Vi har ju faktiskt tre hundar, men ibland (åtminstone i bloggen) hamnar Laban i skymundan. Inte nog med att han är svår att fota (vilket bilderna i inlägget är exempel på) - han håller också en väldigt låg profil i jämförelse med "sjuklingen" och "yrvädret".
De enda gångerna det blir riktig fart på honom är när han jagar flugor eller när man tar fram osthyveln! Och enda gångerna han hörs är när han piper. Som i dag när han gick ner i källaren - där det är mycket svalare - medan vi var kvar på övervåningen. Det tog inte fem minuter innan han började gnälla "Jag är ensam, det är jätteläskigt, hjälp!!". Knäppishund.
Han har aldrig bråttom till något, coola Laban. När man ropar till hundarna "Vill ni gå ut?" och öppnar dörren till trädgården, kommer Freja och Nisse rusande i full karriär. Sedan tar det en stund innan Laban kommer lunkande, i sakta mak...
Dock märks det faktiskt skillnad på honom sedan Nisse blev sjuk. Laban tar lite mer plats, är lite mer frimodig och busar även mer med Freja. Framför allt är han tillsammans med oss mer, även när vi har gäster - förr gick han alltid undan och lade sig.
Som någon insiktsfull människa sade en gång: Nisse blir man förtjust i direkt, men Laban vinner hjärtan i längden!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar