dessutom misstänkte vi att han hade ont i käkarna eftersom han har gått och gnidit dem mot dörrkarmar, väggar, våra ben osv., samtidigt som han har luktat skunk ur munnen. Jag gissade att han hade besvär med tandsten, men så enkelt var det inte ...

Ortopeden undersökte honom och trodde inte att det var artros, eftersom han inte verkade ha särskilt ont. Däremot sade han att stelheten i lederna kan vara en biverkning av epilepsimedicinen. Jag fick lämna Nisse, som skulle sövas inför undersökningarna, och vi hämtade honom sedan på eftermiddagen.

Det visade sig att vi hade misstänkt rätt, han har haft väldigt, väldigt ont i både ben och mun. Men han har - som vanligt - varit ohyggligt duktig på att dölja smärtan, även inför den erfarne ortopeden. Nisse visade sig tyvärr (och lite förvånande för ortopeden) ha kraftig artros i båda höfterna, minst D-höfter enligt veterinären (han friröntgades när han var två år). Dessutom även artros i vänster hasled bak. Övriga leder såg bra ut och han såg i dagsläget inga tecken på mer skelettcancer. Skönt!

När det gällde munnen så hade Nisse två stycken tandfrakturer i överkäken som såg mycket fula ut. Inte underligt att han tagit lång tid på sig när han äter, det måste gjort enormt ont! Båda tänderna togs givetvis bort.

Nu ska vi testa Onsior i stället för Rimadyl under två veckor. Det var den medicinen som var fullständigt värdelös efter operationen, men tydligen är den bra mot artros och har dessutom färre biverkningar. Han är ju svårmedicinerad eftersom många mediciner kontraindicerar med epilepsimedicinen, så det finns fortfarande en ökad risk för ex.vis leverpåverkan. Vi ska på återbesök 22 juni och får då se hur han svarat på behandlingen. I övrigt ska han motionera, men undvika sådant som belastar höfterna, så gott det går. Och sedan får vi se hur länge det håller, artrosen kommer ju att bli värre, men medicinen kan förhoppningsvis bromsa förloppet en aning.

I famnen hos sin favoritmänniska!