I dag var jag på återbesök med Nisse hos veterinären för att diskutera hans kraftiga artros. Vi kom fram till att vi byter tillbaka till Rimadyl, som han svarar bättre på. Han kommer även att få Glukosamin, i hopp om att underlätta livet en aning. Sedan finns det inte mycket mer att göra, tyvärr. Morfinpreparat och kortison är inte aktuellt, pga. olika orsaker. Prognosen är inte så bra, vi får helt enkelt hoppas att han är med oss hela sommaren och vi ska göra allt vi kan för att han får vara smärtfri under tiden. Det känns som om alla dagar framöver kommer att vara bonusdagar med världens bästa hund ...
Även hon tyckte det var konstigt att han har friröntgats tidigare och fått i princip E-höfter nu, men det är väl bara ett av livets mysterier antar jag. Det största problemet i allt detta är att det är så oerhört svårt att se om han har ont, t.o.m. när veterinären undersöker honom. De vanliga tecknen som att vanka runt, att vara trött, att äta sämre, att flåsa osv. har han, men det har han även haft i viss grad innan han blev sjuk. Det tydligaste vi kan se är att han har svårare och svårare att resa sig och att han haltar ibland - och detta har blivit markant sämre efter höftledsröntgen (borde inte vara något samband dock).
Förutom att artrosen kommer att bli värre, löper han också risk att få leversvikt (i synnerhet eftersom det smärtstillande kombineras med epilepsimedicinen) samt att råka ut för en korsbandsskada. Det sistnämnda innebär att han ska undvika att springa omkring i trädgården med många start och stopp - något som han faktiskt gör de gånger han orkar leka med Freja. Men vi tänker inte hindra honom, han måste få ha så kul som möjligt den tid han finns kvar!
Ett annat tecken är att han rätt ofta hänger med huvudet och ser lite låg ut. Hur ont har han?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar