I dag var det återbesök hos veterinären med Laban. De senaste två veckorna har gjort underverk med honom! Bortsett från att han äntligen har slutat att slicka upp sår, har han nästan totalt slutat pipa och klia sig. Han har uppenbarligen varit väldigt besvärad förut ...
Kontentan av det hela är att han började slicka på hasleden när han fick ont i sin artros. Det eskalerade sedan till flera sår, som jag berättade i förra inlägget. Han kommer därför att äta antibiotika minst en vecka till för att alla sår ska vara totalt läkta och alla bakterier borta, men sedan ska det inte behövas mer.
Kortisonet har, till skillnad från ex.vis Rimadylen, gjort honom smärtfri (och även lindrat klåda) - vilket är underbart. En känd biverkning av kortison har dock medfört att han blivit extremt törstig och kissnödig (samt hungrig), så vi har följt veterinärens råd att ge honom medicinen på morgonen för att slippa gå ut med honom på natten. Framåt eftermiddagen och kvällen har han därför behövt kissa. Läääänge. Vi snackar flera minuter varje gång!
Det verkar dock som om han i övrigt inte reagerat särskilt negativt på kortisonbehandlingen, äldre hundar är ofta känsligare än unghundar. För att inte binjurarna ska slås ut ska vi försöka trappa ner lite långsamt till att ge honom kortison varannan dag, i stället för varje. Han kan få svagare muskler (särskilt huvud och mage), sämre päls och tunnare hud - men det känns försumbart just nu. Han får inte heller medicineras med Rimadyl. Med allra största sannolikhet kommer han att stå på en låg dos kortison livet ut för att inte få några återfall.
Det känns väldigt, väldigt bra att han äntligen fick hjälp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar