Stendöv

Veterinären varnade för att Labans hörsel kunde komma att påverkas - dels pga örondropparna, men hon kunde heller inte se om hans trumhinnor var skadade eftersom hörselgångarna var så påverkade. Näst sista dagen med örondropparna upptäckte vi att han verkade höra lite sämre och dagen efter hade han blivit fullständigt stendöv! Tack och lov verkade det inte som han brydde sig särskilt mycket, men man märkte hur mycket man faktiskt förlitar sig på röstkommandon när man kommunicerar med hundarna ... Vi var sedan på återbesök hos veterinären och även om det inte hade läkt ut helt, såg det bättre ut. Och hörselförlusten var tillfällig - nu hör han som vanligt igen.

I dag hade vi ett nytt återbesök för att titta på/i öronen. Det fanns en risk att han skulle behöva sövas för att hon skulle kunna se ordentligt (i vanlig ordning skrek han som en galning när hon kollade i öronen senast), så han fick ingen frukost i morse. Det är nästan komiskt att se hur förvånad, ledsen och kränkt han blir ... Men i dag tillät han att veterinären undersökte öronen utan några protester och allt såg finfint ut.

Däremot verkar det som om han inte mår helt hundra i övrigt. Han är väldigt orolig, vankar omkring, flåsar mycket och i lördags drack han kopiösa mängder vatten. I går kväll hade han sprutdiarré igen, trots att han inte fått något annat än skonkost att äta. Magen hade faktiskt varit helt okej en länge tid, så det var ett bakslag. Veterinären tog prover på honom i dag för att se om det finns något vi kan åtgärda med medicin. Det kan förvisso också vara så att artrosen blivit sämre, men det är svårt att sätta in annan medicin eller höja kortisondosen så länge magen krånglar. Nu väntar vi på provsvaren och hoppas på det bästa.

Värme plus infektionskänslighet = ingen bra kombination

Det blir väldigt mycket Laban i bloggen just nu ...

När man går på kortison blir man mer känslig för infektioner. Uppenbarligen. Först var det ju Labans mage som verkar ta en halv evighet att läka. Vi var på ultraljud för någon vecka sedan, vilket nog var en upplevelse för både personal och besökare på Kalmar djursjukhus. Laban pep, gnällde och skrek som om de höll på att ta livet av honom! Genom hela undersökningen dessutom. Veterinären konstaterade till slut lakoniskt att "Laban verkade vara mycket förnärmad över situationen" - vilket sammanfattar det hela rätt bra. För ont gjorde det inte.

Ultraljudet visade inga konstigheter, mer än att han har haft en rejäl inflammation i tjocktarmen. På en normal hund läker det ut på några dagar, men på grund av kortisonbehandlingen har det tagit längre tid. Vi är nu inne på andra omgången antibiotika och fortsätter med dietfodret ett tag till. Men magen verkar i alla fall just nu må bra.

Så då hoppar vi över till nästa infektion... I går var jag hos veterinären här i Emmaboda som konstaterade att Laban nu har dubbelsidig öroninflammation, lille gubben. En orsak är förmodligen att det är så varmt och att han är infektionskänslig. Han har väldigt ont i öronen och får nu örondroppar i tio dagar innan det är dags för återbesök. Hoppas att detta inte tar lika lång tid att läka som tarmarna.

Jag frågade vilka infektioner vi kan "se fram emot" härnäst. Det tvärsäkra svaret blev hudinfektioner/hotspots. Han bör inte bli blöt och vi ska försöka ha så mycket koll vi kan i den tjocka pälsen (som dock är mindre tjock pga. kortisonbehandlingen). Tur att han inte är en badälskande hund i alla fall!

Sommaren har egentligen blivit väldigt märklig ur ett rutinbaserat hundperspektiv. På dagarna har vi knappt kunnat gå ut och gå med dem, eftersom det varit så kopiöst varmt. (Läste förresten att man kan testa att lägga sin handflata mot asfalten. Om det bränns lär det förmodligen bränna hundens tassar också.) I stället har vi varit ute i trädgården på kvällarna där hundarna (ffa Freja) kunnat springa av sig ordentligt. Laban har mest njutit av att rulla sig i det brunbrända gräset och går som vanligt omkring med en hel skog i svansen.