Laban 8 år!

I dag är det en speciell dag. I dag fyller Laban (och alla hans 12 syskon, även om alla tyvärr inte är i livet längre) hela 8 år!!

Jag har sagt förut att Laban håller en rätt låg profil här hemma. Men det finns vissa saker som utmärker honom lite extra.

Mat är ju alltid lite extra intressant för vårt "stora svarta hål". Det finns egentligen bara två saker som får Laban att vifta på svansen riktigt rejält (och då menar jag så mycket att han nästan lyfter!). Det är när Jesper kommer hit, eller när det ska serveras mat. Och direkt efter att han har ätit (dvs. efter ungefär fem sekunder) återfaller han alltid till valpbeteendet. Då ska han gå ut. NU! En bieffekt av att han äter fort, är möjligtvis att han är den enda hund i huset som rapar. Och han gör det inte särskilt diskret, om man säger så ...

Han är också rätt bra på att undvika sådant som han inte tycker om. Krav till exempel. Får han den minsta känsla av att vi tänker be honom göra något, lägger han benen på ryggen och flyr (dvs. lunkar iväg rätt långsamt). Han tycker heller inte om när det blir för stökigt, t.ex. om Freja och Nisse busar. Då går han och lägger sig i sovrummet.

Skäller gör han i princip aldrig, mer än när han vill komma in från trädgården. Då kommer det ett enda mörkt VOFF nerifrån tårna. Däremot sjunger han för full hals innan han ska ut på koppelpromenad, det är rent ut sagt ett jäkla liv! Och senaste veckorna har han haft korn på en eller flera löptikar, så då har han dessutom kompletterat ljudbilden med en himla massa pipande, för sånt är han ju väldigt bra på.

Han kan fortfarande vara lite rädd av sig, men det har blivit oändligt mycket bättre. Och han har stöd här i livet. När Per var ute på promenad med både Laban och Freja, blev Laban lite skrämd av några stojande barn. Då gick Freja helt sonika fram och lugnade honom genom att slicka i hans mungipor. Det hjälpte!

 

Det har alltid varit så skönt att ha hundar som inte knycker mat. Det var ju i och för sig den där incidenten med pepparbiffarna, där vi är stensäkra på att Nisse var den skyldige. Men Laban har bara tagit en frusen kycklingfilé en gång för en herrans massa år sedan. För någon månad sedan var det dock dags igen. Per hade brett sig två knäckemackor med plommonmarmelad, som han tänkte njuta av framför tv:n på kvällen. Helt plötsligt var en smörgås borta och det hördes ett omisskännligt knastrande från en svart hund på den svarta ryamattan ... Ganska otippat att han skulle tycka så mycket om det, även om min egentillverkade plommonmarmelad faktiskt är extremt god!

Grattis Laban, i eftermiddag ska vi öppna påsen med ostbågar till dig!