fredag 27 februari 2015

Äntligen!


Kolla - Nisse på promenad! Utan tratt! Utan sko!
(Men med en betydligt mindre vänstertass.) 

Och efter nästan två månader med icke-promenader är han som en yster kalv på vårbete... :-)

tisdag 17 februari 2015

Stygnen är borta!

Jag använder den här bloggen som lite dagbok för min egen del - det är rätt bra att gå tillbaka ibland och kolla vad som hände och när. Jag har skrivit om Nisse på Facebook, men tar med den informationen här också av det skälet (och för de som inte har Facebook, förstås).

Den 11 februari skrev jag:
Nu har det gått 1,5 månad och vi sitter fortfarande fast i tratt-träsket. Akutbesök på djursjukhuset i dag med Nisse som i går kväll fick fruktansvärt ont och började gå på tre ben igen. Det visade sig vara rejält infekterat, så en odling har tagits. Han har fått ännu en antibiotikakur och även stark smärtmedicin, som ev. kan trigga ep-anfall. Men vi klarar inte av att se honom ha så här ont, så vi tar risken. Någon stygntagning är det inte tal om än, men just nu slipper han bandaget i alla fall. Jag undrar hur lång tid det ska ta innan han kan gå på en riktig promenad igen?

Kan tillägga att jag vid det här tillfället trodde att han råkat ut för ännu en spontanfraktur, vilket gjorde att jag fruktade det värsta. Var ganska inställd på att vi inte skulle få med honom hem igen ...


Lade även ut en bild på Facebook på hans nuvarande mediciner med kommentaren att han snart behöver ett eget medicinskåp ... Det är inte lätt att dosera när han ska ha 1,25 tablett av en medicin, 0,75 tablett av en annan osv. Man är ju livrädd för att göra fel!


Epilepsimedicinen verkar funka bra. Vi kan inte bedöma om han har blivit vingligare, eftersom han av naturliga skäl har svårt att hålla balansen ändå. Däremot kissar han numera som Laban - dvs. ungefär en kvart varje gång - något som garanterat beror på medicinen. I vanliga fall är han en "skvättare". Detta är något som kommer att gå över efter ett tag.

Och i dag har vi varit på återbesök hos veterinären. Redan två dagar efter att bandaget togs bort i onsdags såg såret kanonfint ut. Det har inte vätskat ett dugg under tiden och han har heller inte haft särskilt ont (Tradolanet fungerade bra och han behövde bara äta det i några dagar). Att bli av med bandaget var antagligen det som gjorde susen. Tack vare att det såg så fint ut bestämdes det raskt att han äntligen skulle bli av med alla stygn. Vi var övertygade om att det skulle krävas narkos (vilket kliniken helst vill undvika pga epilepsin), men Per och jag blev i stället utvisade från rummet (med hopp om att Nisse då skulle bli lättare att hantera). I väntrummet hörde vi att det var ett himla liv på Nisse med morranden, skall och pip - men efter en stund kom han glatt utspringande utan stygn! Så skönt!

Nu väntar tratt i ytterligare en vecka, efter det ska vi äntligen få börja gå vettiga promenader med honom. Det har varit en förfärlig tid och jag har ett par gånger varit nära att ge upp, med tanke på hur mycket lidande han har utsatts för. Men nu ser vi ljuset i tunneln! (Och försöker att inte tänka på det provsvar vi väntar på i mitten av mars ...)


söndag 15 februari 2015

Freja 1 år!!

 - Hallå, hallå, hallå? Vet ni vad? Jag fyller ETT ÅR i dag!! 

Och vem har sagt att dsg:ar har ett oproportionerligt litet huvud? :-)

Dagen efter Alla hjärtans dag förra året föddes en liten fröken med ett hjärta på sidan ...


Tänk att lilla skruttan har blivit ett år gammal, inte valp längre med andra ord. Och hon har faktiskt skärpt till sig ordentligt. Det mesta funkar bra och vi behöver inte längre stänga till varenda rum när vi lämnar hemmet, av rädsla för att bara halva huset ska stå kvar när vi kommer hem. 

Hon har fortfarande polisrollen här hemma och talar tydligt om när saker och ting inte är som de ska. Som härom dagen när hon satt i mitt knä när jag jobbade. Plötsligt vände hon sig mot akvariet och morrade otroligt ilsket. Jag fattade ingenting, förrän jag upptäckte att vi lagt en sandpapperskloss (renovering pågår här hemma) på byrån. Att vi inte skäms som stökar till på det viset!


Hon bedriver även ett vaktbolag. Den främsta tillgången att vakta just nu är benbollen som jag skrev om här. Den ligger fortfarande på samma plats, hon tuggar aldrig på den, men hon kollar att den är kvar varje dag och talar tydligt om för de andra djuren att det inte är lönt att försöka komma i närheten.


Faktum är att hon är den av alla tre hundarna som är tydligast med att tala om att hon behöver gå ut - hon som jag aldrig trodde skulle bli rumsren ... När vi sitter och tittar på tv sätter hon sig demonstrativt mitt på golvet, vägrar att röra sig ur fläcken samt morrar och piper tills vi öppnar altandörren. Nisse kör i stället varianten att tyst gå och ställa sig vid dörren (inte särskilt lyckat om jag och Per befinner oss i ett annat rum) och Laban - han håller sig helt enkelt.

Freja är för övrigt otroligt kommunikativ. Dels i kroppsspråket, det går sällan att missta sig på vad hon vill, eller om hon är sur eller glad. Men hon "pratar" även en hel massa och har sanslöst många mer eller mindre märkliga ljud för sig. Det går att föra långa konversationer med henne!

Även om hon fortfarande har stor respekt för Leo, har de blivit som ler och långhalm. De söker alltid upp varandra, tvättar varandra och sover gärna bredvid varandra. Otroligt sött att se!


Och apropå sött ...  Att få somna nerkrupen under täcket på husses arm, det är lycka!


Grattis på födelsedagen, Freja! Har ingen aning om vad du ska få för gott att äta i dag - det är mycket lättare med Nisse (korv) och Laban (ost). Du äter ju allt ... Men vi hittar på något, det lovar jag!

måndag 9 februari 2015

Hundbiten matte och piggare hund

Det blir mycket Nisse nu på bloggen (men på söndag handlar det om Freja!).


Han är otroligt mycket piggare, det var verkligen nödvändigt att gå tillbaka till Rimadyl i stället för det där krafset han fick efter operationen. Han hade så himla ont helgen efter att de fick ge honom en opiatspruta på djurkliniken och då släppte en del av smärtan. Sprutan hade 12 timmars effekt och det var ett jobbigt halvt dygn. Även om han inte hade så ont (han började t.o.m. stödja lite försiktigt på tassen) var han extremt orolig. Han vankade runt och pep hjärtskärande fram till klockan två på natten. Då var jag faktiskt nära att ge upp, det kändes så enormt tufft att utsätta honom för allt det här. Men nu har det vänt och han har till och med busat runt litegrann med Freja - det är härligt att se. Han går även på fyra ben igen. Det märks dock att han saknar promenaderna, han har ju inte fått någon riktig promenad sedan 30 december ...


De har fått hjälpa oss på djurkliniken med att lägga om hans bandage, stackars Nisse blir fullständigt panikslagen när han blir fasthållen på det viset - dessutom gör det antagligen ont. När jag var där i torsdags höll jag i hans huvud och han hade munkorg på sig. Det bar sig dock inte bättre än att han lyckades bita mig i handen, något som bekymrade veterinären mer än mig. Det var ett himla tjat om att jag skulle uppsöka vårdcentral, fast jag tyckte att det räckte med att jag har en sjuksköterska som sambo. Lydig som jag är ringde jag ändå till vårdcentralen så småningom och det var bud om att jag skulle få äta penicillin eftersom det svullnade en del. Slapp dock till slut - tyckte mest att det kändes fånigt, så stort bett var det inte. Men, jaja, jag vet att man ska vara försiktig med djurbett.

Hur som helst. Hans sår ser rätt okej ut, men det är väldigt irriterat vid trampdynorna eftersom det är så instängt. Dessutom hade ett stygn gått upp i torsdags, så tyvärr fick han ha bandaget ett tag till - vi hade hoppats på att han skulle slippa till helgen. Var där i dag igen och nu såg det ännu geggigare ut. Ska dit på torsdag för att ta stygnen och sedan hoppas vi att han kan klara sig utan bandage, det behöver verkligen luftas!

Vi började med epilepsimedicinen i går, så nu får vi se om det dyker upp några biverkningar, samt om den hjälper. De flesta hundar svarar bra på medicinen enligt veterinären, så det hoppas vi på.

söndag 1 februari 2015

Ont

Det är så fasansfullt hemskt att se Nisse ha så vansinnigt ont... Han hoppar på tre ben, han piper och ser ledsen ut. Att byta bandage på honom i går var en plåga - både för honom och oss. Det är förresten ett väldigt långt sår med massor av stygn och man har även tagit bort trampdynan.

Det värsta är nog att inte kunna förklara för honom varför han har ont och att det kommer att gå över. Det går heller inte att få honom att förstå att det är bättre att ligga still än att hoppa runt. Vi får lita på att den smärtstillande medicinen gör sitt jobb, även om det inte verkar så just nu.