Förra veckan avslutades med att vi besökte djurkliniken, eftersom Nisse fått problem med sin nos igen. En modig djurskötare försökte rensa nosen, men fick avbryta eftersom hon var rädd om sina fingrar. Fullt förståeligt. Veterinären skrev i stället ut ännu mer antibiotika till honom, då det ju har hjälpt någorlunda de tidigare gångerna. Vi har fortfarande inte fått provsvaren, men hoppas nu att det kanske är en bakterie i stället för svamp, som vi kan slå ut med en dunderdos antibiotika i stället för ett operativt ingrepp. Efter bara 1,5 dygn med antibiotikan kunde han andas lättare igen, skönt!
På kvällen märkte vi att Nisse vankade runt mer än vanligt och hade otroligt svårt att lägga sig ner. När vi hade gått och lagt oss försökte han återigen lägga sig och var märkbart orolig när det inte gick. Det var hemskt att se! Till slut gav vi honom en Tradolan och när den började verka klarade han det äntligen. Och vi kände att om han inte kan lägga sig utan att bli neddrogad först, då är det inte mycket kvar att göra ... Kvällen därpå gick det dock lättare för honom att lägga sig, men då pep han i stället. Tack och lov verkar det nu ha blivit lite bättre, för stunden.
Och i lördags dök nästa symptom upp. Varje gång han kissade (och det gjorde han ofta) kom det enorma mängder - helt jämförbart med när han började med epilepsimedicinen. Däremot drack han inte mer än vanligt, så vi började framåt kvällen nästan bli oroliga för uttorkning. Men i går var det normalt igen. Har ingen aning om vad som hände, men vi hoppas att det inte händer igen. Kanske är det något som kommer att synas på provsvaren.
Han är så otroligt svår att läsa av när det gäller smärtan, vi har egentligen ingen aning om hur ont han har. Det gör fruktansvärt ont i hjärtat när man ser att han har problem, men nästa stund kan han verka både glad och pigg. Jag gissar dock att de dåliga dagarna kommer att bli fler än de bra dagarna så småningom. Och det där beslutet vi då måste ta kommer allt närmare ... Vi måste på något vis
bestämma oss för var gränsen går, och det känns vansinnigt svårt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar