onsdag 27 mars 2019

På livets höst. Fast på våren.

Nä, Laban mår inte så bra.


Det finns nog inte mycket som är värre än att behöva ta det där slutgiltiga och fasansfulla beslutet som de flesta djurägare någon gång ställs inför. Det gör helt enkelt så himla ont i hjärtat.

Vill gärna ligga mjukt.

Vi trodde att vi skulle bli tvungna att låta honom somna in för ett par veckor sedan när han rasade i vikt helt plötsligt. Men vi har fått upp honom ett par kilo tack och lov. Han går sämre och sämre. Men han tar sig fortfarande uppför trappan och ner igen. Han följer med på (korta) promenader. Fast han ser oftare och oftare rätt ledsen ut. Och han verkar inte ha superont, däremot ganska så besvärligt.

Ser inte så glad ut.

Jag hoppas att han, liksom våra tidigare djur, själv talar om när det är dags. Och jag hoppas att det dröjer lite till. Jesper vill gärna träffa sin älsklingshund en sista gång i påsk. Dessutom har Freja lite svårt för förändringar (dagens understatement!) och det har kanske varit tillräckligt av den varan just nu, i och med Tottes ankomst.

Vi tar en dag i taget.

Älskade Laban.

2 kommentarer:

LaPi sa...

Kram till er alla <3
De där avskeden och besluten är den enda nackdelen med att ha hund!

Anna sa...

Kram tillbaka!