Den stora svarta björnen finns inte mer...
För ungefär två veckor sedan bestämde han att han var klar med livet här på jorden. På kvällen satt han och tittade sorgset på oss och det var inget tvivel om vad han ville. Därefter klev han upp i soffan och krånglade sig ner i soffhörnet, där han lade sig tillrätta med huvudet i mitt knä. Han har aldrig någonsin legat så förut. Han låg så länge och det kändes som om han skulle dra sitt sista andetag där och då.
- Matte, jag orkar inte mer nu.
Vi bestämde att vi skulle försöka ha kvar honom över påsken då hans
älskade Jesper skulle komma hem. Han verkade inte ha fått mer ont, han var bara
trött på livet och slut i kroppen. Det var fint att se dem träffas en sista gång, men det var
svårt samtidigt - i synnerhet för Jesper.
Han som aldrig legat i sängar fann sig en mjuk plats i gästrummet mot slutet.
I går kväll fick han mängder med ost, sedan lät vi min mamma ta hand om
Freja. Per och jag åkte med Laban och Totte till Nybro djurklinik och till samma rum
som Nisse somnade in i. Vi hade bestämt att sköterskan skulle passa vår vilda
valp under tiden, men Totte lade sig i stället ner på fällen bredvid Laban. När det
var dags för sista sprutan kröp Totte tätt intill och sov djupt medan Laban
vandrade över regnbågsbron till Nisse. Jag undrar hur mycket han förstod?
På kvällen letade Freja febrilt efter Laban och i dag på lunchen vägrade
hon gå på promenad. Hon tvärstannade, vände sig mot huset och ville hem igen.
Hon är oerhört ledsen och det gör så ont i hjärtat att se henne...
Freja som alltid vakade över Laban.
Laban var visserligen en hund som höll en låg profil, men det är ändå
vansinnigt tomt och tyst utan honom. Vi fick 11,5 år tillsammans och jag är så oerhört
glad att jag fick leva med ostälskande, fredliga, vänliga och obegripliga tjuren
Ferdinand, som hade den mjukaste pälsen och den snällaste blicken.
Sista bilden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar