Att vara i vägen

Att bo i ett hus med tre hundar innebär att man alltid behöver ha koll på var man sätter fötterna. Det kan vara en hund som ligger bakom skrivbordsstolen, eller också är det en hund som går synnerligen långsamt framför benen på en och verkligen hindrar en från att komma fram.

Särskilt Laban är fenomenalt duktig på att lägga sig på helt fel ställen. Och det jobbiga med honom är att han verkligen sjunker ihop på golvet med en nöjd suck "Åååh, vad skönt det är att få lägga sig ner just här!". När man efter några sekunder säger till honom att flytta på sig så att man kommer fram, händer det absolut ingenting. Och när man till slut petar lite försiktigt på honom med tån, FLYGER han upp med en otroligt kränkt min (ingen kan se lika kränkt ut som Laban!) och en uppsyn som klart och tydligt säger "Varför gjorde du så? Älskar du mig inte längre?".

Ibland händer det dock att det är Laban som inte kommer fram där han vill. Det skulle aldrig falla honom in att försöka gå förbi eller hoppa över Nisse. I stället sitter han bara och ser otroligt olycklig ut för att Nisse ligger i vägen. Att han kan gå runt och komma in i köket genom den andra dörren är tydligen inte ett alternativ.

 

Nisse ligger i vägen vid den ena köksdörren.

 

 

Och Nisse ligger i vägen vid den andra köksdörren. 

 

Och understundom händer det också att samtliga hundar bildar någon form av mänsklig agilitybana i hallen. Det svåra är inte att kliva över dem. Det svåra är att hindra dem från att flyga upp i just det ögonblick när man kliver över dem ...

 

Sedan kan det ju även inträffa att husets blondin fastnar mellan två stolar ...