En beskrivning av Laban

Labans uppfödare Suzanne bad sina valpköpare för en tid sedan att beskriva sina Lovely Megans-hundar utifrån en mall, som hon skulle använda i sin blogg. Här är vad jag fick ihop om Laban:

Från kull:  B-kullen            

Född:  31 oktober 2007

Stamtavlenamn: Lovely Megan’s Ben Stiller

Tilltalsnamn: Laban

Eventuella smeknamn: Pipgrisen, stora svarta björnen

Varför blev det just en Eurasier: Vi hade redan en eurasier – Nisse – som behövde en kompis. När Nisse var 1,5 år anlände Laban till vår familj och de var vänner i vått och torrt fram till Nisses död i januari 2016.

Varför blev det just Laban: Vi valde namnet Laban för att han såg ut som en Laban!

Lite om Laban:

Laban är en stor eurasier med en himla massa päls och han gör inte många knop i onödan. Han är lugnet själv, det enda problem vi har haft med honom är att han blev skrämd av rullskidåkare för många år sedan och därefter tycker han att promenader kan vara lite läskiga. Han har även blivit ljudrädd (skott, fyrverkerier, glassbilen) på äldre dagar. Men det mest specifika med Laban är att han väldigt ofta är fullständigt omöjlig att förstå sig på. Han kan t.ex. sitta mitt på vardagsrumsgolvet och titta glatt på oss, samtidigt som han morrar, skäller och viftar på svansen. Vi har ingen som helst aning om vad han vill! Eller när han på kvällarna går upp på övervåningen och stökar runt med något så att det dunsar i golvet. Vi har inte kommit på vad han ägnar sig åt då heller. Många som träffar Laban har sagt att han vinner hjärtan i längden och det stämmer nog. Han är väldigt lätt att tycka om, men det tar ett tag innan han släpper någon utomstående riktigt nära. Och så är han fenomenalt enastående på att alltid vara i vägen. Laban är slutligen allergisk mot krav. Så fort han känner att vi ska be honom göra något, vänder han och går därifrån. Såvida det inte handlar om mat förstås.

Min första tanke när jag tänker på Laban är: Tjuren Ferdinand.

Så här har vårt liv ändrats sedan Laban kom in i vårt liv: Laban förändrade inte våra liv särskilt mycket, dels eftersom vi redan hade en hund sedan tidigare – men även för att Laban alltid hållit en väldigt låg profil (Nisse var en mitt-i-centrum-hund och det är även vår dansksvenska gårdshund Freja). Det senaste halvåret har vi dock fått anpassa vårt vardagsliv efter honom varannan dag, när han får kortison mot sin åldersartros. Han blir då oerhört kissnödig på eftermiddagarna och vi får ofta gå ut med honom minst varannan timme tills det är dags att gå och lägga sig.

10 snabba om Laban!

Bästa buset: Att skrynkla ihop alla mattor och lyfta på soffdynorna. Eller att dra ut allt toapapper från badrummet hela vägen ner i trappan.

Bästa egenskap: Lugn, trygg, snäll.

Bästa sovplats: På en ryamatta (om den inte är ihopskrynklad enligt ovan, för då är den ju alldeles för knölig att ligga på) i sovrummet.

Bästa kompis (människa, hund, katt mm): Den absolut bästa människan är vår son Jesper, Laban blir alldeles tokig av glädje de gånger Jesper kommer och besöker oss! Mattematte (dvs. mattes mamma) står högt i kurs också, förmodligen för att hon ofta bjuder på något gott i köket. Annars är det Freja, som han numera är någorlunda alfahanne över.

Bästa godiset: OST!!

Bästa sättet att få matte & husse dit han vill: På promenaderna är det genom att sätta sig ner och vägra gå åt något annat håll än dit han vill (vilket oftast är hem igen). Annars får han ofta sin vilja igenom när han gnäller – till slut orkar man inte höra eländet längre. Han är vansinnigt duktig på att pipa!

Bästa promenaden är: Den som inte blir av. Laban trivs bäst hemma där han inte behöver anstränga sig.

Bästa tiden på dygnet: På natten. Då är det ingen som ber honom göra något.

Bästa årstid: Vinter. Älskar snö!

BÄSTA han vet: OST!!

Om Laban skulle vara president skulle det se ut så här: Världen skulle vara lugn och fredlig utan några bråk eller krav. Och det skulle finnas ost överallt.

Laban 11 år

I dag fyller den stora svarta björnen elva år!

Kroppen börjar så sakteliga säga ifrån hos honom. Artrosen har blivit värre och sitter nu i både baktassar och rygg. Men tyvärr kan vi inte öka kortisondosen, eftersom magen inte är riktigt glad (och andra värkmediciner fungerar inte). Han har sedan i somras haft kraftiga diarréer med ett par veckors mellanrum. För att utesluta allt annat (bakterier, parasiter, mask etc.) lämnade vi ett avföringsprov för ett tag sedan – men provsvaret visade att det inte fanns något sådant. Alltså är det sannolikt kortisonbehandlingen som påverkat både tarmar och antagligen även bukspottkörteln. Vi ger honom enbart snällt magfoder och plussar nu även på med ett kosttillskott med probiotika för att hjälpa till så länge det går. Inom parentes kan nämnas att om vi fastar honom ett halvt dygn efter ett diarréutbrott och sedan ger Canikur-pasta så blir han bra nästan omedelbart. Mycket effektiv medicin!

Även urinblåsan har nog påverkats, vi får gå ut med honom oftare och oftare när han behöver kissa. Än så länge inte på nätterna dock, vilket är skönt. Vi inser att vi med största sannolikhet måste ta samma tuffa beslut som med Nisse – dvs. själva försöka avgöra när det är dags att låta honom somna in. Men där är vi inte riktigt än, tack och lov.

Nu på ålderns höst har han lagt sig till med några fler egenheter. Bland annat går han upp på övervåningen när vi ser på tv och vi hör hur det dunsar i golvet – men oftast har vi ingen aning om vad han har pysslat med. Ibland kan det dock se ut så här:

Och en gång hade han gått och hämtat några räkningar (tack och lov var de betalade) som han agerat dokumentförstörare med. Han som aldrig ens bet sönder något som valp! Han kanske går i barndom?

Grattis Laban – du är verkligen den mysigaste, snällaste och mest obegripliga hund som finns!

Stendöv

Veterinären varnade för att Labans hörsel kunde komma att påverkas - dels pga örondropparna, men hon kunde heller inte se om hans trumhinnor var skadade eftersom hörselgångarna var så påverkade. Näst sista dagen med örondropparna upptäckte vi att han verkade höra lite sämre och dagen efter hade han blivit fullständigt stendöv! Tack och lov verkade det inte som han brydde sig särskilt mycket, men man märkte hur mycket man faktiskt förlitar sig på röstkommandon när man kommunicerar med hundarna ... Vi var sedan på återbesök hos veterinären och även om det inte hade läkt ut helt, såg det bättre ut. Och hörselförlusten var tillfällig - nu hör han som vanligt igen.

I dag hade vi ett nytt återbesök för att titta på/i öronen. Det fanns en risk att han skulle behöva sövas för att hon skulle kunna se ordentligt (i vanlig ordning skrek han som en galning när hon kollade i öronen senast), så han fick ingen frukost i morse. Det är nästan komiskt att se hur förvånad, ledsen och kränkt han blir ... Men i dag tillät han att veterinären undersökte öronen utan några protester och allt såg finfint ut.

Däremot verkar det som om han inte mår helt hundra i övrigt. Han är väldigt orolig, vankar omkring, flåsar mycket och i lördags drack han kopiösa mängder vatten. I går kväll hade han sprutdiarré igen, trots att han inte fått något annat än skonkost att äta. Magen hade faktiskt varit helt okej en länge tid, så det var ett bakslag. Veterinären tog prover på honom i dag för att se om det finns något vi kan åtgärda med medicin. Det kan förvisso också vara så att artrosen blivit sämre, men det är svårt att sätta in annan medicin eller höja kortisondosen så länge magen krånglar. Nu väntar vi på provsvaren och hoppas på det bästa.

Värme plus infektionskänslighet = ingen bra kombination

Det blir väldigt mycket Laban i bloggen just nu ...

När man går på kortison blir man mer känslig för infektioner. Uppenbarligen. Först var det ju Labans mage som verkar ta en halv evighet att läka. Vi var på ultraljud för någon vecka sedan, vilket nog var en upplevelse för både personal och besökare på Kalmar djursjukhus. Laban pep, gnällde och skrek som om de höll på att ta livet av honom! Genom hela undersökningen dessutom. Veterinären konstaterade till slut lakoniskt att "Laban verkade vara mycket förnärmad över situationen" - vilket sammanfattar det hela rätt bra. För ont gjorde det inte.

Ultraljudet visade inga konstigheter, mer än att han har haft en rejäl inflammation i tjocktarmen. På en normal hund läker det ut på några dagar, men på grund av kortisonbehandlingen har det tagit längre tid. Vi är nu inne på andra omgången antibiotika och fortsätter med dietfodret ett tag till. Men magen verkar i alla fall just nu må bra.

Så då hoppar vi över till nästa infektion... I går var jag hos veterinären här i Emmaboda som konstaterade att Laban nu har dubbelsidig öroninflammation, lille gubben. En orsak är förmodligen att det är så varmt och att han är infektionskänslig. Han har väldigt ont i öronen och får nu örondroppar i tio dagar innan det är dags för återbesök. Hoppas att detta inte tar lika lång tid att läka som tarmarna.

Jag frågade vilka infektioner vi kan "se fram emot" härnäst. Det tvärsäkra svaret blev hudinfektioner/hotspots. Han bör inte bli blöt och vi ska försöka ha så mycket koll vi kan i den tjocka pälsen (som dock är mindre tjock pga. kortisonbehandlingen). Tur att han inte är en badälskande hund i alla fall!

Sommaren har egentligen blivit väldigt märklig ur ett rutinbaserat hundperspektiv. På dagarna har vi knappt kunnat gå ut och gå med dem, eftersom det varit så kopiöst varmt. (Läste förresten att man kan testa att lägga sin handflata mot asfalten. Om det bränns lär det förmodligen bränna hundens tassar också.) I stället har vi varit ute i trädgården på kvällarna där hundarna (ffa Freja) kunnat springa av sig ordentligt. Laban har mest njutit av att rulla sig i det brunbrända gräset och går som vanligt omkring med en hel skog i svansen.

Plyschhund och Labans mage

När min dotter Fanny var 12 år vann hon en stor plyschhund på Liseberg. När hon flyttade hemifrån tyckte jag att hon skulle ta med den, men av någon anledning ville hon inte det (och den är faktiskt rätt ful). Per tyckte dock att den förtjänade att tas fram i ljuset, så han hämtade upp den ur källaren. Freja reagerade så här:

Det var för fyra år sedan.

När vi flyttade in i det här huset fick hunden bo i vårt gästrum. Och Freja tycker fortfarande illa om den. Så pass att hon nästan varje dag ger den en rejäl utskällning! Jag vet inte om hon är rädd för den eller bara håller med om att den är ful - men hon tycker definitivt inte att han ska bo i samma hus som hon. Så det så.

Laban har varit riktigt dålig i magen. Han åkte på någon form av tarminfektion för 1,5 månad sedan som resulterade i så kraftig diarré att han skrek hjärtskärande så fort han bajsade (och det var ofta). Vi testade allt möjligt, men när det kom blod i avföringen åkte vi akut till Läckeby djursjukhus.

Värdena på njurar, lever och bukspottkörtel var tack och lov bra. Han fick en massa mediciner och rekommendation om att fortsätta med skonkosten en månad till. Det har varit rätt tuffa veckor, med ett par återfall - men nu hoppas vi att han är frisk igen. Det är tydligen så att kortisonet gör honom infektionskänsligare, så för säkerhets skull har vi bokat tid nästa vecka hos den veterinär som skrev ut kortison till honom, för att få lite svar på våra frågor.

Pillertrillare, Aba! och Teja

Nu har Laban ätit kortison ett bra tag och det känns som om vi vågar oss på en utvärdering. Till att börja med är det fantastiskt skönt att medicinen hjälper, med tanke på att varken vanlig eller stark smärtmedicin gjorde det. Men det är otroligt hur individuell smärta kan vara (precis som hos människor). Nisse hade betydligt mer artros än Laban, men var inte alls påverkad på samma sätt.

Vi har långsamt skurit ner dosen till att han får kortison varannan dag i stället för varje - i hopp om att binjurarna ska klara sig. Veterinären tyckte att vi kunde testa att gå ner till 1 tablett varannan dag, men han trodde nog att 1,5 tablett varannan dag skulle vara nödvändigt. Och han hade rätt även där - vi märkte rätt snabbt att vi fick öka dosen igen. Han verkar definitivt inte ha ont längre, både slickandet, kliandet och pipandet har i princip upphört. Däremot blir han trött av medicinen (och det var ju inte särskilt mycket fart på honom innan), vilket gör att exempelvis promenader är ännu ointressantare nu än de var förr. Man får vara glad om han vill gå med runt kvarteret, oftast sätter han sig ner och vill gå hem igen.

Kissnödigheten är extremt tydlig de dagar han får kortison. Vid fyratiden på eftermiddagen börjar han trampa runt och sedan får man gå ut med honom varannan timme ungefär fram tills läggdags. Vi får planera livet lite extra de dagarna, men vi behöver tack och lov inte gå ut med honom på nätterna.

En konsekvens av allt tablettknaprande har blivit att Laban faktiskt tigger medicin! Även jag måste äta en del medikamenter och när jag står med någon av burkarna kommer han direkt och sätter sig vid mina fötter och vill gärna ha han också. Knäpphund.

Här tigger han visserligen inte tabletter utan salta pinnar - men kolla vad han dreglar!

En annan form av tiggande sker på helgerna då vi har som vana att äta frukost i sängen. Freja sitter i sängen och har koll på husse, medan Laban sitter nedanför min säng så nära han bara kan och vrålglor på mig för att inte missa när jag bara har en liten bit kvar på smörgåsen - för den brukar han få. Äter jag inte fort nog så börjar han att sparka på sängen.

Man blir trött av att äta medicin. Då är det skönt att ha Frejas panda som huvudkudde.

Måste dessutom berätta en gullig sak om Freja. Varje kväll borstar jag tänderna på båda hundarna. Freja har numera bestämt att Laban ska borsta sina först (och han vägrar fortfarande komma in i badrummet), sedan är det hennes tur. Efter tandborstningen tar husse ut dem på en promenad, men innan dess rusar Freja till honom för att han ska kontrollera att tänderna blev borstade ordentligt. Känns tryggt att ha lite kvalitetssäkring faktiskt.

Det tvååriga och djurälskande barnbarnet Olivia brukar ringa videosamtal till mig rätt ofta (fast jag misstänker att det är hennes mamma som ringer). Så fort hon får syn på mig frågar hon först efter Pä (det är Perfar, som oftast är på jobbet) och därefter vill hon prata med Aba! (viktigt med utropstecknet där) och Teja. Ibland även med katten (som hon inte lärt sig namnet på än). Jag får väl vara glad att jag är på femte plats i alla fall!

Kissnödigt. Men rätt bra ändå.

I dag var det återbesök hos veterinären med Laban. De senaste två veckorna har gjort underverk med honom! Bortsett från att han äntligen har slutat att slicka upp sår, har han nästan totalt slutat pipa och klia sig. Han har uppenbarligen varit väldigt besvärad förut ...

Kontentan av det hela är att han började slicka på hasleden när han fick ont i sin artros. Det eskalerade sedan till flera sår, som jag berättade i förra inlägget. Han kommer därför att äta antibiotika minst en vecka till för att alla sår ska vara totalt läkta och alla bakterier borta, men sedan ska det inte behövas mer.

Kortisonet har, till skillnad från ex.vis Rimadylen, gjort honom smärtfri (och även lindrat klåda) - vilket är underbart. En känd biverkning av kortison har dock medfört att han blivit extremt törstig och kissnödig (samt hungrig), så vi har följt veterinärens råd att ge honom medicinen på morgonen för att slippa gå ut med honom på natten. Framåt eftermiddagen och kvällen har han därför behövt kissa. Läääänge. Vi snackar flera minuter varje gång!

Det verkar dock som om han i övrigt inte reagerat särskilt negativt på kortisonbehandlingen, äldre hundar är ofta känsligare än unghundar. För att inte binjurarna ska slås ut ska vi försöka trappa ner lite långsamt till att ge honom kortison varannan dag, i stället för varje. Han kan få svagare muskler (särskilt huvud och mage), sämre päls och tunnare hud - men det känns försumbart just nu. Han får inte heller medicineras med Rimadyl. Med allra största sannolikhet kommer han att stå på en låg dos kortison livet ut för att inte få några återfall.

Det känns väldigt, väldigt bra att han äntligen fick hjälp.

Tratt-Laban

Först var det ett sår på höger bakben som han slickade upp. Sedan slickade han upp ett sår på vänster bakben. Därefter ena hasleden och så den andra hasleden ... Vi testade med strumpor, bandage, simring, antibiotikasalva, Rimadyl, Tradolan utan att få ordning på det. Till slut tog vi fram Labans hatobjekt - tratten! När han hade haft den i ett dygn hade han slickat upp ett sår på svanstippen i stället. Suck.

Som mest hade han fyra bandage på benen.

Jag ringde och fick komma samma dag till djursjukhuset i Kalmar där en veterinär tittade på honom. Han kunde direkt utesluta parasiter och rävskabb eftersom han inte har någon irritation på framdelen av kroppen eller mellan trampdynorna. Han uteslöt också foderallergi - som visserligen kan drabba hundar när som helst i livet, men är väldigt ovanligt (ca 5 %). Övriga atopiska hudbesvär uteslöt han också eftersom de uppkommer innan hunden fyller fem år. Och inget av ovanstående brukar sätta sig på svansen.

Hans slutsats var att Laban har haft ont i artrosen och därmed börjat slicka - vilket stämmer med vår gissning att slickandet var pga smärta. När vi har hindrat honom att slicka just där, har han tagit ett annat ställe. Hotspots har bildats med bakteriell påverkan och därför har han inte kunnat låta bli dessa områden. En ond cirkel egentligen.

Vi ska sluta med Rimadyl och i stället ge honom en dunderkur med antibiotika och kortison i ett par veckor, med återbesök efter två veckor till samma veterinär. Kortisonet hjälper snabbt och han bör kunna vara trattfri rätt snart. I övrigt ska vi låta bli såren för att inte irritera honom ytterligare. Det kan eventuellt vara så att han behöver stå på en låg dos kortison resten av livet för att detta inte ska blomma upp igen (alternativt att ge honom vid behov), men bortsett från det kommer han troligtvis att bli bra.

Nu står vi ut med att Laban springer in i dörrar, har svårt att ta sig ner för trappan utan att snubbla och skrapar upp våra knäveck med tratten i några dagar till. Det fantastiska är dock att han har kommit på att man faktiskt kan lägga ner huvudet på golvet när man sover, trots tratten. Det var inte länge sedan han sov hela natten samtidigt som han envisades med att hålla upp huvudet...

Mystiska Laban, trapp-Lovis och sol-Freja

Laban börjar bli stammis hos veterinären. Vi hittade en liten knöl till på hans kind och en biopsi gjordes även av den. Den visade sig vara ofarlig, skönt! Större problem har vi med hans slickande på bakbenen. På höger bakben har han haft strumpa i en halv evighet (känns det som), även om vi har varvat med nedanstående badring. Den funkade inte alls, eftersom han kom åt såret ändå - men det var annars bättre än tratt där han ju inte kan lägga ner huvudet över huvud taget. Tror han. 

Han slickar upp såret så fort han kommer åt och det verkar aldrig som det läker. Och i går upptäckte jag att han slickat upp ett liknande sår på vänster bakben. Pratade med veterinären, som redan tidigare har konstaterat att Laban "är lite av ett mysterium" ... Vi bestämde att under några dagar testa lite starkare värkmedicin för att se om han slickar pga. smärta, eller om det har blivit betingat. Han borde egentligen inte ha så ont av den lilla artros han har, dvs. Rimadylen borde ta bort den värken. Dessutom ska vi prova med en antibiotikasalva på såren. 

Jag berättade för henne att det är så svårt att veta om han har ont, eftersom han ibland låter som om han håller på att dö när han t.ex. ska lägga sig ner. Men sådan har han nästan alltid varit. Och hon konstaterade att han inte bara är ett mysterium, han är även svårläst. Jo tack!

Det här med att Lovis har blivit en ensam katt i huset har förändrat hennes beteende litegrann. Bland annat har hon börjat med att sitta och vänta i trappan varje kväll på att vi ska gå och lägga oss. När man sedan går upp för trappan måste man gosa med henne en bra stund innan hon blir nöjd.

Hon har aldrig varit lika kelig som Leo, men för ett tag sedan kom hon faktiskt och lade sig i mitt knä när jag satt och jobbade. Det kändes väldigt fint att se att hon verkar ha accepterat situationen.

Åsså har vi det tredje djuret i familjen. Våren är förhoppningsvis på väg och Freja söker som vanligt upp alla soliga platser i huset. Och njuter!!

Fast härom kvällen tyckte hon nog att det var väldigt dåliga program på tv, för då körde hon in huvudet under filten. Så här låg hon länge - jag fattar verkligen inte hur hon får luft!!

Freja 4 år

Det händer att vi pratar om hur otroligt jobbigt det första året med Freja var. Hon bet oss, hon förstörde halva hemmet och det kändes som en evighet innan hon äntligen blev rumsren. Men vi landar alltid i att det var värt det! Hon är en sådan fantastiskt trevlig hund nu när hon är vuxen. Hon är extremt gosig och det allra bästa hon vet är när man masserar öronen på henne, då spinner hon nästan. Hon är uppmärksam, social, bryr sig om familjen och får oss ofta att skratta. 

När man ser på tv gäller det att sitta så bekvämt (?) som möjligt.

- Matte skulle ta en selfie. Jag ville vara med på bild.

- De där regnkläderna är djävulens påfund. Men nu har jag i alla fall förstått att man kan röra sig i dem. Lite grann i alla fall.

Vi var ju hos veterinären med Laban i början av veckan och Freja var som vanligt med. Det var jobbigt för henne. Det märktes tydligt hur mycket hon tycker om honom och att hon far illa när han är orolig eller har ont. När han kom ner från undersökningsbordet efter att blodprovstagningen var klar, rusade hon genast fram för att trösta. Och när vi kom hem med en synnerligen groggy Laban var hon framme hos honom flera gånger för att kolla läget.

- Bästa positionen för att skälla på allt som jag inte tycker ska finnas utanför vårt hus (= i vår stad).

Sedan har hon sina egenheter också. Hon gillar inte förändringar, vare sig i rutiner eller inredning. Hon skäller som en besatt när hon blir glad för att vi kommer hem eller att vi får gäster (men hon lugnar sig rätt fort efteråt, tack och lov). Och när hon blir riktigt uppspelt för att hon t.ex. ska få mat så jagar hon svansen - hon blir helt enkelt så till sig att hon inte vet vart hon ska ta vägen. Det kan också hända att hon nafsar Laban i bakhasorna för att DE SKA FÅ TUGGBEN!!!! (Han sätter sig då helt sonika ner). Och hon kan bli extremt sur om hon inte får göra som hon vill - då har hon ett väldigt tydligt kroppsspråk. 

Man kan inte påstå att hon  studsar upp ur sängen på morgnarna direkt. Bästa platsen i hela huset ju!

Tydligt kroppsspråk som sagt var. Här har hon inte fått smaka på det goda som husse åt.

Hon älskar sin korg! Vilket är väldigt skönt, den är ju inte enbart tänkt som "bestraffning" när hon vaktar huset medan vi äter. Perfekt storlek också för lilla kanelbullen.

Vi tycker om henne så himla mycket. Det enda som är lite trist är att hon skulle behöva en kompis med lite mer fart än Laban, han är tämligen svår att få igång att leka. Hon busade en hel del först med Nisse och sedan med Leo, men de finns ju inte längre. Lovis är inte lika intresserad, tyvärr. Den ohyggligt fula julgrisen lever dock fortfarande och fyllde faktiskt ett år på julafton!

Grattis på 4-årsdagen älskade Freja!

Berusad hund

Vi är inne i en försäkringsperiod med Laban och passade därför på att i går kolla upp honom lite extra. Han har slickat upp sår på båda bakbenen och slickar sig även på ryggen. Dessutom kliar han sig igen. Det känns som överslagshandlingar för att han har ont, så därför fick veterinären titta på honom en gång till.

Hon konstaterade att han känns lite "åldersstel", men det verkade också som om han har ont i baktassarnas tår. Hon tog även blodprov på honom för att kolla sköldkörtel m.m. Därefter fick han en lugnande spruta och så röntgades tassarna. Vid en hastig blick kunde hon inte se något alarmerande, men hon ska återkomma med både röntgen- och provsvar.

Han har förmodligen lite ålderspålagringar/artros så vi räknar nu med att han får äta Rimadyl permanent framöver. Vore väl konstigt om han inte fick några som helst åldersproblem och är det inte värre än så här får man vara nöjd.

Freja var med under hela besöket och hon var dels otroligt bekymrad när blodprovet togs på Laban och ville jättegärna rädda honom undan den där dumma tanten som stack honom. När han sedan rasade omkull på golvet av den lugnande sprutan blev hon inte mindre orolig. Och jag måste säga att det blev även jag. Blev lite obehagliga flashbacks till förra gången jag var med när min hund fick lugnande. Fast det var Nisse den gången och han vaknade sedan aldrig mer...

När vi kom hem var Laban hög som ett hus och däckade totalt. Han ville inte ens ha mat. Men i dag är han pigg, om än lite pipig. But what else is new! :-)

Leo 2008-2018

Det gick snabbt... I julas märkte vi att han åt dåligt och hade magrat litegrann. Nu i veckan började han verka slö och han åt nästan ingenting. Och han rasade i vikt. I går ringde jag djurkliniken och frågade om vi kunde ta med honom samtidigt som vi lämnade in Laban för hans operation av tumören. I går kväll när vi skulle gå och lägga oss låg han i duschen utan att röra sig och verkade helt borta. Vi var rätt förberedda på att han faktiskt skulle kunna dö under natten. Men i morse var han nere i köket när jag gick upp. Vi åkte iväg till djurkliniken och när veterinären undersökte honom var han helt slapp. Avmagrad, uttorkad och apatisk. Det var rätt lätt att konstatera att vad han än drabbats av (njursvikt, leverproblem, cancer), så hade det slagit till fort och hårt och det skulle inte finnas mycket att göra åt det. Beslutet var enkelt att ta och nu vilar han snart i minneslunden på Läckeby Djursjukhus tillsammans med katterna Musse, Mimmi och Siri samt hundarna Tessla och Nisse. Han kommer att vara saknad av oss alla, men i synnerhet av Freja.

Operationen av Laban gick för övrigt utmärkt. Ingen narkos krävdes, bara lugnande och lokalbedövning. Fick dock hämta honom lite tidigare än tänkt eftersom jag hade glömt berätta att han är kungen över alla pipgrisar och personalen var helt förtvivlade över att de inte kunde få honom lugn!

Knöligt

Kombinationen äldre hundar och knölar är sällan bra. Och har man dessutom tidigare haft en hund med cancer blir man såklart extra orolig när även Laban plötsligt får ett par knölar. Det började med att han fick en knöl på höger framben som var rätt stor. Lite senare upptäckte vi även en liten knöl som satt på höger sida av bröstkorgen. Jag bokade tid hos veterinären och vi var där i förra veckan med båda hundarna (de skulle även vaccineras). Först var det invägning som visade att Freja gått upp 2 hg (9,1 kg) och Laban är inte längre något magert skrälle, utan vägde 31,9 kg. Freja tog emot vaccinationen utan att reagera - hon var helt fokuserad på godiset hon skulle få.

Laban undersöktes lite noggrannare. När vi väl hade lokaliserat knölen på sidan (inte lätt under all päls!) togs en biopsi på den. Detta gjordes även på frambenet. Han har också slickat upp ett sår på höger bakben (allt verkar sitta på höger sida), så det kollade hon också. Det var ingen knöl, men har blivit en förtjockning efter allt slickande, så nu är det sårtvätt och tubsocka som gäller i ett par veckor. Sådana sår kan tydligen vara svåra att få bukt med.

Jag berättade att Laban blivit mycket oroligare av sig det senaste året. Dels vankar han runt efter oss på ett sätt han inte gjort förut, dels har skotträdslan blivit värre. Nyår var en ren plåga - han bara låg och skakade under bordet. (De som tycker att fyrverkerier är en lattjo pryl bör tillbringa nyår tillsammans med någon som har en rädd hund. Det gör fasansfullt ont i hjärtat att se ...). Veterinären sade att det är ett vanligt ålderstecken. Vid ökad oro kan man testa att ge lite mer fettsyror, men Laban får ju redan laxolja varje dag - och det tyckte hon var bra.

Vi åkte hem och väntade på provsvaren som kom i går. Frambensknölen verkar enbart vara en sårböld, så den kommer att försvinna. Den lilla sidoknölen (som jag var minst oroad över) är däremot en tumör. Den är dock godartad, men man vill operera bort den för säkerhets skull. Detta görs om en vecka. Skönt att det inte var värre!

I övrigt har hundarna fått nya kläder. Det är väldigt regnigt där vi bor, så Laban fick en overall med ben för att han inte ska bli alltför blöt. Han är oerhört skeptisk och ser så liten ut i den! Vi köpte en likadan till Freja, men jag har tyvärr ingen bild på det - jag skrattade så mycket när hon fått på sig den att jag glömde fotografera. Hon blev extremt kränkt och konstaterade att MAN KAN JU INTE RÖRA SIG!!!! Hon har dock fått en tröja också, så den bilden får ni i stället.

Och dagarna före jul fick vi en oerhört fin julklapp. Jag har under hösten letat i hela Sverige efter någon som skulle kunna göra armband till oss av det koppel som Nisse hade i hela sitt liv. Till slut hittade jag Amakli i Skellefteå och efter lite pysslande från deras sida lyckades de få ihop något bra. Känns som en perfekt affärsidé för någon som är lite händig - det måste finnas en marknad för detta!