Laban och träbiten

I dag var det varmt och skönt, så jag lät altandörren vara öppen. För att den inte skulle blåsa igen, spärrade jag den som jag brukar med en träbit. Sedan satte jag mig och jobbade och lät hundarna gå ut och in som de ville.

Efter ett tag kom Laban och försökte tala om något. Jag reste mig och gick med för att se vad han ville. Jo, han ville visa att dörren hade åkt igen, så han kom ju inte ut! Mycket märkligt, hade jag glömt att spärra dörren, eller hade träbiten ramlat ned? Nej, den fanns faktiskt inte över huvud taget...

Ni som vet vad Laban brukar ägna sig åt på somrarna har säkert redan listat ut vad som hänt. Mycket riktigt, träbiten hade han burit ut och snyggt och prydligt lagt mitt på gräsmattan!

När han blir hen

För ett tag sedan gjorde jag något drastiskt. Som jag har skrivit innan har löptikarna, som avlöser varandra i området, drivit mig till vansinne. Jag tog ett snack med min veterinär som till att börja med konstaterade att hundarna var hur stressade som helst och dessutom triggade de varandra. Och att de praktiskt taget kommit i puberteten (igen) eftersom de inte var vana vid detta från där vi bodde innan. Så inte nog med att de levde med ständigt stresspåslag, de hade dessutom en konstant irriterad matte - situationen var ohållbar.

Så Nisse och Laban är numera kemiskt kastrerade ... Och jag vet att sådant här är kontroversiellt, men jag gjorde det för att jag och hundarna skulle få en bättre vardag. Jag har fått lära mig att det fungerar på följande sätt:

Man garanterar sterilitet i ett halvår (vilket för mig är irrelevant. Laban kommer aldrig att användas i avel. Nisse är iofs efterfrågad, vilket inte är viktigast just nu), men den mentala effekten kan sitta i upp emot 1,5 år! Har jag en himla tur har de dessutom glömt bort hur de reagerade tidigare, så jag kanske inte behöver upprepa processen heller. (Och för er som undrar: det går till så att man sätter in ett chip under huden i nacken.)

De kända bieffekterna är ju en ökad aptit och ökad pälsväxt. När det gäller det förstnämnda är det faktiskt en fördel. Jag ger dem inte mer mat än förut, men i stället är jag oerhört intressant på promenaderna när jag har godis med mig! Helt plötsligt har jag en hund som är mer intresserad av korv än att nosa överallt, och en annan hund som glömmer bort att vara rädd eftersom matte har ost i handen!

Labans päls var jag riktigt orolig för dock. Det är underullens produktion som ökar och han har ju tillräckligt med päls så att det räcker för en hund till redan ... Men om det skulle visa sig bli ett problem har jag möjlighet att tunna ur pälsen på honom. Vi får väl se hur det blir - det är inget som märks än.

Sammantaget har jag faktiskt fått två stycken betydligt mer harmoniska hundar, som är mer intresserade av matte än av allting runt omkring. De är betydligt lydigare, promenaderna är numera ett nöje i stället för ett krig och jag är faktiskt oerhört glad att jag till slut tog det här steget!

Tilläggsfakta är att jag vägde hundarna samtidigt. Laban hade gått ner ännu mer i vikt till 31,6 kg och Nisse väger 21,6 kilo. Det är skillnad på herrarna!

Avslutningsvis, två av mina killar ligger och njuter på altanen:

Nisse 6 år

Hurra, hurra för Nisse i dag! Tänk att den här lille parveln blivit hela sex år gammal ...

Valpsinnet har han dock kvar! Han leker och busar, både med mig och med Laban. Han vill precis som vanligt undersöka allting, överallt och samtidigt ute på promenaderna - men har ändå lugnat ner sig såpass att han numera är ganska så hanterlig i kopplet. Korv är fortfarande favoritmaten, men lax går bra det också ...

Han är definitivt en mattehund numera, när inte husse finns kvar i bilden längre. Han är sällan längre ifrån mig än någon meter - vet inte om det är för att han tycker så mycket om mig, eller om han är rädd att även jag ska försvinna? Gosig är han också, det är mysigt att krypa nära både i soffan och i sängen, även om han tröttnar efter en stund.

Grattis Nisse och alla dina syskon på 6-årsdagen!