Kissnödigt. Men rätt bra ändå.

I dag var det återbesök hos veterinären med Laban. De senaste två veckorna har gjort underverk med honom! Bortsett från att han äntligen har slutat att slicka upp sår, har han nästan totalt slutat pipa och klia sig. Han har uppenbarligen varit väldigt besvärad förut ...

Kontentan av det hela är att han började slicka på hasleden när han fick ont i sin artros. Det eskalerade sedan till flera sår, som jag berättade i förra inlägget. Han kommer därför att äta antibiotika minst en vecka till för att alla sår ska vara totalt läkta och alla bakterier borta, men sedan ska det inte behövas mer.

Kortisonet har, till skillnad från ex.vis Rimadylen, gjort honom smärtfri (och även lindrat klåda) - vilket är underbart. En känd biverkning av kortison har dock medfört att han blivit extremt törstig och kissnödig (samt hungrig), så vi har följt veterinärens råd att ge honom medicinen på morgonen för att slippa gå ut med honom på natten. Framåt eftermiddagen och kvällen har han därför behövt kissa. Läääänge. Vi snackar flera minuter varje gång!

Det verkar dock som om han i övrigt inte reagerat särskilt negativt på kortisonbehandlingen, äldre hundar är ofta känsligare än unghundar. För att inte binjurarna ska slås ut ska vi försöka trappa ner lite långsamt till att ge honom kortison varannan dag, i stället för varje. Han kan få svagare muskler (särskilt huvud och mage), sämre päls och tunnare hud - men det känns försumbart just nu. Han får inte heller medicineras med Rimadyl. Med allra största sannolikhet kommer han att stå på en låg dos kortison livet ut för att inte få några återfall.

Det känns väldigt, väldigt bra att han äntligen fick hjälp.

Tratt-Laban

Först var det ett sår på höger bakben som han slickade upp. Sedan slickade han upp ett sår på vänster bakben. Därefter ena hasleden och så den andra hasleden ... Vi testade med strumpor, bandage, simring, antibiotikasalva, Rimadyl, Tradolan utan att få ordning på det. Till slut tog vi fram Labans hatobjekt - tratten! När han hade haft den i ett dygn hade han slickat upp ett sår på svanstippen i stället. Suck.

Som mest hade han fyra bandage på benen.

Jag ringde och fick komma samma dag till djursjukhuset i Kalmar där en veterinär tittade på honom. Han kunde direkt utesluta parasiter och rävskabb eftersom han inte har någon irritation på framdelen av kroppen eller mellan trampdynorna. Han uteslöt också foderallergi - som visserligen kan drabba hundar när som helst i livet, men är väldigt ovanligt (ca 5 %). Övriga atopiska hudbesvär uteslöt han också eftersom de uppkommer innan hunden fyller fem år. Och inget av ovanstående brukar sätta sig på svansen.

Hans slutsats var att Laban har haft ont i artrosen och därmed börjat slicka - vilket stämmer med vår gissning att slickandet var pga smärta. När vi har hindrat honom att slicka just där, har han tagit ett annat ställe. Hotspots har bildats med bakteriell påverkan och därför har han inte kunnat låta bli dessa områden. En ond cirkel egentligen.

Vi ska sluta med Rimadyl och i stället ge honom en dunderkur med antibiotika och kortison i ett par veckor, med återbesök efter två veckor till samma veterinär. Kortisonet hjälper snabbt och han bör kunna vara trattfri rätt snart. I övrigt ska vi låta bli såren för att inte irritera honom ytterligare. Det kan eventuellt vara så att han behöver stå på en låg dos kortison resten av livet för att detta inte ska blomma upp igen (alternativt att ge honom vid behov), men bortsett från det kommer han troligtvis att bli bra.

Nu står vi ut med att Laban springer in i dörrar, har svårt att ta sig ner för trappan utan att snubbla och skrapar upp våra knäveck med tratten i några dagar till. Det fantastiska är dock att han har kommit på att man faktiskt kan lägga ner huvudet på golvet när man sover, trots tratten. Det var inte länge sedan han sov hela natten samtidigt som han envisades med att hålla upp huvudet...