Stygnen är borta!

Jag använder den här bloggen som lite dagbok för min egen del - det är rätt bra att gå tillbaka ibland och kolla vad som hände och när. Jag har skrivit om Nisse på Facebook, men tar med den informationen här också av det skälet (och för de som inte har Facebook, förstås).

Den 11 februari skrev jag:
Nu har det gått 1,5 månad och vi sitter fortfarande fast i tratt-träsket. Akutbesök på djursjukhuset i dag med Nisse som i går kväll fick fruktansvärt ont och började gå på tre ben igen. Det visade sig vara rejält infekterat, så en odling har tagits. Han har fått ännu en antibiotikakur och även stark smärtmedicin, som ev. kan trigga ep-anfall. Men vi klarar inte av att se honom ha så här ont, så vi tar risken. Någon stygntagning är det inte tal om än, men just nu slipper han bandaget i alla fall. Jag undrar hur lång tid det ska ta innan han kan gå på en riktig promenad igen?

Kan tillägga att jag vid det här tillfället trodde att han råkat ut för ännu en spontanfraktur, vilket gjorde att jag fruktade det värsta. Var ganska inställd på att vi inte skulle få med honom hem igen ...

Lade även ut en bild på Facebook på hans nuvarande mediciner med kommentaren att han snart behöver ett eget medicinskåp ... Det är inte lätt att dosera när han ska ha 1,25 tablett av en medicin, 0,75 tablett av en annan osv. Man är ju livrädd för att göra fel!

Epilepsimedicinen verkar funka bra. Vi kan inte bedöma om han har blivit vingligare, eftersom han av naturliga skäl har svårt att hålla balansen ändå. Däremot kissar han numera som Laban - dvs. ungefär en kvart varje gång - något som garanterat beror på medicinen. I vanliga fall är han en "skvättare". Detta är något som kommer att gå över efter ett tag.

Och i dag har vi varit på återbesök hos veterinären. Redan två dagar efter att bandaget togs bort i onsdags såg såret kanonfint ut. Det har inte vätskat ett dugg under tiden och han har heller inte haft särskilt ont (Tradolanet fungerade bra och han behövde bara äta det i några dagar). Att bli av med bandaget var antagligen det som gjorde susen. Tack vare att det såg så fint ut bestämdes det raskt att han äntligen skulle bli av med alla stygn. Vi var övertygade om att det skulle krävas narkos (vilket kliniken helst vill undvika pga epilepsin), men Per och jag blev i stället utvisade från rummet (med hopp om att Nisse då skulle bli lättare att hantera). I väntrummet hörde vi att det var ett himla liv på Nisse med morranden, skall och pip - men efter en stund kom han glatt utspringande utan stygn! Så skönt!

Nu väntar tratt i ytterligare en vecka, efter det ska vi äntligen få börja gå vettiga promenader med honom. Det har varit en förfärlig tid och jag har ett par gånger varit nära att ge upp, med tanke på hur mycket lidande han har utsatts för. Men nu ser vi ljuset i tunneln! (Och försöker att inte tänka på det provsvar vi väntar på i mitten av mars ...)