Nu har Laban ätit kortison ett bra tag och det känns som om vi vågar oss på en utvärdering. Till att börja med är det fantastiskt skönt att medicinen hjälper, med tanke på att varken vanlig eller stark smärtmedicin gjorde det. Men det är otroligt hur individuell smärta kan vara (precis som hos människor). Nisse hade betydligt mer artros än Laban, men var inte alls påverkad på samma sätt.
Vi har långsamt skurit ner dosen till att han får kortison varannan dag i stället för varje - i hopp om att binjurarna ska klara sig. Veterinären tyckte att vi kunde testa att gå ner till 1 tablett varannan dag, men han trodde nog att 1,5 tablett varannan dag skulle vara nödvändigt. Och han hade rätt även där - vi märkte rätt snabbt att vi fick öka dosen igen. Han verkar definitivt inte ha ont längre, både slickandet, kliandet och pipandet har i princip upphört. Däremot blir han trött av medicinen (och det var ju inte särskilt mycket fart på honom innan), vilket gör att exempelvis promenader är ännu ointressantare nu än de var förr. Man får vara glad om han vill gå med runt kvarteret, oftast sätter han sig ner och vill gå hem igen.
Kissnödigheten är extremt tydlig de dagar han får kortison. Vid fyratiden på eftermiddagen börjar han trampa runt och sedan får man gå ut med honom varannan timme ungefär fram tills läggdags. Vi får planera livet lite extra de dagarna, men vi behöver tack och lov inte gå ut med honom på nätterna.
En konsekvens av allt tablettknaprande har blivit att Laban faktiskt tigger medicin! Även jag måste äta en del medikamenter och när jag står med någon av burkarna kommer han direkt och sätter sig vid mina fötter och vill gärna ha han också. Knäpphund.
Här tigger han visserligen inte tabletter utan salta pinnar - men kolla vad han dreglar!
En annan form av tiggande sker på helgerna då vi har som vana att äta frukost i sängen. Freja sitter i sängen och har koll på husse, medan Laban sitter nedanför min säng så nära han bara kan och vrålglor på mig för att inte missa när jag bara har en liten bit kvar på smörgåsen - för den brukar han få. Äter jag inte fort nog så börjar han att sparka på sängen.
Man blir trött av att äta medicin. Då är det skönt att ha Frejas panda som huvudkudde.
Måste dessutom berätta en gullig sak om Freja. Varje kväll borstar jag tänderna på båda hundarna. Freja har numera bestämt att Laban ska borsta sina först (och han vägrar fortfarande komma in i badrummet), sedan är det hennes tur. Efter tandborstningen tar husse ut dem på en promenad, men innan dess rusar Freja till honom för att han ska kontrollera att tänderna blev borstade ordentligt. Känns tryggt att ha lite kvalitetssäkring faktiskt.
Det tvååriga och djurälskande barnbarnet Olivia brukar ringa videosamtal till mig rätt ofta (fast jag misstänker att det är hennes mamma som ringer). Så fort hon får syn på mig frågar hon först efter Pä (det är Perfar, som oftast är på jobbet) och därefter vill hon prata med Aba! (viktigt med utropstecknet där) och Teja. Ibland även med katten (som hon inte lärt sig namnet på än). Jag får väl vara glad att jag är på femte plats i alla fall!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar