I förrgår eftermiddag kom Nisse in från trädgården och haltade lite lätt. Det var svårt att se vilket ben han hade problem med, men till slut såg vi att det var höger framben. Framåt kvällen blev det värre och värre, till slut kunde han inte stödja på benet alls. Dock verkade han inte ha ont när vi undersökte det, men han var märkbart låg.
Och jag var märkbart orolig. Även om jag vet att det inte har något samband, hände exakt samma sak kvällen innan han fick sitt första epilepsianfall. Jag sov inte så mycket på natten, utan låg och lyssnade ... Klockan kvart över ett på natten gnällde han lite, men sedan var det lugnt.
I går morse haltade han ingenting, tack och lov. Han sov hela förmiddagen, men piggnade till lite på lunchen och ville gå ut och gå. Jag tog en kort promenad med honom och det gick bra. Sedan sov han igen.
Först framåt kvällskvisten var han äntligen gamla vanliga studsiga Nisse som ville leka, hoppade omkring och var en mycket glad hund igen. Skönt!
Jag förmodar att han bara hade en enklare sträckning, men det är ju själva tusan vad mycket man kan oroa sig för det älskade hundskrället ...!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar