Violkörtel

Jag har lärt mig något som jag inte visste förut. Nämligen att det sitter en violkörtel på hundar. Och att den på okastrerade äldre hanhundar kan bli rejält inflammerad... Vi upptäckte en jätteknöl på Labans svans (vid svansroten) för ett tag sedan. Jag googlade och blev något lugnare över att det inte verkade vara någon tumör, utan just violkörteln. Veterinären talade om att vi skulle behandla den genom att tvätta och smörja med Isaderm-salva och efter en vecka har den blivit betydligt mindre. Fortfarande varm och hårlös, men han har inget besvär av den. Och den har tack och lov inte spruckit, vilket jag var lite rädd för. Tydligen rekommenderar man kastration när sådant här händer, eftersom det är hormonrelaterat - men med tanke på Labans ålder och hälsotillstånd är det inte aktuellt.

Violkörtel.

Hälsotillståndet, ja... Laban har börjat vanka omkring i huset, i synnerhet på kvällarna. Och det är ett beteende som vi känner igen väl sedan Nisse började få riktigt ont. Han är stelare i lederna, haltar ibland och klampar med framtassarna något alldeles oerhört. Hans tarmproblem har försvunnit helt sedan vi för fem månader sedan började strö Fortiflora (probiotika) på maten varje morgon. Men han har andra biverkningar av kortisonet. Dels är hans aptit och törst större, och han kissar oftare och oftare på kortisondagarna. Dels är hans päls synnerligen gles och han är till och med hårlös på vissa ställen. Veterinären kunde se att han har lätta hudirritationer, men det verkar inte klia. Han saknar fullständigt underull och han är nästan mager, vilket dock är bra med tanke på artrosen. Inom parentes kan nämnas att han även börjar höra rätt illa och det tycker vi är utmärkt, med tanke på att han är ljudrädd!

Laban älskar att knöla ihop mattor! Och här ser man att han är hårlös på ena höften.

Eftersom ingen annan medicin än kortison hjälper, är det den vi måste laborera med. Vi diskuterade fram och tillbaka och kom till slut fram till att vi testar i en vecka att ge honom kortison varje dag i stället för varannan - för att se om det har någon påverkan på hans vankande. Det finns risker med ökad kortisonbehandling, men då vi känner att han förmodligen inte är med oss så länge till, vill vi i alla fall se att det blir så smärtfritt som möjligt. En utväg kan även vara att ge honom injektioner med glukosamin - men det hjälper inte på alla hundar. Sedan finns det inget kvar i verktygslådan.

Man blir hungrig av kortison. Och då tigger man.

Som det är nu så fungerar han här hemma och han ger inga signaler om att han tycker det är nog än. Gränsen går ju vid ett värdigt hundliv och det har han än så länge. Skulle han få mer ont, få större problem att röra sig, få magproblem eller bli inkontinent - då har vi ett helt annat läge. Men där är vi inte än.

Laban. Hunden som är bäst på att vara i vägen.

Assistanshunden Freja

Att vara gårdshund innebär att man måste arbeta med att hålla koll på saker och ting, både i och runt huset. Freja tar detta jobb på mycket stort allvar - lite för mycket ibland. Hon säger till om en humla surrar på andra sidan gatan och om vi har råkat ställa en kastrull i köket på en plats där det inte brukar finnas någon kastrull. Typ.

Ser en humla. (Pälsmössan i soffan är Lovis.)

Men det ingår även att hålla ett öga på folket runt omkring henne. Husse ser väldigt dåligt och han har stor hjälp av Freja när han tappar något. "Visa husse", säger han - och Freja rusar genast dit och visar var han tappade prylen ifråga.

Hoppas att husse ska tappa något.

I höstas blev min pappa allvarligt sjuk och han dog för 1,5 månad sedan. Den sista månaden tillbringades hemma, där han (och mamma) fick fantastisk hjälp av hemtjänst etc. Varje gång vi kom dit, rusade Freja bort till pappa och kollade noga hur han mådde. Och så kom det en dag när vi kom till deras hus och han inte längre fanns där ... Det var hjärtskärande att se hur hon sprang runt och letade förtvivlat efter honom. Hon kom till oss flera gånger för att tala om att det var något som inte stämde. Och det hade hon ju fullständigt rätt i. Han är enormt saknad, inte bara av Freja.

Julen firades för första gången hemma hos oss, och för första gången kom även jultomten till Olivia, som nu har hunnit fylla 2,5 år. För säkerhets skull fick tomten ha en generalrepetition kvällen innan så att Freja inte skulle bli rädd för honom, eller tycka att han inte skulle befinna sig i hennes hus. Men det gick hur bra som helst, hon kände nog igen doften på tomten! Även Olivia tyckte att tomten var helt okej.

Med tanke på att Laban blivit så otroligt skott- och ljudrädd på äldre dagar, fasade vi för nyårsafton. Förra gången var det extremt jobbigt för honom, han låg bara och skakade. Jag körde en ljudfil med fyrverkerier någon vecka innan, men han reagerade inte nämnvärt. Och jag börjar faktiskt undra om han kanske hör lite sämre, vilket kan vara en välsignelse i det här läget. På nyårsafton var det ovanligt nog väldigt lugnt med pangandet i kvarteret. Faktiskt så lugnt att vi ett par gånger tittade på varandra och undrade om vi tagit fel på dag! Men vid tolvslaget smälldes det på rätt bra och tack och lov blev han inte lika rädd som han varit förr om åren, kanske för att det var under en mer begränsad tid. Freja blev i vanlig ordning mest förbannad på oväsendet.

Är väldigt arg på fyrverkerierna.

Nu går vi vidare mot ett nytt år, där vi hoppas att Laban hänger med ett tag till. Han mår inte superbra, men det verkar inte vara någon akut fara på taket än.

God fortsättning!