Freja är nu 11 veckor och det känns som om vi har lärt känna henne riktigt bra. Samspelet med övriga djur går också bättre, t.o.m. Laban börjar kunna befinna sig i närheten av henne. Fast han tycker fortfarande att det är otäckt när hon attackerar honom! Hon börjar faktiskt så smått respektera när hundarna säger ifrån.
Häromdagen låg Nisse och åt ett tuggben och Freja smög fram till
honom för att försöka ta det. Han morrade till rejält och puffade dessutom
till henne med nosen. Herrejösses vad hon skrek! Hade jag inte stått
bredvid och sett vad som hände hade jag trott att hon blev biten! Hon skrek en bra stund, sedan
gick hon och satte sig på flera meters behörigt avstånd och betraktade Nisse med en ledsen blick.
- Jag trodde vi var kompisar Nisse?
Sådana där viktiga "måste"-saker har börjat introduceras. Kloklippning t.ex. Det går sådär, hundrackaren har ju så himla svårt att vara stilla! Sist tog hon helt sonika klotången och sprang iväg med den ... Men jag kämpar på med att lära henne att koppla av och det går bättre och bättre. Tandborstning går dock utmärkt, hon ber t.o.m. om att jag ska fortsätta! Att gå i koppel går också rätt bra. När hon inte biter i det.
- Jag kan VISST koppla av! I alla fall tillsammans med min panda.
Bitandet har ändå blivit lite bättre. Vi försöker att vara konsekventa med att lyfta undan henne när hon biter oss i fingrarna, eller distrahera henne med ett tuggben eller en leksak. Dock är hon extremt intresserad av att äta mattor ...
Oskyldig ...
Oskyldigare ...
Oskyldigast!
Rumsrenhetsträningen har äntligen börjat ge resultat. Hon går och sätter sig vid dörren efter att hon har ätit och i går när jag tyckte att hon började se kissnödig ut frågade jag henne om hon behövde kissa. Då gick hon också bort och satte sig vid dörren. Bra där! Hon behöver dock fortfarande ofta gå ut på nätterna. Det rättar säkert till sig efter ett tag det också, vissa nätter har hon faktiskt sovit ända till tidig morgon.
Maten är ett eget kapitel. Hon vill äta vuxenmat, Nisse vill äta valpmat. Och Laban kan inte koncentrera sig på att äta när hon svassar runt fötterna på honom. Vi har löst det så att de får mat vid olika tidpunkter och när grabbarna ska äta stänger vi in dem i köket. Då sitter hon utanför dörren och ser oändligt sorgsen ut!
- Har de inte ätit färdigt snart?
Annars består hennes övriga matintag mest av kogödsel - hur obegåvad får man vara när man gödslar en rabatt strax efter att man har fått hem en liten valp? *skäms* Fast det är ju inte konstigt att hon växer så det knakar med den dieten!
- Nä, jag äter inte gödsel - men den här markduken var vansinnigt smaskig!
Kvicksilvret har nu också lärt sig hur hon ska komma upp i soffan och hon kastar sig handlöst ut därifrån. Den är tack och lov inte så hög och det är en mjuk matta under, men i början hade vi hjärtat i halsgropen när vi inte hann stoppa henne.
När man har kommit upp i soffan kan man se på fotboll tillsammans med matte!
Och just nu är lilla snuttan förkyld ...
- Snörvel ... Det är synd om mig, förstår du!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar