Att sakna något

För ett tag sedan var mina föräldrar hundvakter. När jag kom och hämtade hundarna frågade jag om allt hade gått bra.
- Jodå, fast Laban smet, svarade min mamma.
- Laban??? frågade jag bestört.
Han har, mig veterligt, aldrig smitit förut - de gånger han har varit på vift har han följt efter Nisse.

Hon berättade hur det hade gått till. Laban hade smitit genom ett hål i stängslet där grannarna (som bor i mitt gamla hus) har sina höns. Mamma, som såg det hela, blev rädd att han skulle skrämma hönsen - men han brydde sig inte om dem ett dugg. I stället fortsatte han cirka tio meter in på tomten ... och hoppade upp på sin gamla älskade sten!! Där ser man, hundar glömmer inte så lätt!

Jag har lyckats radera den bild jag hade när han ligger på den. Här är en annan gammal bild där han står nedanför stenen i stället. I snöstorm.

Andra nyheter är att jag i dag var och vaccinerade hundarna. Passade samtidigt på att väga dem. Nisse börjar bli en tjockis! (Nåja, nu överdriver jag liiite!) Han vägde 25 kg! Och Laban hade gått ner litegrann efter kastreringen till 33 kg. Båda är bra i hullet och har fina tänder.