söndag 6 januari 2019

Assistanshunden Freja


Att vara gårdshund innebär att man måste arbeta med att hålla koll på saker och ting, både i och runt huset. Freja tar detta jobb på mycket stort allvar - lite för mycket ibland. Hon säger till om en humla surrar på andra sidan gatan och om vi har råkat ställa en kastrull i köket på en plats där det inte brukar finnas någon kastrull. Typ.

Ser en humla. (Pälsmössan i soffan är Lovis.)

Men det ingår även att hålla ett öga på folket runt omkring henne. Husse ser väldigt dåligt och han har stor hjälp av Freja när han tappar något. "Visa husse", säger han - och Freja rusar genast dit och visar var han tappade prylen ifråga.

Hoppas att husse ska tappa något.

I höstas blev min pappa allvarligt sjuk och han dog för 1,5 månad sedan. Den sista månaden tillbringades hemma, där han (och mamma) fick fantastisk hjälp av hemtjänst etc. Varje gång vi kom dit, rusade Freja bort till pappa och kollade noga hur han mådde. Och så kom det en dag när vi kom till deras hus och han inte längre fanns där ... Det var hjärtskärande att se hur hon sprang runt och letade förtvivlat efter honom. Hon kom till oss flera gånger för att tala om att det var något som inte stämde. Och det hade hon ju fullständigt rätt i. Han är enormt saknad, inte bara av Freja.

Julen firades för första gången hemma hos oss, och för första gången kom även jultomten till Olivia, som nu har hunnit fylla 2,5 år. För säkerhets skull fick tomten ha en generalrepetition kvällen innan så att Freja inte skulle bli rädd för honom, eller tycka att han inte skulle befinna sig i hennes hus. Men det gick hur bra som helst, hon kände nog igen doften på tomten! Även Olivia tyckte att tomten var helt okej.

Med tanke på att Laban blivit så otroligt skott- och ljudrädd på äldre dagar, fasade vi för nyårsafton. Förra gången var det extremt jobbigt för honom, han låg bara och skakade. Jag körde en ljudfil med fyrverkerier någon vecka innan, men han reagerade inte nämnvärt. Och jag börjar faktiskt undra om han kanske hör lite sämre, vilket kan vara en välsignelse i det här läget. På nyårsafton var det ovanligt nog väldigt lugnt med pangandet i kvarteret. Faktiskt så lugnt att vi ett par gånger tittade på varandra och undrade om vi tagit fel på dag! Men vid tolvslaget smälldes det på rätt bra och tack och lov blev han inte lika rädd som han varit förr om åren, kanske för att det var under en mer begränsad tid. Freja blev i vanlig ordning mest förbannad på oväsendet.

Är väldigt arg på fyrverkerierna.

Nu går vi vidare mot ett nytt år, där vi hoppas att Laban hänger med ett tag till. Han mår inte superbra, men det verkar inte vara någon akut fara på taket än.


God fortsättning!

lördag 29 december 2018

En beskrivning av Laban

Labans uppfödare Suzanne bad sina valpköpare för en tid sedan att beskriva sina Lovely Megans-hundar utifrån en mall, som hon skulle använda i sin blogg. Här är vad jag fick ihop om Laban:




Från kull:  B-kullen            

Född:  31 oktober 2007

Stamtavlenamn: Lovely Megan’s Ben Stiller

Tilltalsnamn: Laban

Eventuella smeknamn: Pipgrisen, stora svarta björnen

Varför blev det just en Eurasier: Vi hade redan en eurasier – Nisse – som behövde en kompis. När Nisse var 1,5 år anlände Laban till vår familj och de var vänner i vått och torrt fram till Nisses död i januari 2016.

Varför blev det just Laban: Vi valde namnet Laban för att han såg ut som en Laban!

Lite om Laban:
Laban är en stor eurasier med en himla massa päls och han gör inte många knop i onödan. Han är lugnet själv, det enda problem vi har haft med honom är att han blev skrämd av rullskidåkare för många år sedan och därefter tycker han att promenader kan vara lite läskiga. Han har även blivit ljudrädd (skott, fyrverkerier, glassbilen) på äldre dagar. Men det mest specifika med Laban är att han väldigt ofta är fullständigt omöjlig att förstå sig på. Han kan t.ex. sitta mitt på vardagsrumsgolvet och titta glatt på oss, samtidigt som han morrar, skäller och viftar på svansen. Vi har ingen som helst aning om vad han vill! Eller när han på kvällarna går upp på övervåningen och stökar runt med något så att det dunsar i golvet. Vi har inte kommit på vad han ägnar sig åt då heller. Många som träffar Laban har sagt att han vinner hjärtan i längden och det stämmer nog. Han är väldigt lätt att tycka om, men det tar ett tag innan han släpper någon utomstående riktigt nära. Och så är han fenomenalt enastående på att alltid vara i vägen. Laban är slutligen allergisk mot krav. Så fort han känner att vi ska be honom göra något, vänder han och går därifrån. Såvida det inte handlar om mat förstås.


Min första tanke när jag tänker på Laban är: Tjuren Ferdinand.


Så här har vårt liv ändrats sedan Laban kom in i vårt liv: Laban förändrade inte våra liv särskilt mycket, dels eftersom vi redan hade en hund sedan tidigare – men även för att Laban alltid hållit en väldigt låg profil (Nisse var en mitt-i-centrum-hund och det är även vår dansksvenska gårdshund Freja). Det senaste halvåret har vi dock fått anpassa vårt vardagsliv efter honom varannan dag, när han får kortison mot sin åldersartros. Han blir då oerhört kissnödig på eftermiddagarna och vi får ofta gå ut med honom minst varannan timme tills det är dags att gå och lägga sig.


10 snabba om Laban!

Bästa buset: Att skrynkla ihop alla mattor och lyfta på soffdynorna. Eller att dra ut allt toapapper från badrummet hela vägen ner i trappan.
Bästa egenskap: Lugn, trygg, snäll.
Bästa sovplats: På en ryamatta (om den inte är ihopskrynklad enligt ovan, för då är den ju alldeles för knölig att ligga på) i sovrummet.
Bästa kompis (människa, hund, katt mm): Den absolut bästa människan är vår son Jesper, Laban blir alldeles tokig av glädje de gånger Jesper kommer och besöker oss! Mattematte (dvs. mattes mamma) står högt i kurs också, förmodligen för att hon ofta bjuder på något gott i köket. Annars är det Freja, som han numera är någorlunda alfahanne över.
Bästa godiset: OST!!
Bästa sättet att få matte & husse dit han vill: På promenaderna är det genom att sätta sig ner och vägra gå åt något annat håll än dit han vill (vilket oftast är hem igen). Annars får han ofta sin vilja igenom när han gnäller – till slut orkar man inte höra eländet längre. Han är vansinnigt duktig på att pipa!
Bästa promenaden är: Den som inte blir av. Laban trivs bäst hemma där han inte behöver anstränga sig.
Bästa tiden på dygnet: På natten. Då är det ingen som ber honom göra något.
Bästa årstid: Vinter. Älskar snö!
BÄSTA han vet: OST!!


Om Laban skulle vara president skulle det se ut så här: Världen skulle vara lugn och fredlig utan några bråk eller krav. Och det skulle finnas ost överallt.

onsdag 31 oktober 2018

Laban 11 år


I dag fyller den stora svarta björnen elva år!


Kroppen börjar så sakteliga säga ifrån hos honom. Artrosen har blivit värre och sitter nu i både baktassar och rygg. Men tyvärr kan vi inte öka kortisondosen, eftersom magen inte är riktigt glad (och andra värkmediciner fungerar inte). Han har sedan i somras haft kraftiga diarréer med ett par veckors mellanrum. För att utesluta allt annat (bakterier, parasiter, mask etc.) lämnade vi ett avföringsprov för ett tag sedan – men provsvaret visade att det inte fanns något sådant. Alltså är det sannolikt kortisonbehandlingen som påverkat både tarmar och antagligen även bukspottkörteln. Vi ger honom enbart snällt magfoder och plussar nu även på med ett kosttillskott med probiotika för att hjälpa till så länge det går. Inom parentes kan nämnas att om vi fastar honom ett halvt dygn efter ett diarréutbrott och sedan ger Canikur-pasta så blir han bra nästan omedelbart. Mycket effektiv medicin!

Även urinblåsan har nog påverkats, vi får gå ut med honom oftare och oftare när han behöver kissa. Än så länge inte på nätterna dock, vilket är skönt. Vi inser att vi med största sannolikhet måste ta samma tuffa beslut som med Nisse – dvs. själva försöka avgöra när det är dags att låta honom somna in. Men där är vi inte riktigt än, tack och lov.

Nu på ålderns höst har han lagt sig till med några fler egenheter. Bland annat går han upp på övervåningen när vi ser på tv och vi hör hur det dunsar i golvet – men oftast har vi ingen aning om vad han har pysslat med. Ibland kan det dock se ut så här:


Och en gång hade han gått och hämtat några räkningar (tack och lov var de betalade) som han agerat dokumentförstörare med. Han som aldrig ens bet sönder något som valp! Han kanske går i barndom?


Grattis Laban – du är verkligen den mysigaste, snällaste och mest obegripliga hund som finns!


tisdag 28 augusti 2018

Stendöv


Veterinären varnade för att Labans hörsel kunde komma att påverkas - dels pga örondropparna, men hon kunde heller inte se om hans trumhinnor var skadade eftersom hörselgångarna var så påverkade. Näst sista dagen med örondropparna upptäckte vi att han verkade höra lite sämre och dagen efter hade han blivit fullständigt stendöv! Tack och lov verkade det inte som han brydde sig särskilt mycket, men man märkte hur mycket man faktiskt förlitar sig på röstkommandon när man kommunicerar med hundarna ... Vi var sedan på återbesök hos veterinären och även om det inte hade läkt ut helt, såg det bättre ut. Och hörselförlusten var tillfällig - nu hör han som vanligt igen.

I dag hade vi ett nytt återbesök för att titta på/i öronen. Det fanns en risk att han skulle behöva sövas för att hon skulle kunna se ordentligt (i vanlig ordning skrek han som en galning när hon kollade i öronen senast), så han fick ingen frukost i morse. Det är nästan komiskt att se hur förvånad, ledsen och kränkt han blir ... Men i dag tillät han att veterinären undersökte öronen utan några protester och allt såg finfint ut.

Däremot verkar det som om han inte mår helt hundra i övrigt. Han är väldigt orolig, vankar omkring, flåsar mycket och i lördags drack han kopiösa mängder vatten. I går kväll hade han sprutdiarré igen, trots att han inte fått något annat än skonkost att äta. Magen hade faktiskt varit helt okej en länge tid, så det var ett bakslag. Veterinären tog prover på honom i dag för att se om det finns något vi kan åtgärda med medicin. Det kan förvisso också vara så att artrosen blivit sämre, men det är svårt att sätta in annan medicin eller höja kortisondosen så länge magen krånglar. Nu väntar vi på provsvaren och hoppas på det bästa.

onsdag 8 augusti 2018

Värme plus infektionskänslighet = ingen bra kombination

Det blir väldigt mycket Laban i bloggen just nu ...


När man går på kortison blir man mer känslig för infektioner. Uppenbarligen. Först var det ju Labans mage som verkar ta en halv evighet att läka. Vi var på ultraljud för någon vecka sedan, vilket nog var en upplevelse för både personal och besökare på Kalmar djursjukhus. Laban pep, gnällde och skrek som om de höll på att ta livet av honom! Genom hela undersökningen dessutom. Veterinären konstaterade till slut lakoniskt att "Laban verkade vara mycket förnärmad över situationen" - vilket sammanfattar det hela rätt bra. För ont gjorde det inte.

Ultraljudet visade inga konstigheter, mer än att han har haft en rejäl inflammation i tjocktarmen. På en normal hund läker det ut på några dagar, men på grund av kortisonbehandlingen har det tagit längre tid. Vi är nu inne på andra omgången antibiotika och fortsätter med dietfodret ett tag till. Men magen verkar i alla fall just nu må bra.

Så då hoppar vi över till nästa infektion... I går var jag hos veterinären här i Emmaboda som konstaterade att Laban nu har dubbelsidig öroninflammation, lille gubben. En orsak är förmodligen att det är så varmt och att han är infektionskänslig. Han har väldigt ont i öronen och får nu örondroppar i tio dagar innan det är dags för återbesök. Hoppas att detta inte tar lika lång tid att läka som tarmarna.

Jag frågade vilka infektioner vi kan "se fram emot" härnäst. Det tvärsäkra svaret blev hudinfektioner/hotspots. Han bör inte bli blöt och vi ska försöka ha så mycket koll vi kan i den tjocka pälsen (som dock är mindre tjock pga. kortisonbehandlingen). Tur att han inte är en badälskande hund i alla fall!


Sommaren har egentligen blivit väldigt märklig ur ett rutinbaserat hundperspektiv. På dagarna har vi knappt kunnat gå ut och gå med dem, eftersom det varit så kopiöst varmt. (Läste förresten att man kan testa att lägga sin handflata mot asfalten. Om det bränns lär det förmodligen bränna hundens tassar också.) I stället har vi varit ute i trädgården på kvällarna där hundarna (ffa Freja) kunnat springa av sig ordentligt. Laban har mest njutit av att rulla sig i det brunbrända gräset och går som vanligt omkring med en hel skog i svansen.

torsdag 19 juli 2018

Plyschhund och Labans mage


När min dotter Fanny var 12 år vann hon en stor plyschhund på Liseberg. När hon flyttade hemifrån tyckte jag att hon skulle ta med den, men av någon anledning ville hon inte det (och den är faktiskt rätt ful). Per tyckte dock att den förtjänade att tas fram i ljuset, så han hämtade upp den ur källaren. Freja reagerade så här:


Det var för fyra år sedan.

När vi flyttade in i det här huset fick hunden bo i vårt gästrum. Och Freja tycker fortfarande illa om den. Så pass att hon nästan varje dag ger den en rejäl utskällning! Jag vet inte om hon är rädd för den eller bara håller med om att den är ful - men hon tycker definitivt inte att han ska bo i samma hus som hon. Så det så.


Laban har varit riktigt dålig i magen. Han åkte på någon form av tarminfektion för 1,5 månad sedan som resulterade i så kraftig diarré att han skrek hjärtskärande så fort han bajsade (och det var ofta). Vi testade allt möjligt, men när det kom blod i avföringen åkte vi akut till Läckeby djursjukhus.

Värdena på njurar, lever och bukspottkörtel var tack och lov bra. Han fick en massa mediciner och rekommendation om att fortsätta med skonkosten en månad till. Det har varit rätt tuffa veckor, med ett par återfall - men nu hoppas vi att han är frisk igen. Det är tydligen så att kortisonet gör honom infektionskänsligare, så för säkerhets skull har vi bokat tid nästa vecka hos den veterinär som skrev ut kortison till honom, för att få lite svar på våra frågor.

torsdag 31 maj 2018

Pillertrillare, Aba! och Teja


Nu har Laban ätit kortison ett bra tag och det känns som om vi vågar oss på en utvärdering. Till att börja med är det fantastiskt skönt att medicinen hjälper, med tanke på att varken vanlig eller stark smärtmedicin gjorde det. Men det är otroligt hur individuell smärta kan vara (precis som hos människor). Nisse hade betydligt mer artros än Laban, men var inte alls påverkad på samma sätt.

Vi har långsamt skurit ner dosen till att han får kortison varannan dag i stället för varje - i hopp om att binjurarna ska klara sig. Veterinären tyckte att vi kunde testa att gå ner till 1 tablett varannan dag, men han trodde nog att 1,5 tablett varannan dag skulle vara nödvändigt. Och han hade rätt även där - vi märkte rätt snabbt att vi fick öka dosen igen. Han verkar definitivt inte ha ont längre, både slickandet, kliandet och pipandet har i princip upphört. Däremot blir han trött av medicinen (och det var ju inte särskilt mycket fart på honom innan), vilket gör att exempelvis promenader är ännu ointressantare nu än de var förr. Man får vara glad om han vill gå med runt kvarteret, oftast sätter han sig ner och vill gå hem igen.

Kissnödigheten är extremt tydlig de dagar han får kortison. Vid fyratiden på eftermiddagen börjar han trampa runt och sedan får man gå ut med honom varannan timme ungefär fram tills läggdags. Vi får planera livet lite extra de dagarna, men vi behöver tack och lov inte gå ut med honom på nätterna.

En konsekvens av allt tablettknaprande har blivit att Laban faktiskt tigger medicin! Även jag måste äta en del medikamenter och när jag står med någon av burkarna kommer han direkt och sätter sig vid mina fötter och vill gärna ha han också. Knäpphund.

Här tigger han visserligen inte tabletter utan salta pinnar - men kolla vad han dreglar!

En annan form av tiggande sker på helgerna då vi har som vana att äta frukost i sängen. Freja sitter i sängen och har koll på husse, medan Laban sitter nedanför min säng så nära han bara kan och vrålglor på mig för att inte missa när jag bara har en liten bit kvar på smörgåsen - för den brukar han få. Äter jag inte fort nog så börjar han att sparka på sängen.

Man blir trött av att äta medicin. Då är det skönt att ha Frejas panda som huvudkudde.



Måste dessutom berätta en gullig sak om Freja. Varje kväll borstar jag tänderna på båda hundarna. Freja har numera bestämt att Laban ska borsta sina först (och han vägrar fortfarande komma in i badrummet), sedan är det hennes tur. Efter tandborstningen tar husse ut dem på en promenad, men innan dess rusar Freja till honom för att han ska kontrollera att tänderna blev borstade ordentligt. Känns tryggt att ha lite kvalitetssäkring faktiskt.

Det tvååriga och djurälskande barnbarnet Olivia brukar ringa videosamtal till mig rätt ofta (fast jag misstänker att det är hennes mamma som ringer). Så fort hon får syn på mig frågar hon först efter Pä (det är Perfar, som oftast är på jobbet) och därefter vill hon prata med Aba! (viktigt med utropstecknet där) och Teja. Ibland även med katten (som hon inte lärt sig namnet på än). Jag får väl vara glad att jag är på femte plats i alla fall!