Den långa resan ...

Nja, egentligen var det väl inte en så lång resa. Inte som när vi hämtade Nisse (55 mil) eller Laban (32 mil i vinterväglag). Men 16 mil kan kännas otroligt segt, både när man är på väg att hämta en efterlängtad familjemedlem och också när man ivrigt vill komma hem.

Jag hade förberett mig med DSG-mönstrade naglar:

När vi kom ner till Anna i Hästveda fick vi träffa en Freja som vuxit betydligt sedan vi var där förra gången! Men ändå var hon så liten ... Innan vi åkte gick vi igenom diverse viktig information och skrev på papper, samt fick med oss en fullproppad kasse med massor av nyttigheter och roligheter. Och jag kunde inte låta bli att förundras över att vi tredje gången i rad lyckats hitta en underbar, engagerad och seriös uppfödare!

Sedan åkte vi hem. Freja satt i husses knä och halvsov nästan hela vägen. Vi tyckte att hon verkade otroligt lugn, men det fick vi äta upp när vi kom hem! Studsbollen Freja ville genast leka med de stora lurviga fyrbenta som visade sig bo i hennes nya hem. Laban tyckte att det var väldigt onödigt att komma hemsläpande på en sådan otäck liten varelse, så han backade undan rätt snabbt.

Nisse tyckte allra först att hon var intressant, men när hon hela tiden hoppade för att hänga i hans skägg ändrade han åsikt. För första gången fick han uppleva hur det var att umgås med en hund som är ännu mera "på" än vad han är! Mycket nyttigt. Och han tyckte det var skitjobbigt, rent ut sagt! Även om han nästan hela tiden var snäll nog att låta henne hållas.

Storleksskillnaden är rätt betydande, om man säger så ...

Katterna håller sig på avstånd, de verkar fundera över vad fasiken det är som invaderat deras hus:

Skeptisk katt. Mycket skeptisk!

Natten flöt på rätt lugnt. Jag gjorde som jag gjort förut med andra valpar och hägnade in hennes korg med kompostgaller bredvid min säng. Dels är det lättare att få valpen att säga till när den vill ut, dels är det lättare att ha lite koll på var hon befinner sig. Jag fick gå ut med henne en gång under natten, i övrigt räckte det att klappa henne lite när hon pep så somnade hon om igen.

I dag när jag har jobbat har hon mest legat och sovit i sin korg bredvid mina fötter. Jag har hållit henne lite åtskild från Nisse och Laban, för att de ska få lugn och ro. Men jag märker att den värsta intensiteten dämpas mer och mer, ju vanare de blir vid varandra. Och Laban brukar ju vara svårflörtad, så han kommer att tina upp så småningom. Det här kommer att bli bra!

Vi har köpt en panda som kan hålla Freja sällskap när hon sover. 

Det verkar funka bra, och de är ju rätt lika!

Hon är en studsig och nyfiken krabat som är otrooooooligt söt! Och liten!!! Jisses, vad liten hon är ... Freja är också mycket kelig och vill gärna ha kroppskontakt. Inte mig emot! Och inte så konstigt kanske, hon saknar säkert sina syskon.

En liten tupplur på husses fötter. Det känns tryggt!